Missa inte Kristin Eklund (vars animationer vi tidigare publicerat här på bloggen, kolla in konst under avdelningar här bredvid för att färska upp minnet) och hennes vernissage Mobbad I Fönstret måndagen den 2 mars, Erstagatan 24. Värmer oss gör vi inne på bar El Mundo, Klubb Idylls gamla lover, som utlovar billig bar och plusgrader. Mellan kl. 18-20 nu på måndag alltså.

Varmt välkomna önskar Galleri LundhÅstrand

I Fönstret samarbetar Galleri LundhÅstrand och Ovetenskapsakademien
Maila gallerilundhastrand@gmail.com för att få vårt nyhetsbrev eller gå med i vår grupp på fejan!

Vänner till IDYLL går för 80:- på föreställningen Svenska Torskar 09 när scenkonstkollektivet Arena Baubo spelar på Dramalabbet, Östgötagatan 2.

Premiär 18 feb 19.00. Även 19 - 21 och 25 - 28 feb 19.00

Ett scenkonstgalleri med horkarlars bekännelser, polygama fantasier och sexuella paradis. Gubbfasoner, snusk och längtan efter att vara en vanlig Svensson. Sexköpare finns överallt, men syns ingenstans. Arena Baubo har genom intervjuer manat ett antal sexköpare att träda fram med sina egna berättelser och liv. Scenkonstnärernas gensvar presenteras i form av sceniska bilder som varvas med föredrag och seminarier. Välkommen till 8 helkvällar av konst och debatt!

Seminarier:
18 feb “Sexmissbruk och sexköp” Erik Sundby, Åke Fridell
19 feb “Renhet och smuts i folkhälsans Sverige” Louise Persson
20 feb “Sexköpslagen” Anna Skarhed, Marianne Eriksson, Pye Jakobson
21 feb “Manlighet och sexköp” Lars Jalmert
25 feb “Sexualitet och moral från forntid till nutid” Dick Wase
26 feb “En genusvetenskaplig blick på sexköp” Jenny Westerstrand
27 feb “Makt och sexköp” Pye Jakobson plus gäster
28 feb “Sex, konst och kontroversiella strategier” Ylva-Maria Thompson, Anders Carlsson

I mån av plats får man komma på alla seminarier/föreställningar om man köpt biljett till en kväll. Uppge koden IDYLL.
Biljetter: info@arenabaubo.se eller 0736 941 220

Var: Landet T-Telefonplan
När: 19-01

Juntan är tillbaka med sin bejublade dagboksläsning som ni minns från Högkvarterets stora och fantastiska stödfest i höstas!
Denna gång på Landet och till tonerna av Kristina (Blind Terry) och Mirjam (People). Ta med din gamla dagbok, brev eller dikt och läs eller låt någon annan läsa.
/Juntan

Vänner till IDYLL går för 80:- på föreställningen Svenska Torskar 09 när scenkonstkollektivet Arena Baubo spelar på Dramalabbet, Östgötagatan 2.

Premiär 18 feb 19.00. Även 19 - 21 och 25 - 28 feb 19.00

Ett scenkonstgalleri med horkarlars bekännelser, polygama fantasier och sexuella paradis. Gubbfasoner, snusk och längtan efter att vara en vanlig Svensson. Sexköpare finns överallt, men syns ingenstans. Arena Baubo har genom intervjuer manat ett antal sexköpare att träda fram med sina egna berättelser och liv. Scenkonstnärernas gensvar presenteras i form av sceniska bilder som varvas med föredrag och seminarier. Välkommen till 8 helkvällar av konst och debatt!

Seminarier:
18 feb “Sexmissbruk och sexköp” Erik Sundby, Åke Fridell
19 feb “Renhet och smuts i folkhälsans Sverige” Louise Persson
20 feb “Sexköpslagen” Anna Skarhed, Marianne Eriksson, Pye Jakobson
21 feb “Manlighet och sexköp” Lars Jalmert
25 feb “Sexualitet och moral från forntid till nutid” Dick Wase
26 feb “En genusvetenskaplig blick på sexköp” Jenny Westerstrand
27 feb “Makt och sexköp” Pye Jakobson plus gäster
28 feb “Sex, konst och kontroversiella strategier” Ylva-Maria Thompson, Anders Carlsson

I mån av plats får man komma på alla seminarier/föreställningar om man köpt biljett till en kväll. Uppge koden IDYLL.
Biljetter: info@arenabaubo.se eller 0736 941 220

Vi vill bara passa på att påminna om lördagens stora händelse, kvällen vi sent kommer att glömma, aftonen på allas läppar, klubben med stort K, lördagen då Klubb Idyll tog natten tillbaka, den 21 februari smäller det!

Checklista:
- out fit (tema erotik)
- favoriterotikbok/tidning/artikel/novell/saga/…
- gung i steget, dans i sinnet
- medlemskort, 20 kr efter klockan 21 för medlemmar

Välkomna!

December var lång och svår, januari likaså, men nu anar vi ett svagt ljus i slutet av mörkret, lördagen den 21 närmare bestämt; Klubb Idyll är äntligen tillbaka!

Med ett gung som är svårt att hitta någon annanstans och med en garanterad dos extas, ljuvliga safter och nyskapande moves.

Vi kommer att bjuda på två storslagna kvällar under våren, lite färre än vanligt alltså, men ännu mer fabulösa än innan! Vårens andra kväll går av stapeln den 18 april, se till att plita ner även detta datum i kalendern redan nu.

Men så, den 21 februari, presenterar vi stolt Klubb Idyll Tema: Erotisk Klubb! På vår öppna scen bjuder vi in till erotiska porrläsningar av valfritt favoritmaterial. Det betyder; gräv fram din älskade, upphetsande och erotiserande novell-, poesi-, roman- eller annat-favorit, och dela för guds skull med dig av denna till idyllen. Alla som läser på den öppna scenen belönas med, förutom suktande blickar, ett idylliskt medlemskap. Inte illa alltså.

Följer gör den aldrig förut idyll-uppvisade stjärnskottet DJ Astral Bambi! Hen försjunker som oftast i de glömda och gömda, framförallt från 80- och 90-talen, men förhåller sig samtidigt respektlös till kategoriseringar som ålder och årtal. Erotiken är hens motto, och med en mikrofon i hens närhet är musik sällan det enda detta drömska rådjur delar med sig av.



Innan vi får gå hem, alldeles utmattade av våra kroppsliga och erotiska rus, men ändå hungriga efter mer, tar en till vår lycka ständigt återvändande klassiker vid. Slut Soundsystem har varit med sedan begynnelsens tid, de har kontrollerat de flesta av idyllens dansgolv med sina beats, toner, outfits och moves. Nu var det skitlänge sen de senast regerade, men idyllen kan nu äntligen pusta ut. De två sista timmarna den 21 februari återvänder de, och de lovar lika mycket slamptendenser som vanligt.



Ramp och hiss finns på plats.

Var: Restaurang Landet, T-Telefonplan
Hur: Dresscode - Erotisk
När: Lördagen den 21 februari
Klockan: 19-01
Kostar: 20 kronor som vanligt, 30 kr för icke-medlemmar

Text av:
Emilia Åkesson

I ett skåp i Småland i en av fjorton färgglada böcker, med maniskt nerskrivna dagsskildringar som avhandlar skolgång, småstadsångest och killlistor. Där hittar jag fragment av den groende fascinationen och frustrationen inför komplexiteten. Det var ett av mina första försök att närma mig dig. Jag hade varit på hockeymatch och resonerade om vad jag varit med om.
”Hade lite diskussioner med mig själv, huruvida supportrarna eller affärsmännen, ståläktare resp. sittplats är mest patetiska. Kom fram till att man inte ska döma folk för att dom har skaffat normala liv eller ger sig själva åt någonting, men usch, det får mig att må dåligt. HELA SAMHÄLLET och alla fördomar får mig att må dåligt. Måste jag tänka så invecklat att jag inte ens kan få ner det på papper…”

I förberedelserna för ett flyttlass hittar jag en badge från ungefär fem år senare. ”If I had an hammer I would smash patriarchy” skriker den och illustrerar en person som går lös på det sista ordet med en hammare. Om den första betraktelsen var trevande, är denna stampande. Vid denna tid hade min energi och ilska inga märkbara gränser. Utbrändhetsväggen fanns inte i föreställningsvärlden och även om jag inte hade hittat någon hammare användes andra verktyg till att måla banderoller eller flytta berg. Du var en ännu ickestiftad bekantskap men jag skymtade dig då och då, i andras bokhyllor, i debatter eller i undertonerna av egna ord och det hände att jag föraktade dig.

Något år senare introducerades vi. Efter en inledande skepsis dröjde det inte länge förrän vi inledde en stundvis sömnig men emellanåt stormig relation. Du lindade in mitt medvetande i litteraturlistor och jag lät mig förloras i dina bokskogar. Vår passion går i vågor men den stabila grunden består. När jag visar dig mina gamla jag och deras berättelser om dig är du som vanligt smygdominant och säger åt mig hur de ska tolkas. Du förklarar mitt femtonåriga jag som någon med bristande begreppsapparatur, som inte har fått orden eller kunnat strukturera upp dem hen har tillräckligt för att kunna använda dem. Mitt tjugoåriga jag har fått alla ord hen tror att hen behöver och skriker ut dessa närhelst det passar, eller inte passar. Du kallar henom kanske naiv eller svartvit, alltför öppen för enkla lösningar och syndabockar. Själv konstaterar jag att du har serverat mitt tjugofemåriga jag alla hammare i världen, men att denna person inte har några muskler kvar i armarna till att använda dem. De har förtvinat i lärosätenas instängda läsesalar.

Trots vår trevande inledning har vi nu fyra år av närapå icke ifrågasatt monogami bakom oss. Beskrivningen av vår relations utvecklingshistoria landar i hur vi ska gå vidare. Du utmanar mig ständigt, du utvecklar mig. Men du hämmar mig. Du väver in mig i komplexiteten och förlamar mig, samtidigt som du sjuder av stridsrop. (Du är ju för övrigt full av paradoxer.) Du ger mig granater att kasta men du visar mig också alla tänkbara konsekvenser av hur mina explosioner skulle kunna tolkas. Eller också pekar du på vetskapen om att jag aldrig kommer att få veta, eller kunna kontrollera hur de ska tas emot. Oftast gräver jag ner dem, granaterna alltså, bakom hyllorna, gömmer dem mellan boksidorna, petar in dem i fotnoterna eller paketerar dem som ett frustrerat sms under ett seminarium i postkolonial teori och historia. Och så är det detta med din exklusivitet, jag kan inte komma till ro med den. Varför bjuder du inte in alla? Dels är du selektiv i vilka som får äntra dina rum, dels anser jag mig veta att du väljer dina favoriter på tvivelaktiga grunder. It’s a shame och såklart är det även du som har gett mig den. Skammen, över min positionering och oförmågan att hantera den.

Ska vi göra slut? Jag vet att du har infiltrerat mina celler, mitt språk och mitt rörelseschema totalt. Det skulle vara svårt, ok omöjligt att bryta med dig. Du har blivit en del av det som är jag och jag skulle heller inte vilja leva utan dig. Men jag måste avskärma mig från dina cirkelresonemang och metadiskussioner. Jag vill inte längre umgås med den frustration och förlamning som du förmedlar. Och sen är det en sak till. Jag har hittat tillbaka till en äldre förälskelse som jag inte längre kan eller vill förneka. Det är så att du måste lämna plats. För hen och jag vill tända bål, blanda klister för att tapetsera staden med våra budskap. Vi vill skrika slagord istället för att viska avhandlingar. Vi har slutat analysera sönder varandra och vi halkar snubblar och gör fel men vi fortsätter agera. Ska du vara med kommer vi med största säkerhet kunna uträtta stordåd. Du kan konstruera verktyg och vi kan kasta dem mot lämpliga mål. Men om du vill inkluderas är det följande ramar som gäller: sluta samla sprängkraft och tryck istället på avfyrningsknappen.

Text av: Heartbreak

“I’m trying to figure out how much of my gender queerness to display at a high profile business event, where I’m on stage sometimes. I’m scared that if I’m “too ambiguous”, which in this case means that enough people mistake me for a guy, this will be a “thing” and reflect badly on me or the event. The alternative would be skipping the binder top (that I don’t wear all the time anyway), finding clothes with some color and giving people enough hints about my femaleness to make them feel safe. On the other hand they’ve hired me, supposedly knowing who I am and what I look like… I think the conclusion is that I’ll “fuck it” and just go as my pretty male-clothed and very androgynous self, but still being a bit nervous about it.”

Setting:
The big, high profile conference is over. I’m at the afterparty, feeling very tired, but with an urge to crash and burn. I’m with some real friends, my colleagues from the previous job who are not part of the “rich and famous” culture of the place we’re in. I’m getting good feedback on the work I’ve done during the two days of conference.

The night in flashes of memory.

Several people ask me how old I am. With a sinking feeling, I understand that they are impressed by my job not only because I was good at it, but because they are amazed that someone so young can have the role I had at the conference. When I tell them I’m 27, they look confused.

I’m in jeans and a t-shirt, not really dressed for the event. Can’t figure out if people are staring a bit because they’ve seen me during the day, because I’m dressed wrong or because they can’t tell my gender.

I’m in the bathroom, and stay a couple of minutes in front of the mirror outside the stalls, trying to shape up my hair. Had a haircut the day before, that has created an instant rise in references to me as “he” or “him”. A group of girls are standing next to me, I’m not looking at them. They are whispering about something, and finally one of them softly pokes me in the shoulder and then quickly withdraws her hand as if I would bite, saying in a somewhat careful and half joking but not mean voice that I’m in the wrong bathroom. I give her my usual “No I’m not” but this time it doesn’t help - she looks at me like I’m an idiot, and I have to say it again, giving her some clues with my body language as well before she believes me and throws the “oh my god I’m so embarrassed” reaction I’m getting used to by now.

Several people refer to me as “him” during the evening.

I’m on the dance floor, talking and dancing a bit with my “boss”, the guy who’s the star on stage at the conference and the person who invites all the speakers and get them to come speak at the event with the promise of great parties, excessive style. A girl he’s hanging out with approaches me, wants to talk. Music is loud, she’s close and talking directly into my ear. After a while I get what she wants - she can’t tell if I’m a boy or a girl. I tell her she’s not the first, and that people have tried to kick me out of the women’s bathroom earlier this evening. She doesn’t hear what I’m saying, or the consequence of that story for my gender doesn’t register, and she asks me again. I tell her I’m a girl.

She’s in a 600 dollar dress and 300 dollar shoes, the epitome of femme on the upscale club circuit where our conference after party is taking place. She drags me off to the bar, waves a bartender over with her credit card and buys us shots. I’m reading her as friendly but curious - it feels like she’s never met someone like me. I try to answer some of her questions about my identity. We’re laughing and drinking.

She takes me under the arm, her body language giving the story of two girls who are best friends, heads close, giggling. I’m wondering what she’s up to, but I’m following along. She walks me towards the toilet, I’m still following, a bit drunk, not sure what she’s up to, but I’m tagging along. In front of the mirrors she brings out her purse, and asks if she can put make up on me.

On one level, I like to provoke people by suddenly appearing in female guise to people who have only seen me in my normal “guy” appearance. It gives me attention. It amazes people. They think I’m hot. It’s still somehow a freak show, but when I was 16 I was much more of a girly girl and I sometimes go back to feeling good about male attention the way I did then.

After trying to apply some make-up, she changes her mind - let’s change clothes! she says. I’ve done this once before, with a friend during my studies. Me and that girl respected each other, but it was very clear to both of us that we had completely different strategies and comfort zones when it came to clothes. As a fun experiment, we decided to go out together and dress each other. She put me in a tiny black dress, high heels and pink/purple make up, I put her in jeans and a Prodigy hoodie. We had lots of fun, but were both relieved when we switched back after a couple of hours. We were playing a game back then, and I felt this new “friend” wanted to play the same game.

I’m up for it, telling her I’ve done it before and it was fun. Her dress is also very beautiful, black silk. We lock ourselves in a toilet stall, and get undressed. She’s almost naked before me, and want’s me to say that her body is beautiful. I’m trying to put on her stockings, obviously doing it wrong, she helps me. She sees the hair on my legs, and grabs a pinch of it, trying to pull it off, saying I need to shave. She’s not being hostile, more eager in a strange way. This is where I should have reacted the first time.

I’m in her dress, fitting myself into her shoes. They are black, shiny and two sizes too small, but I manage eventually. She’s putting on my jeans and t-shirt, and my Nike street shoes. She grabs me under the arm again, pulling me out back into the crowd in the bar. I’m still having fun, and people do give me that attention, that amazed appreciation, that “wow you should wear a dress more often” that I both hate because it’s sexist bullshit from guys in their 30ies to 40ies, but like because I feel like I’m provoking them, provoking their sense of gender and sexuality. Of course it’s on their terms, but I’m drunk, having fun and get around at least decently gracefully inthe high heels. My new friend is going around to the people she knows, trying to be seen in her new very “dull” jeans and t-shirt, and we’re parading our changed appearances together.

The memories are not exactly clear, but I think the turn comes when I for some reason raise my arm, and she sees the hair under my arms. Some sort of disgusted look comes on her face, and she seems to decide in that instant that she’s had enough of this experiment. Her whole body language changes as she tries to pull me back to the bathrooms to change back. Now! she says. I wrestle my arm from her grip, it hurts to walk that fast in the shoes that are too small, but follow her back to the toilet. We change back, she gets her dress back, I get my clothes back. She can’t get out of there fast enough, she just disappears. When I see her again, she’s taken her coat from the wardrobe and is on her way to the next club. Her body language is completely closed, this friendship is over.

Outside the club, we’re standing in a group of people, waiting to move on to the next place. She’s smoking a cigarette, telling me that she’s a tax lawyer. She half asks, half tells the group we’re standing in that she still looks like a super model, even in my clothes, right? There’s an undertone saying that I couldn’t look like a super model even in her clothes. From now on she’s ignoring me.

In the taxi home I tell the story to a former colleague, he’s male, nice and decent but not queer or feminist. But I need to tell someone, still processing what the hell just happened to me. When I’ve told him, more telling myself, and step out of the taxi that’s taking my friend a few more blocks, I break down. I’m feeling so lost and violated, stupid for not drawing a line, stupid for thinking we were playing some sort of game together, when she was just desperately trying to force me back into her idea of what being a woman can mean, tricking me out like something on a circus, throwing me away when the game wasn’t fun anymore. Her treatment of me becomes the representation of everything I was afraid of when thinking about how to dress for the event (ended up casual jeans and fashion-correct t-shirt). Rejection, being seen as a freak, disgusting people. She took all that insecurity and stabbed me with it like a knife. Insecurity was mine, but her behaviour was so.. disgustingly normative. I cried for two hours, in a mix of shame and anger and utter sadness.

The day after, I bought Female Masculinity by Judith Halberstam , decided not to drink so much for a good while, and keep being myself, exploring the female masculinity I feel comfortable in. Leading up to this event, I had felt like I wanted to go more in a “edgy female” direction with my hair and looks, probably fueled by the exact same fears I had when it came to dressing for the conference. This weird weird thing in the after party woke me up, and got me back on track to expressing myself as I want to, not according to what other people might feel more comfortable with. I will never let anyone do to me what she did again. Drawing inspiration and strength from Halberstam’s book. Thinking about and loving male fashion again. Feeling a strange mix of sad and resolute.

Av: Elin Emil Sandström Lundh

En Södra Station av civilare och poliser med full mundering till trots, var jag fullt övertygad, eller snarare så skänkte jag det inte en tanke att vi inte skulle få genomföra vår manifestation i Salem senare samma dag.
Väl framme i Rönninge visade det sig dock snabbt hur fel jag hade haft. Polisen hade redan innan vår ankomst spärrat av stationen och mötte oss när tåget rullade in. Denna vägg av poliser, men främst tystnaden, skapade bråk längst fram i leden, men vi var en hisnande majoritet som vid det här laget bara väntade på att det skulle lägga sig och att vi skulle få passera. Detta hände inte. Jag tror det kallas kollektiv bestraffning.

En timmes väntan blev två som sedan blev tre, utan ett ord om varför vi hölls instängda på perrongen utan möjlighet att kunna sitta ner, dricka vatten få mat eller värma oss. Men först och främst, varför vi inte fick samla oss med de andra på torget utanför och genomföra manifestationen.
Poliserna som omringade oss svarade ”vet inte” på alla våra frågor och det jag bevittnade under lördagseftermiddagen var hur polisen, på klassiskt vis, provocerade fram en konflikt, genom instängning, tystnad och våld och hur det motstånd detta väckte svarades med mer tystad och våld. Anmärkningsvärt är också det flertal poliser som valde att maskera sig trots att maskeringsförbud gällde på perrongen. Maskeringsförbudet var för övrigt den enda information vi fick under timmarna på perrongen, tillsammans med den monotona rösten som hördes från högtalarna om att all tåg- och busstrafik var inställd. På order av polisen.

Ingenting gjordes heller åt de nassar som filmade oss, bakom poliserna som vaktade oss. Ingen kollade dem, ingen bad dem avlägsna sig. Jag finns alltså med största sannolikhet på film från i lördags, ansikte och allt. Det rådde ju som sagt maskeringsförbud.

Vi höll dock modet uppe och som en queer skärva på perrongen sjöng vi, DNA, Den Nya Alliansen som jag åkt dit som en del av, sånger, slagord som krävde bort med nazisterna från våra gator, att vi istället ska fylla dem med bögar och flator. Och transpersoner.

När tåget som skulle frakta bort oss sedan ankom till stationen gick jag utan motstånd in i vagnen då jag personligen inte vill bråka med poliser. Något som alltid, alltid, alltid verkar resultera i att en får ont, samt aldrig någonsin rätt i sak. De personer som vägrade lämna perrongen, med rätta, då polisen fortfarande inte sagt någonting alls om varför vi blev tvångsförflyttande eller vart, blev slagna och pepparsprayade.

Inne i vagnen, på väg till vad jag först vid ankomsten förstod var Sollentuna, sades fortfarande ingenting. Att få se ens vänner slås med batong och sprayas, och sedan sitta i samma vagn som förövarna, är inget att rekommendera. Som en avslutande tabbe och kränkning ombads vi alla att, en och en, uppge namn och personnummer till polisen. De som inte visste att vi inte hade några som helst skyldigheter att uppge varken namn eller personnummer, fick förstås inte heller veta det av polisen som frågade.
Jag fick till sist höra att vi brutit lagen och därmed inte heller fick ta tåget hem från Sollentuna. Istället fick vi istället irra omkring för att hitta bussar att ta sig hem med, något som tog en och en halv timme för min del - det vill säga hela sju timmar efter att jag åkt till Salem för att manifestera vårt motstånd mot nazisterna. Vars marsch gått lugnt och sansat till läste jag i tidningen. Känns tryggt.

Jag är inte besviken på polisen, då detta snarare är något jag förväntar mig från deras håll. Jag är inte besviken på media och deras rapportering så här i efterhand efter då detta är något jag helt och fullt förväntat mig av dem. Vi lever dock fortfarande i ett land med vissa rättigheter kvar. Att gång på gång se dem kränkas gör mig om något bara ännu argare. Dialog och icke-våld (självförsvar ser jag inte som en våldshandling) är det enda sättet vi kan komma vidare på, men lördagens utspel av försvarsmakten som den så fint kallas, visade på en direkt motsats till detta.

Av: Christoph Emanuelle Fielder

Idag har jag steriliserat mig. Alldeles nyss faktiskt. Det har tagit mig ett enträget tjatande och en del besvikelser att få till det, men nu är det gjort. Nu sitter jag hemma i sängen, väntar på att bedövningen ska släppa och känner mig lite rädd och lite nervös, men mest glad.
Jag är en kukperson som ibland också har sex som, rent tekniskt och trots skydd, skulle kunna resultera i en graviditet. Jag önskar ingen graviditet. Jag tror inte på kärnfamiljen, med ett, två eller flera kön, jag tror inte på att skaffa fler barn. Jag tror att vi måste skapa nya familjebildningar och jag ser det som en oerhört viktig queer strategi att arbeta från.

På Ersta sjukhus, dit min husläkare skickat mig med remiss, vill urologen inte klippa av mina sädesledare och svarar mina argument med orden ”jag måste utgå från min magkänsla och min etik. Mitt jobb handlar om att rädda liv och jag kan därför inte, rent moraliskt göra det. Du är för ung och i och med att du inte har barn så kan jag inte göra det”. När jag går därifrån och ser det kristna korset på hans visitkort blir jag mest besviken på mig själv att jag ens gått dit. Vad trodde jag? Jag spelade upp i mitt huvud hur jag borde skrikigt till honom att ”genom att göra detta så räddar jag ju liv för i helvete!!” men jag går bara hem och ringer urologen på Sabbatsbergs sjukhus och bokar en ny tid.

Jag har märkt att det är ett oerhört känsligt tema det här att välja bort ofödda barn, att ta ett beslut i trettioårsåldern vars betydelse kommer att påverka mig resten av mitt liv. Jag är ju i mångas ögon i en ålder när en förväntas vilja skaffa barn. Jag har många vänner som just i dessa tider har nyfödda eller snart ska föda. Jag vill inte att dom på något sätt ska tolka min självvalda barnlöshet som en anklagelse mot deras livsval, dom väljer sina liv, jag mitt. Men jag kräver respekt för mina val. Och av mina nära får jag det.
Jag har en biologisk familj, en blodsfamilj. Sen har jag en eller flera familjer till, som jag värnar lika högt. Jag tror inte på biologi och jag tror på att vi kan bygga egna, självvalda nya familjer vars tillitsnivå och grad av ömsesidigt beroende är minst lika starka som hos en eventuell blodsfamilj. Många queers har ju av nödvändighet tvingats ta avstånd från eller blivit utsparkade från sina biofamiljer. Det finns mycket att lära oss av queerhistorien om hur vi kan bygga alternativa gemensamma familjer eller communityn.


Dock är det ofta jag hamnar, speciellt sen jag fick min remiss till operation, i samtal som har en sorts nedlåtande ton över sig. Personer jag pratar med säger saker som ”tänk om du ångrar dig”, ”du är för ung, vad händer om du nån gång vill ha barn”, ”du kan ju inte nu veta hur du tänker om tio år”. Dom tänker att detta är nåt som jag bara gör och sen kommer att ångra, när jag kommer underfund med livets mening. Och nej, jag kan inte veta idag hur jag tänker om tio år. Och ja, jag är rätt ung. Och jag är glad att jag har gjort det när min övertygelse ännu är så stark i mig.

Såhär.
Jag tänker att det helt enkelt finns för mycket barn i världen, eller inte för mycket barn, snarare föds det för mycket personer som växer upp och blir vuxna. Vi i vår del av världen tvingar, genom ett ultracyniskt och vulgärt ekonomiskt system, människor i andra delar av världen att skaffa många barn, för försörjning på ålderns höst. Vi fortsätter här hos oss att skaffa barn som växer upp och blir goda konsumenter och upprätthållare av den ekonomiska ordningen som, sett ur ett längre perspektiv, gör oss alla till massmördare. Detta ekonomiska system gör alla oss i väst till massmördare. Bara genom att leva här är vi det.
De ekologiska och humanitära katastrofer som en befolkningsökning i vår del av världen innebär är enorma och det pågår hela tiden, varje dag. Vi måste helt enkelt skaffa färre barn.
Vi måste sluta vara egoistiska, vi måste bryta med ordningar och vår patetiska övertro på nästa generation, att dom kommer att fixa det. Nej, dom kommer inte att fixa det. Lika lite som min generation kommer att fixa något som helst så kommer inte heller våra barn att göra det. Varför skulle dom? Som om vi inte hade incitament nog att på allvar försöka se till vad vi faktiskt kan göra åt jordens överbefolkning här idag.

Jag känner att det mest humanistiska och etiska jag kan göra för den här världen är att avstå från att skaffa barn. Jag har inget emot barn per se och jag ser absolut framför mig möjligheten att vara förälder. Men då till ett eller flera barn som redan finns här hos oss. Dom är många som föds in till denna värld och saknar förutsättningar för att kunna leva ett drägligt liv.

Jag ser min sterilisering främst som ett politiskt ställningstagande och jag ser det som en queer handling. Jag ser det som en del av en pågående avmaskulinisering av mig själv. Jag känner mig idag, nu på eftermiddagen, mer som en människa och mindre som en man. Inte det att det skulle vara något speciellt maskulint att ha möjligheten att kunna bistå i att skapa nytt liv. Mer som att jag lite grann, genom ett ganska enkelt ingrepp, tagit död på en massa förväntningar från samhället på mig som kukperson. Det känns som att jag idag har svarat alla dom som ser mig som man, gjort mig, i deras ögon till kanske lite mindre man. Det syns ju inte utifrån men att jag själv vet, det känns bra.


På nåt konstigt och nästan lite drömskt sätt känns det som att jag idag har gjort mig lite mer till den jag är. En människa som vill flyta emellan, som inte vill uppfattas som man eller kvinna. Som hoppas att kunna få vara människa. Bara så. Och när jag dör så vill jag inte lämna efter mig mer än mina handlingar, mina ord och min kärlek.