21/5-07 Nu är jag tillbaka i Sverige igen. Ett ganska bra tag. Det känns fint. För på lördag är det Idyll och det kommer att bli tidernas fest. Tidernas fest.

1/5-07 Det slar mig plotsligt nar jag laser Matt Taibbis artikel i sedaste numret av Adbusters hur viktigt det ar att vi haller oss vakna. I alla frihetskamper ar det viktigt att standigt gora sig paminnd om vad det ar man kampar for, vad det ar man stravar efter. Vad vill vi med var kamp i dag och vad kan vi vinna genom att arbeta tillsammans med andra rorelser?

Taibbi skriver om sitt nast intill forakt for den amerikanska liberala vanstern som hittat sin trygga hamn genom att kalla sig just detta och sedan demonstrera upprort nagra ganger om aret mot kriget i Irak for att sedan ga tillbaka till sina vabetalda jobb och cocktailpartyn.

Aven om jag inte haller med Taibbi i allt han skriver (han har en tendens att forminska de kamper som dock fors, daribland den queerfeministiska) sa har han en viktigt poang. Den valbargade medelklassen som ar utbildad nog att sky orden republikan som pesten, vaxer i USA, vaxer i hela vast, men vad gor vi egentligen for att forandra? Forstar vi vikten av de liv vi lever, forstar vi vilken inverkan vi har pa resen av varlden? Finns det ens langre en koppling mellan den liberala vanstern och den arbetarklass de sager sig forespraka?

Dessa tankar gar att applicera pa queerrorelsen och den utveckling den ibland verkar ta. Att gora queer till ett modeord eller att kampa for rattigheter som slutar i en heterofiering, forlamning och monogamning av rorelsen ar nagonting vi hela tidan maste stalla oss kritiska till. Vad ar det vi vill vi egentligen, vart vill vi na? Att skapa en elit i storstaderna med pengar nog att festa bort kvallarna utan en tanke pa omvarlden eller de kamper som dagligen fors ar att missa poangen. Anser jag. Darfor ar det av vikt att det finns forum for oss att uttrycka oss pa, Idyll ar ett av dem. Har kan du skriva vad du kanner, vad du upplever och vad du staller dig kritisk till. Jag alskar Idyll for det och alla andra foreningar, grupper, tidningar, forum, festivaler, alla konstnarer, forfattare och forskare som fortsatter gora det. For att vi maste. For att vi kan. For det ar inte over an, inte pa langa vagar.


9/4-07 Lördagseftermiddagen spenderades på Brooklyn Museum som den första lördagen varje månad har gratis inträde och en massa samtal, konserter och DJ:s under kvällen. Väldigt bra initiativ som lockar flera hundra besökare från hela Brooklyn med omnejd. Vi var dock där för utställningen Global Feminism som visas från den 23 mars till den 1 juli och som för första gången visar feministisk konst från världen över från 1990 och framåt. Mina förväntningar är stora och det höjs vid den lilla skylten som står utplacerad vid kassan. “The Brooklyn Museum presents exhibitions that give voice to diverse points of view. Global Feminisms contains challenging subject matter that some visitors may find disturbing or offensive. Children 17 and under must be accompanied by an adult. Discretion is advised.” Hur långt har vi egentligen kommit om en utställning av samtida feminstisk konst får en åldersgräns på 17 år i ett land där alla, alla, borde gå och se detta? Srämmer dessa röster fortfarande så oerhört att en varning måste utfärdas?
För egen del kändes det dock fantastiskt att för en gång skull få alla sina förväntningar uppfyllda och redan vid den inledande texten om utställningen där kritik mot det universella systerskapet, mot den dominerande rösten från väst inom den samtida feministiska rörelsen samt att alla intersektionalitetens perspektiv uppmärksammas. De två rummen samt den separata utställningen The Dinner Party är bland det bästa jag sett på länge. Videokonsten får stort utrymme, men foto, installationer, performance, skulpturer och målningar ges plats även de. Bland favoriterna finns Jenny Saville fantastiska och skrämmande oljemålningar, Miwa Yanagi starka foto, Tanja Ostojic skrämmande projekt, Sigalit Landaus video, cass Birds foto och Annika von Hausswolffs otäcka foton. Utställningen är dock inte, trots all sin ilska, sin sorg, allt det som skrämmer med hur världen faktiskt ser ut, inte en negativ utställning. Den är stark och positiv och med The Dinner Party som avslut, där Judy Chicago under flera års tid samlat in och nu sammanställt en hel världshistoria av glömda och aktivt undangömda kvinnor (1038 närmare bestämt) från anikens krigardrottningar till gudinnor, poeter, politiker, härskare och filosofer, kan jag inte känna mig annat än upplyft när jag lämnar Brooklyn Museum, frenetiskt spanande efter JD som ska spela skivor senare på kvällen..


24/3-07 Den manatliga queerfilmfestivalen, Queer Black Cinema, gar av stapeln pa LGBT Center och jag beger mig ensam dit med block och penna i hogsta hugg, har ska njutas av queerfilm och recenseras som aldrig forr! Jag ar en av de tre vita i publiken, som i bestar av 25 tappra sjalar som tagit sig till hit. Vi ar i New York hinner jag tanka, det bor nastan 9 miljoner invanare har och i publiken sitter 25 personer… Det ar en uppslutning som ar allt annat an tillfredstallande, var ar alla??
Salen mitt emot ar fylld till bredden av killar, vet inte vad som pagar darinne, men fullt ar det i alla fall och alla pratar och skrattar, jag ar sjukt sugen pa att traska in, men beslutar mig for att stanna. Filmerna som visas ar sydafrikanska Rape for who I am av Lovinsa Kavuma, Legacy av inge Blackman, Trinidad & Tobago och tva filmer av amerikanska Cyrille Phipps, om jamstalldhet och exploatering.
Rape for who I am ar egentligen den enda filmen som ar av intresse, de ovriga
har over 15 ar pa nacken och kvaliten ar usel. Kavuma foljer ett antal kvinnor som blivit valdtagna i sina hemkakstader av den enda anledningen att de ar lesbiska, som bestraffning och som ett test pa vilket konstillhorighet kvinnorna “verkligen” har, har de valdtagits av vanner, fader och okanda man. Historierna ar rorande och malar upp en bild av ett land med en progressiv konstitution och dar sexuell laggning finns med bland de medborgerliga rattigheterna, men dar en kvinna valdtas var tjugonde sekund. Siffran ar oerhort skrammande.
Samtidigt visar Kavuma pa utbredningen av vald aven i samkonade relationer, valdet ar en vardag for de flesta manniskor i Sydafrika. Det ar under detta skede i filmen som jag blir som stum av ilska och forvaning. En kvinna blir intervjuad on hur hennes forra flickvan brukade sla henne och hur radd hon var for att traffa henne och plotsligt bryter hela publiken ut i skratt! Lite som att det ar komiskt att hon blibit slagen av en annan kvinna. Ar det nagon skillnad pa vald och vald hinner jag tanka innan nasta skrattsalva bryter ut. Samma kvinna star nu med sin nuvarande flickvan och berattar hur hon en gang slagit till henne, men att hon verkligen fortjanade det den gangen, flickvannen som star bredvid skrattar lite nervost, och publiken skattar alltsa igen! jag vet inte riktigt vad jag ska ta vagen, det hela kanns valdigt markligt.
Aven inom hbt-varlden rader samma fordomar som utanfor, forovaren ar alltid en man och ar det inte det, sa ar det anda inte samma sak. Denna typ av resonemang for diskussionen bort fran den makt valdet faktiskt handlar om och forminskar helt och hallet radslan och fordjukelsen i att bli slagen av en narstaende.
Kvallen avslutas med en diskussion med en av filmarna och centret haller i en rad aktiviteter for att sporra unga som gamla att med filmen som vertyg gora sina roster horda. Den daliga filmkvaliten till trots kanns LGBT-centret som en oerhort positiv kraft och verkar ha stora ambitioner och en onskan om att locka en bredare publik. Jag hoppas att denna ambition smittar av sig pa besokarna och att tanken om att vi maste vara enade for att lyckas forandra nagot verkligen slar rot. Dar och da kandes det som att de talade for en liten och ytterst sluten cirkel av manniskor. Pa toaletten efterat far jag foljade komentar:
- So what condition are you in?
- Sorry, what?
- What condition, butch or femme, your probably a fashion femme, that’s what I think.
Fantastiskt att det finns tva befriande kategorier att valja pa, precis som de fantastiska man/kvinna… fint anda kanske men termer tillstand, det brukar ju ses som skiftande, visst? Det var i alla fall min poang nar jag muttrade att jag var mitt emellan och gick och drack ol for $2, fortfarande funderandes pa hur stor del 25 personer ar av 9 miljoner.

15/3-07 Läser på genuslistan upprörda röster om att en person som skrivit och informerat om att Petra Östergren ska föreläsa på Göteborgs Universitet, vilket enligt den upprörda kritikern är att göra reklam för befrämjare av porr och prostitution. Tänk vad härligt det är med mångfald och öppna diskussioner eller hur?!

14/3-07 Måste bara få dela med mig av vad denna stad har att erbjuda, hittade detta magasin på Bluestockings, vid namnet Spread , en tidning från och om sexindustrin. Oerhört intressant och befriande med en tidning som berör viktiga frågor utan moralpinne i högsta hugg. En av deras skribenter Audacia Ray är dessutom själv filmmakare, filmen The Bi Apple hade releasefest här i stan i dagarna. Mycket nöje!

13/3-07 Har efter en del diskuterande med männiksor i staden och i Sverige kommit fram till att det verkar som om flatscenen är mycket mer delad här än vad den är i Sverige. Här delas aktivism/politik och nöje upp på ett sätt som både är problematiskt och befriande.
Det öppnar upp möjligheten att inte identifiera sig helt och hållet med vem man har sex med/förälskar sig i och gör gränserna allt mer flytande. Man hänger ut på ställen man gillar helt enkelt och så får det vara utgångspunkten.
Å andra sidan, på det här sättet blir det ju även lättare att missa de maktstrukturer som ofta råder på heteroställen som man mer än gärna vill vara utan när man går ut.
Bögställen finns det dock självklart i överflöd av, söndagens Polyfest på APT i Meatpacking District var ju helt och hållet fyllt med tjusiga karlar i pumps och mina kära vänner var de enda damerna där..
Kontentan är nog att jag ändå börjar gillar stilen och synen på denna uppdelning, i alla fall tills vidare, jag dricker mitt vin på ställen jag gillar med musik jag inne på och sätter mig på Bluestocking och aktivistar dagen efter istället!

7/3-07 Känslorna efter söndagens strapatser är blandande måste jag säga. Kul att äntligen träffa lite kvinnfolk samtidigt som det är samma gamla känsla jag fått på de flesta andra flatställen jag varit på. Allting är lite sunkigare, lite mer otight och ofokuserat på något vis. Det är precis som att arrangören tänker: Okej, hur många flator kan det finnas i NY, 30 stycken? Då måste vi ha en jäkligt blandad musik och utflippat ställe för att alla de 30 ska gilla det..


Jag saknar bra klubbar med schysst musik som gör att man inte behöver känna sig som att man sänker kraven på vad en bra utekväll är. Samtidigt är det självklart bra att dessa klubbar finns, de öppnar upp för mer otippade möten och ger en mer blandad publik, men det måste ju finnas alternativ och varför lägga allt på en lägre nivå än alla andra klubbar??


Turligt nog blev jag rekommenderad Heathers, en liten bar med en svart, gömd dörr nära korsningen 13th St och Ave A. Cool bar, L-word på big screen på söndagar och du får ta med dig ditt eget snacks att käka till ölen, jag gillar! Här visas konst, bra DJ:s spelar och en väldigt familjär skön stammiskänsla ligger över stället som kommer med att ägaren verkar veta viken publik hon vill ha och fått dit den.


Nu är det bara fyra dagar kvar till söndag..


4/3-07 Ikväll ska det ske, jag ska bege mig till Starlette Sundays i East Village. Jag kanske, kanske får tillfälle att studera några så kallade fylleflator, kanske, kanske får jag prata med dem. Hittills har det varit mycket lite av den varan. Men ikväll… Jag återkommer.