Dikt av: Jibz Cameron, 11 år (Bild ovan)
Foto av: Sophie Mörner
Text av: Hanna Wildow

Med läppstift i halva ansiktet, ett tuperat skatbo på huvudet och iklädd en rödglansig byxdress, tå- och fingerknullar Dynasty Handbag en järnring på scen, i samband med vår idyllfest under Pride. Några av oss längst fram verkar inte riktigt hänga med, men Dynasty Handbag är inte sen med att läxa upp oss. ”Why aren’t you laughing?” frågar hon uppmanande och förklarar att hon är ypperligt rolig, innan hon penetrerar en träkloss med sin röv. Innan hon lämnar oss 20 minuter senare har hon hunnit dra oss med genom en förvirrande men inspirerande resa mellan musik, teater, komik och dödligt allvar, till ett trotsigt stadium där själva dessa skiljelinjer och genredefintioner inte längre är relevanta. Vissa av oss förblir en aning konfunderade, andra viker sig dubbla av skratt. Vilket som är det ytterst få som tycks vara oberörda efter mötet med denna dynasti.

”Humor har en avväpnande effekt”, förklarar den New York-baserade performancekonstnären Jibz Cameron, som för 7 år sen skapade sitt alter ego Dynasty Handbag, när vi några dagar senare i sann augustihetta klibbar fast i Copacabanas plaststolar tillsammans. ”Det är lättare att nå fram till folk om de samtidigt kan njuta av en upplevelse”, förklarar hon. Själv kallar Jibz Dynasty Handbag för mörk komedi; en sorts inkapslande av svåra och jobbiga teman i komisk förpackning. Men alter egot ger inga enkla svar på stora frågor, hon har ingen aning om vad som är rätt eller fel.

Som någon som tilltalas av skrattet som Dynasty Handbag väcker hos mig, men också som någon som ibland har en aning svårt att hänga med i vad det är hon försöker säga, har jag stämt träff med Jibz för att försöka sätta ord på hennes konst. Kanske är det en helt motsägelsefull ansats, kanske är det att ta det konstnärliga ur konsten att vilja få den förklarad för sig. Plakatkonst är inte konst, sägs det. Men som en som alltid längtar efter aktivisten i konstnären är plakatkonsten många gånger min bästis. Så jag frågar ändå.


Vad är det Dynasty Handbag försöker säga?

– Det jag vill är att på scenen bryta ned saker till små bitar, och därigenom bryta ned hur hela vår värld är strukturellt ordnad. Jag försöker ifrågasätta hur vi gör våra vardagliga sysslor utan att tänka, hur vi följer en jävligt stark ström som är fucked up. Dynasty Handbag gör inte det enkla valet att acceptera strömmen, hon förflyttar sig genom världen med insikten om hur saker och ting är, men med ett ursinnigt ifrågasättande av varför det är så.

Jibz pratar mycket om den så kallade valfriheten, som ett stående tema i hennes konst. ”Det här är inte de valen jag skulle välja att ha, om jag hade valet att välja att ha val”, säger hon, och förklarar att det är med den utgångspunkten hon försöker närma sig världen. ”Vi tror att folk är galna, men de väljer egentligen bara en annan väg. Det är därför Dynasty Handbag ser ut som ett sådant vrak” säger hon och förklarar att hennes utstyrsel är en kommentar på föreställningen om en tragisk, lite äldre kvinna som försöker väldigt mycket men inte riktigt kan få till det. Någon som gör allt vad hon kan för att följa de normer som reglerar hur vi får se ut och bete oss, men istället blir helt fel. ”Lite som min mamma”, förklarar Jibz.

– Mamma är en ganska ledsam figur i mitt liv, med mentala problem och med en historia av flera våldsamma män omkring sig. Hon är en väldigt intelligent person som aldrig fått möjligheten att göra något med det, ganska mycket av ett offer för en jävla massa skit. Hon har aldrig haft någon makt, hon har liksom aldrig riktigt fått till det. Och en del av mig känner väldigt tydligt att jag inte vill vara så.

Men Jibz är samtidigt noga med att betona att Dynasty Handbag inte är ett offer. Istället pratar hon om henne som någon som tar sin plats och äger sitt utrymme, med makt och agens. ”Även om hon ofta går igenom en jävla massa skit under en föreställning vänder det alltid till något hoppfullt på slutet. Inte som ett smörigt lyckligt slut utan mer som ett ilsket men inspirerande fuck you”, förklarar hon.



Bitarna faller på plats, jag gillar det där med att bryta ned saker och i förlängningen strukturer. Men jag vill ändå veta mera. Jag funderar kring vad som ska ske i mötet mellan publiken och Dynasty Handbag, vad Jibz önskar att det som sker på scenen, på golvet och allt däremellan ska innebära och leda till. Jag vill gärna höra utsagor om queera revolutioner.

– Mina intentioner är att vara så ärlig och närvarande som möjligt och därigenom förhoppningsvis kunna påverka åskådarna. Jag vill skapa en upplevelse som är här och nu och ge dem allt vad jag kan av mig själv. Jag hoppas att det ska inspirera och förflytta dem bort från den position som gör människor stagnerade. Jag tycker också det är ganska tydligt att jag behandlar frågor som rör sexuell maktdynamik.

Hur då?

– Jag tycker att den så kallade dynamiken mellan män och kvinnor är jävligt skitig, mycket på grund av egna erfarenheter, som jag genom Dynasty Handbag försöker gestalta. Som t.ex. en föreställning som handlar om när jag var liten och trodde att jag var en perverterad unge. Jag gjorde en massa galna grejer som att antasta min katt och knulla med pinnar, så jag har byggt en föreställning på det där jag gör alla de grejerna. När jag var typ 10 så antastade jag mer eller mindre en tjej som sen pekade ut mig dagen efter och skrek ”du är en lesbian!” inför alla andra kids in bostadskomplexet där vi bodde, så jag skrev en sång om hur jag fick ett komplex i komplexet.

Här skrattar vi båda två, mycket och högt. Jibz får mig att lova att jag ska skriva det, annars kan ju folk läsa och tycka att det låter som värsta snyfthistorian. Det är det inte, inte mycket är snyfthistorier i Dynasty Handbags värld.

Att performancekonst skulle bli hennes grej har långt ifrån alltid varit självklart, förklarar Jibz. Efter att ha vuxit upp i ett hippie-konstnärs- och aktivistkollektiv, långt ute i de amerikanska skogarna, hade hon spenderat mycket tid på och runt en teaterscen. Men hippielivet i skogarna var kaotiskt och när Jibz gick på high school skämdes hon över sin bakgrund, och det sista hon ville göra var att stå på scen.

- Min pappa var ett rik unge som rebellerade mot sin bakgrund, och han träffade min mamma som var en slags hippiebrud, mer eller mindre någon som hans egna mamma verkligen hatade. De festade väldigt mycket, lämnade allt och flyttade ut i skogarna där allt var väldigt kaotiskt.

Jibz förklarar att hon inte existerade som en ”riktig” medborgare förrän hon blev vuxen, att hon saknade personnummer och pass under hela sin uppväxt. Som svensk medelklasstönt, uppvuxen i villa med hund, bil, lekstuga och blanka äppelträd, har jag svårt att greppa hur det ens är möjligt i en västerländsk kontext. Det är liksom fråga om klass på en nivå som min egen privilegierade klassposition inte ens tillåter mig fatta.

- Jag föddes hemma, och min mamma registrerade inte mig förrän jag var 4 år. När jag väl fick en födelseattest var allt på den lögn. Man får mer pengar om det saknas en far, så mamma ljög ihop att min pappa var afghan och att ingen visste var han fanns. Det hela blev sjukt svårt när jag väl ville ha ett pass som 18-åring, jag var tvungen att bevisa vem jag var. Myndigheterna ville ha dokumentation på tiden mellan 0 – 4 år. Men det fanns ingen dokumentation, jag bodde ju mitt i ingenjävlastans.

Oj.

- Tillslut fick jag i alla fall ett pass där allt stämde och blev en registrerad medborgare som kan betala skatt. Jag blev riktig, jag finns på riktigt nu. Och nu frågar jag mig ibland vad jag gjorde det för.

Som en lite för närgånget snokande vill jag veta mer om det som var förr. Det är en sån massiv resa, från en unge som inte ”finns” till en som finns på alla coola New Yorkares läppar. Hur slutar en upp som en performancekonstnär som knullar träklossar på scen, som alla pratar om i USA och som tidningar i New York skriver är den bästa skiten staden sett på många år? Och, kanske också, – hur vågar en knulla träklossar på scen och sen kalla det för konst?

Jibz förklarar att det nog var performancekonsten som kom till Jibz, mer än att Jibz gladeligen tog sig an performancekonsten. Efter high school gick hon på konstskola och undrade vad hon gjorde där. Mestadels var hon anti konst, och anti det mesta. Det var någon gång runt 2001 som Dynasty Handbag smått började födas, när Jibz bodde i San Fransisco och spelade i ett punkband som hette Dynasty. Där började hon experimentera med att prata med sig själv under inspelningar av låtar, som för att skapa en plats för att hantera frustration.

- Min pappa hade just dött och jag mådde allmänt dåligt. Jag skrev egna små låtar, med halvkorkade texter, och mellan låtarna snackade jag med mig själv. När jag lyssnade på det gillade jag grejen, hur det lät.

Att hennes konst kom att genomsyras av en politisk ansats var med andra ord inte en medveten handling, utan mer utav ett sätt att överleva, förklarar Jibz: ”Jag analyserade det inte så mycket i början, jag bara gjorde det. Sen är det mer i efterhand som jag har kunnat titta tillbaka på det och förstå vad det står för.”

Och sen bara blev det som det blev. Idag är hon en Star, en som folk pratar om. Jag kan inte rå för mig att råka tänka att hon är som en personifiering av den amerikanska drömmen. Från Hippies, Kaos och Skog, till Hippt, Konst och Storstad. Jibz håller inte riktigt med.

- Jag känner mig som att jag lever den amerikanska drömmen, inte alls. Men jag är samtidigt glad över att jag slutade upp så här bra. Jag brukade tycka att mina problem var helt sjukt stora, men jag känner inte så längre. Men det är mina egna erfarenheter som gör mig till aktiv, som aktiverar min konst. Det är hur jag ser på konst, som något väldigt användbart och nödvändigt. För mig när jag utför det och för mig när jag betraktar det. Det för folk samman, det inspirerar och det motiverar. Och performancekonst är liksom ingenting, det spelar ingen roll att New York Times skriver att jag är den bästa performancekonstnären de sett på flera år, jag är och kommer aldrig att “bli någon” som performancekonstnär. Om jag vore en filmstjärna och de skrev så, skulle det betyda massor. Men nu betyder det ingenting.

Något betyder det kanske ändå. Jibz är inte den sortens Star, men hon är ju ändå en Star. Hon är någon som kan kalla sig konstnär, och någon som andra kallar konstnär. Det kanske inte inbringar miljarder dollares, men det inbringar. Jibz håller med om konsten att konsten också är ett privilegium:

- Jag var nyligen på ett konstnärsseminarium där en massa människor klagade på hur jävla svårt det var att överleva som konstnär och jag blev så förbannad och sa ”Ni klagar fan över ingenting, vi har det så bra, bara grejen att ens kunna och få göra konst och sen ha folk som bemödar sig titta på det. Och vi får sitta i det här luftkonditionerade rummet och diskutera vår konst. Det är ett stort jävla privilegium.” Jag vet att det kan vara svårt att få livet att gå runt som konstnär men det är en väldigt liten procent av jordens befolkning som ens har privilegiet att ägna sig åt det vi gör. Jag förtjänar inte att få göra konst, eller att få massa pengar.

Innan jag och Jibz skiljs åt skjutsar jag henne på min pakethållare genom Södermalm. Det är det roligaste hon gjort under sitt Sverigebesök, försäkrar hon. Vi skiljs åt i hettan, och när jag cyklar åt mitt håll tänker jag på den ylande vargen i skogen. När jag inför intervjun besökte Dynasty Handbags hemsida och klickade mig in på den obligatoriska fliken Biografi, i jakt efter svar på frågan om vem hon egentligen är, möttes jag endast av en lång dikt. Den var handskriven av Jibz vid elva års ålder och fastslog att hon är en ylande varg som söker efter en plats där hon kan släppa ut allt. Ett performance och några timmars samtalande senare känns dikten som ett befriande svar, som ett ifrågasättande av själva det banala i att försöket att definiera vem någon är. Dynasty Handbag är inget varande, hon är ett ständigt ifrågasättande, ett skapande av ett utrymme så på tvären från det förväntade att det erbjuder total frihet. En högljudd akt av vägran och motstånd.