Tid: Söndag 28 dec kl 17.00
Plats: Hallongrottan böcker & kuriosa, Bergsundsgatan 25, T-Hornstull

I morgon visas CHAINED GIRLS i Hallongrottan! Det är en sensationslysten men sexualliberal pseudodokumentär från 1965 om lesbianer av alla de slag. Läs mer här:

http://www.hallongrottan.com/2008/12/25/filmvisning-28-dec-kl-17-chained-girls-1965/

Som vanligt är det gratis inträde och billiga popcorn som gäller. Vi kan också ordna tolkning till svenska, syntolkning och hjälp att ta sig upp för vår jobbiga entrétrappa, men ring gärna först för bästa service: 073 740 79 35

Text av: Heartbreak

“I’m trying to figure out how much of my gender queerness to display at a high profile business event, where I’m on stage sometimes. I’m scared that if I’m “too ambiguous”, which in this case means that enough people mistake me for a guy, this will be a “thing” and reflect badly on me or the event. The alternative would be skipping the binder top (that I don’t wear all the time anyway), finding clothes with some color and giving people enough hints about my femaleness to make them feel safe. On the other hand they’ve hired me, supposedly knowing who I am and what I look like… I think the conclusion is that I’ll “fuck it” and just go as my pretty male-clothed and very androgynous self, but still being a bit nervous about it.”

Setting:
The big, high profile conference is over. I’m at the afterparty, feeling very tired, but with an urge to crash and burn. I’m with some real friends, my colleagues from the previous job who are not part of the “rich and famous” culture of the place we’re in. I’m getting good feedback on the work I’ve done during the two days of conference.

The night in flashes of memory.

Several people ask me how old I am. With a sinking feeling, I understand that they are impressed by my job not only because I was good at it, but because they are amazed that someone so young can have the role I had at the conference. When I tell them I’m 27, they look confused.

I’m in jeans and a t-shirt, not really dressed for the event. Can’t figure out if people are staring a bit because they’ve seen me during the day, because I’m dressed wrong or because they can’t tell my gender.

I’m in the bathroom, and stay a couple of minutes in front of the mirror outside the stalls, trying to shape up my hair. Had a haircut the day before, that has created an instant rise in references to me as “he” or “him”. A group of girls are standing next to me, I’m not looking at them. They are whispering about something, and finally one of them softly pokes me in the shoulder and then quickly withdraws her hand as if I would bite, saying in a somewhat careful and half joking but not mean voice that I’m in the wrong bathroom. I give her my usual “No I’m not” but this time it doesn’t help - she looks at me like I’m an idiot, and I have to say it again, giving her some clues with my body language as well before she believes me and throws the “oh my god I’m so embarrassed” reaction I’m getting used to by now.

Several people refer to me as “him” during the evening.

I’m on the dance floor, talking and dancing a bit with my “boss”, the guy who’s the star on stage at the conference and the person who invites all the speakers and get them to come speak at the event with the promise of great parties, excessive style. A girl he’s hanging out with approaches me, wants to talk. Music is loud, she’s close and talking directly into my ear. After a while I get what she wants - she can’t tell if I’m a boy or a girl. I tell her she’s not the first, and that people have tried to kick me out of the women’s bathroom earlier this evening. She doesn’t hear what I’m saying, or the consequence of that story for my gender doesn’t register, and she asks me again. I tell her I’m a girl.

She’s in a 600 dollar dress and 300 dollar shoes, the epitome of femme on the upscale club circuit where our conference after party is taking place. She drags me off to the bar, waves a bartender over with her credit card and buys us shots. I’m reading her as friendly but curious - it feels like she’s never met someone like me. I try to answer some of her questions about my identity. We’re laughing and drinking.

She takes me under the arm, her body language giving the story of two girls who are best friends, heads close, giggling. I’m wondering what she’s up to, but I’m following along. She walks me towards the toilet, I’m still following, a bit drunk, not sure what she’s up to, but I’m tagging along. In front of the mirrors she brings out her purse, and asks if she can put make up on me.

On one level, I like to provoke people by suddenly appearing in female guise to people who have only seen me in my normal “guy” appearance. It gives me attention. It amazes people. They think I’m hot. It’s still somehow a freak show, but when I was 16 I was much more of a girly girl and I sometimes go back to feeling good about male attention the way I did then.

After trying to apply some make-up, she changes her mind - let’s change clothes! she says. I’ve done this once before, with a friend during my studies. Me and that girl respected each other, but it was very clear to both of us that we had completely different strategies and comfort zones when it came to clothes. As a fun experiment, we decided to go out together and dress each other. She put me in a tiny black dress, high heels and pink/purple make up, I put her in jeans and a Prodigy hoodie. We had lots of fun, but were both relieved when we switched back after a couple of hours. We were playing a game back then, and I felt this new “friend” wanted to play the same game.

I’m up for it, telling her I’ve done it before and it was fun. Her dress is also very beautiful, black silk. We lock ourselves in a toilet stall, and get undressed. She’s almost naked before me, and want’s me to say that her body is beautiful. I’m trying to put on her stockings, obviously doing it wrong, she helps me. She sees the hair on my legs, and grabs a pinch of it, trying to pull it off, saying I need to shave. She’s not being hostile, more eager in a strange way. This is where I should have reacted the first time.

I’m in her dress, fitting myself into her shoes. They are black, shiny and two sizes too small, but I manage eventually. She’s putting on my jeans and t-shirt, and my Nike street shoes. She grabs me under the arm again, pulling me out back into the crowd in the bar. I’m still having fun, and people do give me that attention, that amazed appreciation, that “wow you should wear a dress more often” that I both hate because it’s sexist bullshit from guys in their 30ies to 40ies, but like because I feel like I’m provoking them, provoking their sense of gender and sexuality. Of course it’s on their terms, but I’m drunk, having fun and get around at least decently gracefully inthe high heels. My new friend is going around to the people she knows, trying to be seen in her new very “dull” jeans and t-shirt, and we’re parading our changed appearances together.

The memories are not exactly clear, but I think the turn comes when I for some reason raise my arm, and she sees the hair under my arms. Some sort of disgusted look comes on her face, and she seems to decide in that instant that she’s had enough of this experiment. Her whole body language changes as she tries to pull me back to the bathrooms to change back. Now! she says. I wrestle my arm from her grip, it hurts to walk that fast in the shoes that are too small, but follow her back to the toilet. We change back, she gets her dress back, I get my clothes back. She can’t get out of there fast enough, she just disappears. When I see her again, she’s taken her coat from the wardrobe and is on her way to the next club. Her body language is completely closed, this friendship is over.

Outside the club, we’re standing in a group of people, waiting to move on to the next place. She’s smoking a cigarette, telling me that she’s a tax lawyer. She half asks, half tells the group we’re standing in that she still looks like a super model, even in my clothes, right? There’s an undertone saying that I couldn’t look like a super model even in her clothes. From now on she’s ignoring me.

In the taxi home I tell the story to a former colleague, he’s male, nice and decent but not queer or feminist. But I need to tell someone, still processing what the hell just happened to me. When I’ve told him, more telling myself, and step out of the taxi that’s taking my friend a few more blocks, I break down. I’m feeling so lost and violated, stupid for not drawing a line, stupid for thinking we were playing some sort of game together, when she was just desperately trying to force me back into her idea of what being a woman can mean, tricking me out like something on a circus, throwing me away when the game wasn’t fun anymore. Her treatment of me becomes the representation of everything I was afraid of when thinking about how to dress for the event (ended up casual jeans and fashion-correct t-shirt). Rejection, being seen as a freak, disgusting people. She took all that insecurity and stabbed me with it like a knife. Insecurity was mine, but her behaviour was so.. disgustingly normative. I cried for two hours, in a mix of shame and anger and utter sadness.

The day after, I bought Female Masculinity by Judith Halberstam , decided not to drink so much for a good while, and keep being myself, exploring the female masculinity I feel comfortable in. Leading up to this event, I had felt like I wanted to go more in a “edgy female” direction with my hair and looks, probably fueled by the exact same fears I had when it came to dressing for the conference. This weird weird thing in the after party woke me up, and got me back on track to expressing myself as I want to, not according to what other people might feel more comfortable with. I will never let anyone do to me what she did again. Drawing inspiration and strength from Halberstam’s book. Thinking about and loving male fashion again. Feeling a strange mix of sad and resolute.

Av: Elin Emil Sandström Lundh

En Södra Station av civilare och poliser med full mundering till trots, var jag fullt övertygad, eller snarare så skänkte jag det inte en tanke att vi inte skulle få genomföra vår manifestation i Salem senare samma dag.
Väl framme i Rönninge visade det sig dock snabbt hur fel jag hade haft. Polisen hade redan innan vår ankomst spärrat av stationen och mötte oss när tåget rullade in. Denna vägg av poliser, men främst tystnaden, skapade bråk längst fram i leden, men vi var en hisnande majoritet som vid det här laget bara väntade på att det skulle lägga sig och att vi skulle få passera. Detta hände inte. Jag tror det kallas kollektiv bestraffning.

En timmes väntan blev två som sedan blev tre, utan ett ord om varför vi hölls instängda på perrongen utan möjlighet att kunna sitta ner, dricka vatten få mat eller värma oss. Men först och främst, varför vi inte fick samla oss med de andra på torget utanför och genomföra manifestationen.
Poliserna som omringade oss svarade ”vet inte” på alla våra frågor och det jag bevittnade under lördagseftermiddagen var hur polisen, på klassiskt vis, provocerade fram en konflikt, genom instängning, tystnad och våld och hur det motstånd detta väckte svarades med mer tystad och våld. Anmärkningsvärt är också det flertal poliser som valde att maskera sig trots att maskeringsförbud gällde på perrongen. Maskeringsförbudet var för övrigt den enda information vi fick under timmarna på perrongen, tillsammans med den monotona rösten som hördes från högtalarna om att all tåg- och busstrafik var inställd. På order av polisen.

Ingenting gjordes heller åt de nassar som filmade oss, bakom poliserna som vaktade oss. Ingen kollade dem, ingen bad dem avlägsna sig. Jag finns alltså med största sannolikhet på film från i lördags, ansikte och allt. Det rådde ju som sagt maskeringsförbud.

Vi höll dock modet uppe och som en queer skärva på perrongen sjöng vi, DNA, Den Nya Alliansen som jag åkt dit som en del av, sånger, slagord som krävde bort med nazisterna från våra gator, att vi istället ska fylla dem med bögar och flator. Och transpersoner.

När tåget som skulle frakta bort oss sedan ankom till stationen gick jag utan motstånd in i vagnen då jag personligen inte vill bråka med poliser. Något som alltid, alltid, alltid verkar resultera i att en får ont, samt aldrig någonsin rätt i sak. De personer som vägrade lämna perrongen, med rätta, då polisen fortfarande inte sagt någonting alls om varför vi blev tvångsförflyttande eller vart, blev slagna och pepparsprayade.

Inne i vagnen, på väg till vad jag först vid ankomsten förstod var Sollentuna, sades fortfarande ingenting. Att få se ens vänner slås med batong och sprayas, och sedan sitta i samma vagn som förövarna, är inget att rekommendera. Som en avslutande tabbe och kränkning ombads vi alla att, en och en, uppge namn och personnummer till polisen. De som inte visste att vi inte hade några som helst skyldigheter att uppge varken namn eller personnummer, fick förstås inte heller veta det av polisen som frågade.
Jag fick till sist höra att vi brutit lagen och därmed inte heller fick ta tåget hem från Sollentuna. Istället fick vi istället irra omkring för att hitta bussar att ta sig hem med, något som tog en och en halv timme för min del - det vill säga hela sju timmar efter att jag åkt till Salem för att manifestera vårt motstånd mot nazisterna. Vars marsch gått lugnt och sansat till läste jag i tidningen. Känns tryggt.

Jag är inte besviken på polisen, då detta snarare är något jag förväntar mig från deras håll. Jag är inte besviken på media och deras rapportering så här i efterhand efter då detta är något jag helt och fullt förväntat mig av dem. Vi lever dock fortfarande i ett land med vissa rättigheter kvar. Att gång på gång se dem kränkas gör mig om något bara ännu argare. Dialog och icke-våld (självförsvar ser jag inte som en våldshandling) är det enda sättet vi kan komma vidare på, men lördagens utspel av försvarsmakten som den så fint kallas, visade på en direkt motsats till detta.

Var: Teater När: 19-01

Kom, kom, kom till Rosa Drömmars sista klubb för i år, det kommer bli en helt unik kareoke och finfina dj:s och förmodligen lika fabulöst som alltid!

Var: Bergsundsgatan 25

Middlesex av Jeffrey Eugenides

Familjen Stephanides är en till synes helt vanlig grekisk-amerikansk familj. Men huvudpersonen Calliope vet att farfar och farmor egentligen är syskon och att det är orsaken till att hon själv är både kvinna och man. Genom denna tragikomiska familjehistoria med sexuella förvecklingar berättas också historien om det moderna Amerika: från massinvandringens ström av fattiga, rädda och sargade människor, över 20-talets förbudstid och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid.

Jeffrey Eugenides roman Virgin Suicides, på svenska 1993, blev en uppmärksammad film i regi av Sofia Coppola. När han nu återkommer efter drygt tio år gör han det med besked. Middlesex belönades med Pulitzerpriset.

Av: Christoph Emanuelle Fielder

Idag har jag steriliserat mig. Alldeles nyss faktiskt. Det har tagit mig ett enträget tjatande och en del besvikelser att få till det, men nu är det gjort. Nu sitter jag hemma i sängen, väntar på att bedövningen ska släppa och känner mig lite rädd och lite nervös, men mest glad.
Jag är en kukperson som ibland också har sex som, rent tekniskt och trots skydd, skulle kunna resultera i en graviditet. Jag önskar ingen graviditet. Jag tror inte på kärnfamiljen, med ett, två eller flera kön, jag tror inte på att skaffa fler barn. Jag tror att vi måste skapa nya familjebildningar och jag ser det som en oerhört viktig queer strategi att arbeta från.

På Ersta sjukhus, dit min husläkare skickat mig med remiss, vill urologen inte klippa av mina sädesledare och svarar mina argument med orden ”jag måste utgå från min magkänsla och min etik. Mitt jobb handlar om att rädda liv och jag kan därför inte, rent moraliskt göra det. Du är för ung och i och med att du inte har barn så kan jag inte göra det”. När jag går därifrån och ser det kristna korset på hans visitkort blir jag mest besviken på mig själv att jag ens gått dit. Vad trodde jag? Jag spelade upp i mitt huvud hur jag borde skrikigt till honom att ”genom att göra detta så räddar jag ju liv för i helvete!!” men jag går bara hem och ringer urologen på Sabbatsbergs sjukhus och bokar en ny tid.

Jag har märkt att det är ett oerhört känsligt tema det här att välja bort ofödda barn, att ta ett beslut i trettioårsåldern vars betydelse kommer att påverka mig resten av mitt liv. Jag är ju i mångas ögon i en ålder när en förväntas vilja skaffa barn. Jag har många vänner som just i dessa tider har nyfödda eller snart ska föda. Jag vill inte att dom på något sätt ska tolka min självvalda barnlöshet som en anklagelse mot deras livsval, dom väljer sina liv, jag mitt. Men jag kräver respekt för mina val. Och av mina nära får jag det.
Jag har en biologisk familj, en blodsfamilj. Sen har jag en eller flera familjer till, som jag värnar lika högt. Jag tror inte på biologi och jag tror på att vi kan bygga egna, självvalda nya familjer vars tillitsnivå och grad av ömsesidigt beroende är minst lika starka som hos en eventuell blodsfamilj. Många queers har ju av nödvändighet tvingats ta avstånd från eller blivit utsparkade från sina biofamiljer. Det finns mycket att lära oss av queerhistorien om hur vi kan bygga alternativa gemensamma familjer eller communityn.


Dock är det ofta jag hamnar, speciellt sen jag fick min remiss till operation, i samtal som har en sorts nedlåtande ton över sig. Personer jag pratar med säger saker som ”tänk om du ångrar dig”, ”du är för ung, vad händer om du nån gång vill ha barn”, ”du kan ju inte nu veta hur du tänker om tio år”. Dom tänker att detta är nåt som jag bara gör och sen kommer att ångra, när jag kommer underfund med livets mening. Och nej, jag kan inte veta idag hur jag tänker om tio år. Och ja, jag är rätt ung. Och jag är glad att jag har gjort det när min övertygelse ännu är så stark i mig.

Såhär.
Jag tänker att det helt enkelt finns för mycket barn i världen, eller inte för mycket barn, snarare föds det för mycket personer som växer upp och blir vuxna. Vi i vår del av världen tvingar, genom ett ultracyniskt och vulgärt ekonomiskt system, människor i andra delar av världen att skaffa många barn, för försörjning på ålderns höst. Vi fortsätter här hos oss att skaffa barn som växer upp och blir goda konsumenter och upprätthållare av den ekonomiska ordningen som, sett ur ett längre perspektiv, gör oss alla till massmördare. Detta ekonomiska system gör alla oss i väst till massmördare. Bara genom att leva här är vi det.
De ekologiska och humanitära katastrofer som en befolkningsökning i vår del av världen innebär är enorma och det pågår hela tiden, varje dag. Vi måste helt enkelt skaffa färre barn.
Vi måste sluta vara egoistiska, vi måste bryta med ordningar och vår patetiska övertro på nästa generation, att dom kommer att fixa det. Nej, dom kommer inte att fixa det. Lika lite som min generation kommer att fixa något som helst så kommer inte heller våra barn att göra det. Varför skulle dom? Som om vi inte hade incitament nog att på allvar försöka se till vad vi faktiskt kan göra åt jordens överbefolkning här idag.

Jag känner att det mest humanistiska och etiska jag kan göra för den här världen är att avstå från att skaffa barn. Jag har inget emot barn per se och jag ser absolut framför mig möjligheten att vara förälder. Men då till ett eller flera barn som redan finns här hos oss. Dom är många som föds in till denna värld och saknar förutsättningar för att kunna leva ett drägligt liv.

Jag ser min sterilisering främst som ett politiskt ställningstagande och jag ser det som en queer handling. Jag ser det som en del av en pågående avmaskulinisering av mig själv. Jag känner mig idag, nu på eftermiddagen, mer som en människa och mindre som en man. Inte det att det skulle vara något speciellt maskulint att ha möjligheten att kunna bistå i att skapa nytt liv. Mer som att jag lite grann, genom ett ganska enkelt ingrepp, tagit död på en massa förväntningar från samhället på mig som kukperson. Det känns som att jag idag har svarat alla dom som ser mig som man, gjort mig, i deras ögon till kanske lite mindre man. Det syns ju inte utifrån men att jag själv vet, det känns bra.


På nåt konstigt och nästan lite drömskt sätt känns det som att jag idag har gjort mig lite mer till den jag är. En människa som vill flyta emellan, som inte vill uppfattas som man eller kvinna. Som hoppas att kunna få vara människa. Bara så. Och när jag dör så vill jag inte lämna efter mig mer än mina handlingar, mina ord och min kärlek.

JAG VILL BO NÅGONSTANS DÄR MAN ALDRIG BEHÖVER VISKA
Thursday, December 11, 2008 at 7:00pm
Location: Scen Gavelius
Street: Tengdahlsgatan 32
Contact Info Phone: 0737722660
Email: info@apaibur.se

JAG VILL BO NÅGONSTANS DÄR MAN ALDRIG BEHÖVER VISKA
En Bror och en Syster väntar i ett främmande rum.
En föreställning om vad som händer tack vare eller på grund av att man förlorar sin kontext.

-När vi ligger i sängen om morgonen kan vi oftast räkna ut hur vår dag kommer att se ut, det mesta sker enligt en logisk ordningsföljd. Men denna logik upphör sakta att existera när vi väntar, då uppstår någonting annat, en väntandets dramaturgi.

Av: Carl Johan Karlson
Regi: Carl Johan Karlson
Bror: André Nilsson
Syster: Karin Hagås
Ljus: Susanna Hedin
Mask: Ida Sandblom

Torsdag 11/12 19:00 PREMIÄR
Fredag 12/12 19:00
Lördag 13/12 19:00
Söndag 14/12 16:00
Måndag 15/12 19:00

BOKA BILJETTER:
www.apaibur.se

alternativt

073-7722660

ordinarie: 100 kr/st
student / arbetslös / pensionär: 60 kr/st

Uppge namn, antal, kontaktnummer och eventuellt specialpris
Biljetterna hämtas ut 20 min innan föreställningen

Feministiska svar i vår samtid
Ett experimentellt panelsamtal i två akter
Thursday, December 11, 2008
Time: 6:00pm - 10:00pm
Location: ABF-huset
Street: Sveavägen 41
City/Town: Stockholm, Sweden


”Vi accepterar er i den här världen, så länge ni accepterar den här världen som den är.” *
- Om möjliga och omöjliga feministiska svar i vår samtid.

Samtal och fest – helkväll med Bang och ABF
Den borgerliga regeringens tid vid makten har satt tydliga spår. Regeringen har sänkt socialförsäkringarna, infört vårdnadsbidrag och avdrag för hushållsnära tjänster, gjort om hyreslägenheter till bostadsrätter och sålt flera sjukhus, uttryckt en kulturfientlig politik samt kommit med det geniala förslaget att i jämställdhetens namn införa ”svenskkontrakt” för immigranter. Vad är feminismens svar på den rådande utvecklingen?

Den feministiska tidskriften Bang och Arbetarrörelsens bildningsförbund kallar till aktion för att diskutera: Nöjer sig feminismen med för lite? Hur kan vi formulera en feministisk revolution som tar avstamp i dagens verklighet? En verklighet som bland annat präglas av nedmontering av den gemensamma välfärden, regeringens antifeministiska och rasistiska politik, växande europeisk fascism samt konservativa och religiösa krafters landvinningar.

Bang och ABF bjuder in till ett experimentellt panelsamtal i två akter.

Medverkande:

Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja och socialdemokratisk ideolog

Meriam Chatty, doktorand i statsvetenskap och medlem i tidskriften Sluts redaktion

Publiken

Mian Lodalen, journalist, författare och hbt-ikon

Athena Farrokhzad, poet, kritiker på Aftonbladet och aktivist

Samtalet leds av Lawen Mohtadi, chefredaktör för Bang, och Moa Elf Karlén, ABF Stockholm

Efter samtalet är det fest! Vi firar avslutning för feministhösten på ABF och färskt nummer av Bang – årets sista!

Tid: torsdag 11 december, kl 18.00
Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

* Citatet är hämtat från Susan Faludis artikel i kommande nummer av Bang (4/2008).

Monday, December 8, 2008
Time: 6:00pm - 8:00pm
Location: ABF-huset, Sveavägen
City/Town: Stockholm, Sweden

Vad hände 2008? Välkomna till Kvinna till Kvinnas årskrönika

Hur skildras krig, konflikt och förutsättningar för fred i svenska medier? Hur ser det ut med kvinnors deltagande i fredsbyggande och hur ser villkoren ut för freds- och kvinnorättsaktivister runt om i världen?

Tillsammans med inbjudna gäster sammanfattar Kvinna till Kvinna året som gått ur ett freds- och konfliktperspektiv, följer upp de egna granskningarna av medier och makthavares agerande och ger rekommendationer inför det nya året.

Kom och lyssna till Ulrika Knutsson, ordförande i publicistklubben, Christina Wassholm, författare till boken ”Vi är Serbiens hjärta”, Zoe Gudovic, hbt- och fredsaktivist från Serbien, Lars Wetterskog, Swedint (Försvarets internationella center), Ulrika Lorentzi, frilansskribent, Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap m.fl.
Samtalet leds av Devrim Mavi, redaktör för Arena.

Tid: måndagen 8 december, kl 18.00 på ABF Stockholm
Fri entré
Välkomna!
www.kvinnatillkvinna.se

Exklusivt boksläpp och eleganta serber!
Politisk aktivism med kropp och kultur direkt från Belgrad.
Lyssna till personliga berättelser om queera strategier och feministisk forskning i fajten mot fascism.

Christina Wassholm, författare till boken Vi är Serbiens hjärta – Ett reportage om party, panik och politik (Silc förlag), berättar om sitt möte med ett annat Serbien. Medverkande från Serbien: Boban Stojanovic, Queeria. Jelena Visnjic, Voice of Difference. Zoe Gudovic, Queer Belgrade Collective Samtalsledare: Lina Kurttila

Tisdagen den 9 december kl. 19.00, Copacabana, Hornstulls Strand 3

Arr: Copacabana och Sensus
Obs! Boken släpps den 10 december, men finns till försäljning, endast på Copacabana, dagen innan!