Foto: Trannymals
Text av: Kai Bergendal

Det är nog de sista tre åren som det i Sverige pratats om transfeminism så att det förändrat hur vi tänker och behandlar varandra både i feministiska sammanhang och transkretsar. Det är där vi pratat och haft konfliktfyllda konfrontationer utan vilka vi inte skulle kunna arrangera oss som vi gör idag. Formulerandet av transfeminismer exploderade utifrån människors behov av att ta itu med diskriminering i de extra kärleksfullt valda sammanhang de rörde sig i. Transpersoner som kände sig marginaliserade och överkörda på feministfestivaler men som stenhårt identifierade sig och solidariserade med femininitet som ett underordnat uttryck och med feminismen som rörelse babblade loss om sina erfarenheter enligt den gamla parollen att det personliga är politiskt som feminismen givit dem. Samtidigt kritiserade de misogyni och genussterotyper i vården som transsexuella är hänvisade till. En kan inte koppla ihop kropp, könsuttryck och genus på det sätt som läkarna gör och kräva att patienterna ska anpassa sig till det, hävdade de. De pratade alltmer om transsexualism som en strategisk diagnos snarare än ett individuellt sjukdomstillstånd, och menade att transpersoner på gruppnivå borde göra upp med ett medgörligt anammande av de normativa uttryck läkarna förväntar sig eftersom förväntningarna kan ses som helt sexistiska. Dessutom krävde de att feminister skulle sluta upp med att hela tiden tala om transsexuella och andra transpersoner som de värsta största slavarna under medicinens och övriga samhällets regler för hur genus ska se ut och använda det som argument för en exkluderande könsseparatism som kastar ut könsöverskridare från feministiska jippon och häng. Just det talet, sa de, osynliggör transpersoner som med sina kroppar gör motstånd mot reglerna.


Transfeminism ifrågasätter att trans eller feminism skulle se ut och kännas på liknande sätt. Med utgångspunkt i outsiderpositionen som skapats när transpersoner utmålats som och behövt identifiera sig med bilden av det ensamma freaket vars kropp är en omöjlig blandning mellan möjliga alternativ ligger fokuset på att synliggöra olikheter och möjliga samarbeten mellan folk snarare än på att hitta en gemensam grej som ska utgöra förutsättning för välvilja och förståelse. När en bejakar mismatch och tar upp exempel på hur sexism och transfobi samverkar och drabbar olika personer på skilda sätt skapas utrymme för livsberättelser som inte alltid säger samma saker. Genom att prata om hur människor lever olika slags liv med särskilda behov och motgångar, men behöver varandras hjälp, avdramatiseras skrämseleffekten i skillnaden. Då går det att diskutera hur vi ska göra varandras liv tryggare och på vilka sätt vi kan ta ansvar för hur de egna privilegierna tar sig uttryck på kroppen och påverkar andra.

Det har hänt rätt mycket på tre år. Jag rör mig i världar där de feministiska visionerna delas av queers med alla möjliga identiteter och där det finns rum för transmän utan machoideal eftersom folk inte bryr sig om att ha ångest över att passera. Jag rör mig i världar där den personliga identiteten inte tas för given eller helt och hållet styr ens solidariteter. Drömmen om de här världarna gjorde det möjligt för mig att vara transfeminist. Jag litar på och älskar de queera rummen. Men bråken om vilken transperson som är rätt och välkommen fortsätter såklart även där. Vissa transpersoner tas mer på allvar för sin transighet medan andra inte räknas, säger folk som identifierar sig som intergender och är trötta på allt tjat om transsexualism.

Ja, för vi kan hålla på att pilla sönder behovet av en identitet och säga att alla som känner att de vill vara med i den queera och feministiska transkampen får vara det. Vi kan säga att det inte finns något egenvärde i att kalla sig det ena eller det andra… men vi vill ändå bli erkända för vad vi kallar oss. Vi vill kanske bli erkända som transpersoner för att få hålla vissa som liknar oss extra hårt i handen eller söka förebilder bland dem. Ibland behöver vi erkännanden för att ha en plattform att uttala oss ifrån. Dessutom kan vi känna ansvar att representera våra identiteter just för att de förkastas. Vi kan till exempel vilja öka förståelsen för olika, ibland inte så diskuterade, sätt som samhället är transofobt och knäppt på och därför behöva prata om vad som händer oss för att vi är trans.

Lite tillfällig fixering vid den egna identiteten bland identitetskritiska queers kan alltså vara försök att nyansera men det finns alltid gränser för hur nyanserad en kan bli när en pratar identitetsfixerat. Om en kräver exakt förståelse av särskilda identitetsord blir det så få en kan kommunicera med. Risken är att en återskapar det gamla rasistiska heterosexistkravet att vi måste kunna känna igen och placera allt för att inte drabbas av panik eller åtminstone uppleva obehag i våra möten. För mig är det mycket viktigare att folk är lyhörda inför mina behov och villiga att lyssna på invändningar eller förklaringar än att de säger rätt ord om mig det första de gör. Exakt vilka ord som passar min historia, min situation och mina projekt kan de ju inte veta och orden kanske betyder olika saker för oss eller saknar förmåga att säga allt. I så fall borde vi prata mer om våra berättelser än om våra identiteter. I berättelser om våld på gatan, i berättelser om sexualisering eller tomrum kring oss i fulla tunnelbanevagnar, i berättelser där vi aldrig är de med tuffast jobb, spelar det ofta ingen roll vilken transidentitet vi har eller om vi inte har nån utan bara ser onormala ut enligt ramarna för femininitet och maskulinitet. Vi tar inte upp problem med vården av transsexuella för att begränsa transvestiters utrymme i samhället och vi formulerar inte våra intergenderidentiteter för att skada transsexuella, butchar eller femmes. Många av oss är flera av de där sakerna. Jag önskar att våldsamheten i våra berättelser inte upplevdes som riktad mot varandra utan påverkade människor och myndigheter som begränsar oss. För mig handlar transfeminism om solidaritet mellan människor som kallar sig för olika saker.