Av: Christoph Emanuelle Fielder

Idag har jag steriliserat mig. Alldeles nyss faktiskt. Det har tagit mig ett enträget tjatande och en del besvikelser att få till det, men nu är det gjort. Nu sitter jag hemma i sängen, väntar på att bedövningen ska släppa och känner mig lite rädd och lite nervös, men mest glad.
Jag är en kukperson som ibland också har sex som, rent tekniskt och trots skydd, skulle kunna resultera i en graviditet. Jag önskar ingen graviditet. Jag tror inte på kärnfamiljen, med ett, två eller flera kön, jag tror inte på att skaffa fler barn. Jag tror att vi måste skapa nya familjebildningar och jag ser det som en oerhört viktig queer strategi att arbeta från.

På Ersta sjukhus, dit min husläkare skickat mig med remiss, vill urologen inte klippa av mina sädesledare och svarar mina argument med orden ”jag måste utgå från min magkänsla och min etik. Mitt jobb handlar om att rädda liv och jag kan därför inte, rent moraliskt göra det. Du är för ung och i och med att du inte har barn så kan jag inte göra det”. När jag går därifrån och ser det kristna korset på hans visitkort blir jag mest besviken på mig själv att jag ens gått dit. Vad trodde jag? Jag spelade upp i mitt huvud hur jag borde skrikigt till honom att ”genom att göra detta så räddar jag ju liv för i helvete!!” men jag går bara hem och ringer urologen på Sabbatsbergs sjukhus och bokar en ny tid.

Jag har märkt att det är ett oerhört känsligt tema det här att välja bort ofödda barn, att ta ett beslut i trettioårsåldern vars betydelse kommer att påverka mig resten av mitt liv. Jag är ju i mångas ögon i en ålder när en förväntas vilja skaffa barn. Jag har många vänner som just i dessa tider har nyfödda eller snart ska föda. Jag vill inte att dom på något sätt ska tolka min självvalda barnlöshet som en anklagelse mot deras livsval, dom väljer sina liv, jag mitt. Men jag kräver respekt för mina val. Och av mina nära får jag det.
Jag har en biologisk familj, en blodsfamilj. Sen har jag en eller flera familjer till, som jag värnar lika högt. Jag tror inte på biologi och jag tror på att vi kan bygga egna, självvalda nya familjer vars tillitsnivå och grad av ömsesidigt beroende är minst lika starka som hos en eventuell blodsfamilj. Många queers har ju av nödvändighet tvingats ta avstånd från eller blivit utsparkade från sina biofamiljer. Det finns mycket att lära oss av queerhistorien om hur vi kan bygga alternativa gemensamma familjer eller communityn.


Dock är det ofta jag hamnar, speciellt sen jag fick min remiss till operation, i samtal som har en sorts nedlåtande ton över sig. Personer jag pratar med säger saker som ”tänk om du ångrar dig”, ”du är för ung, vad händer om du nån gång vill ha barn”, ”du kan ju inte nu veta hur du tänker om tio år”. Dom tänker att detta är nåt som jag bara gör och sen kommer att ångra, när jag kommer underfund med livets mening. Och nej, jag kan inte veta idag hur jag tänker om tio år. Och ja, jag är rätt ung. Och jag är glad att jag har gjort det när min övertygelse ännu är så stark i mig.

Såhär.
Jag tänker att det helt enkelt finns för mycket barn i världen, eller inte för mycket barn, snarare föds det för mycket personer som växer upp och blir vuxna. Vi i vår del av världen tvingar, genom ett ultracyniskt och vulgärt ekonomiskt system, människor i andra delar av världen att skaffa många barn, för försörjning på ålderns höst. Vi fortsätter här hos oss att skaffa barn som växer upp och blir goda konsumenter och upprätthållare av den ekonomiska ordningen som, sett ur ett längre perspektiv, gör oss alla till massmördare. Detta ekonomiska system gör alla oss i väst till massmördare. Bara genom att leva här är vi det.
De ekologiska och humanitära katastrofer som en befolkningsökning i vår del av världen innebär är enorma och det pågår hela tiden, varje dag. Vi måste helt enkelt skaffa färre barn.
Vi måste sluta vara egoistiska, vi måste bryta med ordningar och vår patetiska övertro på nästa generation, att dom kommer att fixa det. Nej, dom kommer inte att fixa det. Lika lite som min generation kommer att fixa något som helst så kommer inte heller våra barn att göra det. Varför skulle dom? Som om vi inte hade incitament nog att på allvar försöka se till vad vi faktiskt kan göra åt jordens överbefolkning här idag.

Jag känner att det mest humanistiska och etiska jag kan göra för den här världen är att avstå från att skaffa barn. Jag har inget emot barn per se och jag ser absolut framför mig möjligheten att vara förälder. Men då till ett eller flera barn som redan finns här hos oss. Dom är många som föds in till denna värld och saknar förutsättningar för att kunna leva ett drägligt liv.

Jag ser min sterilisering främst som ett politiskt ställningstagande och jag ser det som en queer handling. Jag ser det som en del av en pågående avmaskulinisering av mig själv. Jag känner mig idag, nu på eftermiddagen, mer som en människa och mindre som en man. Inte det att det skulle vara något speciellt maskulint att ha möjligheten att kunna bistå i att skapa nytt liv. Mer som att jag lite grann, genom ett ganska enkelt ingrepp, tagit död på en massa förväntningar från samhället på mig som kukperson. Det känns som att jag idag har svarat alla dom som ser mig som man, gjort mig, i deras ögon till kanske lite mindre man. Det syns ju inte utifrån men att jag själv vet, det känns bra.


På nåt konstigt och nästan lite drömskt sätt känns det som att jag idag har gjort mig lite mer till den jag är. En människa som vill flyta emellan, som inte vill uppfattas som man eller kvinna. Som hoppas att kunna få vara människa. Bara så. Och när jag dör så vill jag inte lämna efter mig mer än mina handlingar, mina ord och min kärlek.