Text av:
Hanna Wildow

Slut. Du är ett konstverk som tynger min hand, med ord och bilder som fyller mina sinnen. Jag låter mig uppslukas av dig. Jag bebos av dig i flera dagar. Av Eden, 2002, Tavor 2003, när Rona Yefman talar genom sina bilder gör jag inget annat än att lyssna. Jag äts njutande upp, när jag läser Hanna Hallgrens urbenande av skulden, eller Viveca Motsieloas tillbakablick mot en händelse, där och då men samtidigt nu. Och jag känner mig träffad, manad, inspirerad, driven, när Meriam Chattys och Adiam Tedros ledare klargör det skriande behov som finns av dig. Du har mig fångad, Slut, alldeles frivilligt.

När jag så slutligen når ditt slut, kittlas jag av att detta ditt slut samtidigt är din början. Som i ett formgivet trots nås jag av ditt index först när jag är klar. Jag känner igen tricket från såväl queera antologier som konstmagasin, det är inte nytt, men jag älskar det ändå. Först när jag är redo att stänga detta du konstverk, inser jag att det är få av namnen som jag vet något om, som säger mig något mer än att de är namn som presenterar ord och bilder, och därigenom så mycket mer. Orden, bilderna, alla de tusentals synliggöranden och ifrågasättanden som kommit därav, har varit centrala för min upplevelse, inte de namn och de personer som producerat dem. Det är inte vem, den, som säger det som görs till viktig. Det är det som sägs.

Kanske är det därför som ditt slut, ditt index, retar mig så. Kanske känner jag mig sviken, lurad. Eller kanske känner jag mig bara meningslös. En skulle säkert kunna kalla det avundsjuk. Jag väljer att kalla det ett ifrågasättande.

Jag lär mig att orden, bilderna, alla de tusentals synliggörande och ifrågasättanden som kommit därutav, är komna av dem vars titlar jag knappt förstår, än mindre befinner mig i närheten av själv. Av dem som är någon. Jag lär mig att Meriam Chatty är doktorand och att Adiam Tedros är forskare. Och jag undrar vad det har med orden och bilderna att göra. Eller med mig, vad de, det de Kan och Får säga, har med mig att göra. Jag förklaras för att Viveca Motsieloa är etnolog, Hanna Hallgren disputerar och är forskare, Rona Yefman är inte bara konstnär utan också utbildad både här och där. Jag inser att alla som bidragit, har sådana viktiga titlar att titulera sig med, akademiska, prisbelönta. De är någon. De inte bara gör, de är.

Och jag känner avståndet mellan mig och dem växa. Dem som är de som är, som får synliggöra och ifrågasätta, som blir lyssnade på, som blir publicerade i detta du konstverk, som jag och alla de andra med mig köper för dyra men värda 70 kronor och läser, begrundar, säger hmm, mmm, aah till.

Och jag bara önskar. Att kanske någon som inte är någon, genom att ha dessa prisbelönta titlar, också skulle kunna få bli någon. Få bli en som får synliggöra och ifrågasätta, en som lyssnas på, som blir publicerad i detta du konstverk. Utan tusen poäng i det ena eller det andra eller både och. En vars ord och bilder är värda 70 kr.

Eller att jag bara kunde fått stänga detta du konstverk, endast manad, inspirerad, driven till kamp. Och inte positionerad till en plats där vi som inte är något får lyssna till dem som är.