SHE WOLF och känslan den gav.
november 12th, 2008
Bilderna är små i morgontidningen, men jag blir genast frestad att läsa mer. De ser läskiga ut, de små bilderna och namnet på utställningen lockar mig: SHE WOLF. Jag beger mig till Galleri Mejan några dagar senare för att med egna ögon beskåda målningarna. De är större än jag trott. Två gånger två meter. Eller lite mindre kanske. Men stora.
Redan i foajén möts jag av ett antal teckningar av varulvar av olika form och figur. Klassiska varulvar med ragg och huggtänder och mer nyskapande som kan liknas vid nakna hungriga kvinns. Kanske i övergången, nybitna, nybörjarvarulvar som påbörjat sin första jakt. De känns riktiga, som om Sara-Vide Ericson, konstnären, varit på besök i skogen, i drömmen där de befunnit sig och ritat av, snabbt i sitt ritblock. Varulvar var fram till elisabetansk tid starkt förknippade med kvinnlig lust och ”lupa” på latin (she wolf på engelska) är även synonymt med lösaktig kvinna, får jag veta.
”Jag har alltid varit rädd för varulvar”, svarar Sara-Vide på min fråga om hur kopplingen mellan henne själv och varulvar föddes. ”Men jag har inte funderat närmare på vad de symboliserar, varken för mig personligen eller i ett större perspektiv. Under hela tiden jag arbetat med den här serien av målningar har jag tecknat dessa varulvar, likt en självbesvärjelse i viss mån. Aldrig dragit en koppling till målningarna, utan sett dem som ett helt fristående projekt. Det var först efteråt, då jag gjorde djupare research på varulvarna och vad de betyder, som jag förstod”.
Jag går vidare in i ett större rum och möts av målningarna, de tar över det ljusa rummet i allt sitt mörker och drar mig till sig. Hon är stark i konturerna, subjektet, samtidigt som hon ömsom ser ut att skydda honom, vem han nu är, ömsom styra över honom. Ibland är hon bara närvarande, hotande. Eller kanske ser hon lite ledsen ut, som att hon vill ha något av dem som vänder sig bort från henne i målningarna, något hon inte får?
Jag får intrycket av det är hon som är varulven, inte personerna hon haft förhållanden med och som nu medverkar, en efter en, i målningarna. Samtidigt ger hon mig uppfattningen av en vågad, stark person. Någon som utmanar normer kring kön och sexualitet, kliver över gränserna, juckandes eller bara lite kaxigt tillbakalutat. Sara-Vide själv ger ytterligare en tolkning av målningarna.
”De handlar om den rädsla som gör att du inte kan, på ett fysiskt eller psykiskt plan, blotta dig för andra, hur gärna du än vill”, berättar hon. ”Visst kan man se på så sätt att kvinnan (jag) i målningarna är den som hotar, den som trycker på bakifrån, samtidigt som det är objekten (läs: varulvar) som får mig att bli rädd, för vad dem eller mina känslor kan göra mot mig själv.”
Bakgrunden är återkommande i alla tavlor, det är en kuliss jag känner igen. Från de djupa skogarna, där snön ligger länge. ”Det är Helsingland, utsikten bakom gården där jag växte upp och brukade rida.” berättar Sara-Vide. De ger mig känslan av hemma på något sätt, något som känns tryggt att förhålla sig till, att luta sig mot. Sara-Vide beskriver det som en allmän fond. ”Jag använder det för att både beskriva ett reellt, likväl som ett andligt landskap. Någonting som står för likväl rymd som kyla, hot och ensamhet.”
När jag lämnar galleriet känner jag mig upprymd. Av känslan av att det är så förbannat sällan jag springer på måleri som jag gillar, bara sådär. Och av känslan att jag gillar hon på bilden, hennes stil och att hon skrämmer mig. Jag vill bli kompis med henne, göra så att hon inte känner sig rädd längre, kanske.
Kolla upp Kungliga Konsthögskolans slututställning någongång i maj 2009 för mer av Sara-Vide Ericson!