Essä av:
Carin Göransson

Det är nervöst att läsa romaner som en har höga förväntningar på. När jag läste Mara Lees roman Ladies (Albert Bonniers förlag, 2007), var det som att en massa förväntningar som inte infriades omvandlades till frågor som blev en essä. Här kommer den.

I flera recensioner och bloggdiskussioner har Ladies kallats för chicklit. ”Chick” står för kvinna/brud, ”lit” för litteratur, det vill säga kvinnolitteratur. Chick är i sin tur en förkortning av chicken som betyder höna eller kyckling, men också används som slang för fegis. Det kanske inte spelar någon roll vilken översättning man väljer? Chickliten handlar, grovt förenklat, om storstadskvinnor i 30-årsåldern som försöker få ihop sina karriärambitioner, jobbtrubbel och dråpliga kärleksaffärer där den andra parten, självklart, är en man.

Alla genrebeteckningar fyller en funktion. De specificerar vad som kan förväntas av en bok och inom vilka ramar författaren kan hålla sig. Men exakt hur en texts form och innehåll förhåller sig till varandra har varit en outsinlig källa för diskussion. Kan ett innehåll förmedlas i olika former – i en tabell, i prosa eller lyrikform – utan att det förändras? Är det innehållet som skapar formen eller formar formen innehållet? Kanske är det så att formen inte bara tolkar texten och anpassar sig efter dess innehåll. Formen, till exempel en genre som chicklit, kan i sig vara meningsbärande och tillföra något till förståelsen av texten.

På ytan följer Ladies receptet för en chicklitroman. Den handlar om fyra unga storstadskvinnor med karriärambitioner och snygga pojkvänner. Men där finns ingen självironi, ingen öppet visad fettpanik, inga snubblingar och klumpigheter. Karaktärerna är ”fullblodsnarcissister”, perfektionistiska karriärister eller hopplöst deprimerade poeter och det finns mycket litet utrymme för identifikation med karaktärerna. I fokus står galleristen Lea, fotografen Siri, författaren Laura och franskläraren Mia och vi följer den intrig som binder samman deras liv i Stockholm, Paris och Skåne. Men framförallt kretsar Ladies kring karaktärernas kroppar och deras tankar om den egna kroppen. Skönhet och yta, kroppen som hinder och möjlighet är det centrala temat.

När jag läser Ladies finner jag ett slående samband mellan en texts form och innehåll och en människas form och innehåll, det vill säga kroppen och sinnet. Precis som att ett visst omslag eller en viss genre signalerar något om textens innehåll, skapar en människas yttre förväntningar kring vad som finns på insidan. På samma sätt som textens form kan tillföra innehållet något, skänker en människas kropp och utseende specifika erfarenheter som bland annat grundar sig på bemötandet från andra människor. En vit kropp, en svart, en stor, en förlamad, en plastikopererad, en rynkig, en snoppkropp, en fittkropp. Alla sänder de ut olika tolkningssignaler och genererar olika bemötanden som är kulturellt och socialt betingade. Vi läser ofta av kroppar efter genus, etnicitet, ålder, sexualitet och klass men också mycket annat. Vad tränar hon för sport? Vad läser hon för böcker? Var bor hon? Olika kroppar möts av olika hinder och möjligheter, samlar på sig olika erfarenheter.

Karaktärerna i Ladies är fullkomligt medvetna om den egna kroppen och den mening som kroppen bär. Lea inser tidigt att hon är vacker och vilken makt det innebär. Men hon förstår också att ingen förväntar sig något av en skönhet, mer än att hon ska vara just skön. Så hon väntar med att låta världen möta hennes bländande yttre och när hon väl gör det, sker det på ett kontrollerat sätt. Skönhet är en tillgång som kan förvaltas på olika sätt. Lea vill vara ett subjekt, och genom att bli konstkritiker erövrar hon blicken, rätten att se och bedöma. Ska man vara ett subjekt kan man inte se ut som ett objekt. Form och innehåll hänger ihop.

Leas strategiska val gällande hur hon ska föra, klä och använda sin kropp bygger på en analys av de senaste århundradenas västerländska, dualistiska tänkande. Kropp och sinne har särats åt, klassificerats som väsensskilda men ändå sammanhörande. Slutligen har sinne värderats högre än kropp. Ungefär så som gjorts med kvinnor och män. Och trots att vi befinner oss i en tid och ett samhälle där alla uppmuntras att intressera sig för sina kroppar, är det en lång process att göra kroppen rumsren och långtifrån alla kroppar är välkomna i de fina salongerna. För att inte tala om vilka tolkningar som läggs i kroppsspråk och kläder. För kvinnor blir det ofta en balansgång mellan att vara sexig men inte vulgär, kontrollerad men inte tråkig. Det är denna balansgång som Lea försöker bemästra.

Att yta och innehåll hänger ihop har även Laura förstått. Därför har hon aldrig begripit sig på sin spegelbild. Att hon skulle vara vacker verkar nästan löjligt, hon som har en så mörk insida. Så förändras det också. Laura börjar skriva, långsamt blir hon den hon egentligen är. Poeten. Och för varje ord hon skriver rinner en del av hennes skönhet bort, till dess att utsidan slutligen motsvarar insidan. Mara Lee förmedlar att kroppen är meningsbärande men inte absolut när hon låter Laura göra uppror mot en biologisk definition av sig själv:

“Laura hade aldrig sett sin mor i livet. Hon kunde nästan säga: Jag är inte riktigt född. Och därför: Min kropp bär inga spår av en jordisk födsel (i hemlighet: Tro inte att jag kommer från det där otäcka snittet, det där mörka hålet.) Det var en kroppslig ordning hon inte ville kännas vid, hon hade sina egna sår, egna betydelsefulla, identitetsskapande sår – platser som inte stavades KVINNA eller MOR. Nej, Lauras platser hette POET och JUNGFRU. ”

Det finns annat än biologiska klassificeringssystem som bestämmer vilka vi är, oavsett vad andra lägger för innebörd i den kropp som de ser. Det som ofta betraktas som autentiskt eller äkta kan istället ses som en spelad roll, och rollbyten är möjliga. Varje gång en person inte enkelt kan placeras i ett kön, en etnicitet eller en sexuell läggning ifrågasätts det autentiska i dessa kategorier. När Laura skriver är det något slags självbestämmande som hon är ute efter, en rätt att definiera sig själv. Så länge hennes kropp signalerar skönhet och kvinnlighet är det omöjligt. Kroppen måste förändras för att hon ska bli den hon är. Det är Lauras egna sår, fysiska och psykiska, som får henne att skriva och det är skrivandet som tillåter henne att förenas med sin kropp. Hon gör explicita kopplingar mellan kroppen och språket:

“Den fullkomligt hysteriska upptagenheten av den egna kroppen. Alla de ställen som inte var benämnda, beskrivna. Övergångarna, de släta ytorna mellan meningsbärande knytpunkter. Hon försökte minnas dessa platser genom att markera dem, hårt, med fingrarna. Hur hon bultade fram ett nytt språk som ömmade och värkte. Fick förut ohörda delar av kroppen att tala.”

Författaren Julia Cameron beskriver i Lusten att skriva (Kontrast förlag, 2004) hur minnen och erfarenheter som sinnet förtränger lagras i kroppen. Vid fysiska aktiviteter eller beröring, som vid massage, kan minnen och bilder frigöras i vårt sinne och plötsligt stå helt klara innanför ögonlocken. ”Våra kroppar berättar historier”, skriver Cameron och påminner om att det som många författare vill är att beröra sina läsare. Och visst är det lätt att se att språket, skrivande och läsande påverkar kroppen. Ibland skriver jag texter där orden verkar rinna ur tårkanalerna, jag läser texter där orden hoppar ur strupen i ett skratt. Och vem har inte hört ett ord som känts som ett slag i magen eller en kallsup?

Det finns skrivmetoder som utforskar kopplingen mellan kropp och sinne. Ofta ser vi på skrivande som en tänkande process, men Julia Cameron menar att i ett fokuserat tillstånd kan skrivandet fungera som en lyssnande process där vi skriver de ord som dyker upp. Just dessa fraser som tycks komma av sig själva, använde 1920-talets franska surrealister som utgångspunkt för den metod som de kallade för automatisk skrift. Att skriva eller tala automatiskt handlar om att försätta sig i ett tillstånd fritt från självcensur och förnuftsspärrar och skriva det som kommer av sig självt, helt utan reflektion eller ingripande av förnuftet. Det som fastnar på pappret är ett uttryck för det egna undermedvetna och metoden bygger på tron om att tanken inte nödvändigtvis föregår tungan eller handen. Den medvetna tanken censurerar och dödar och genom att låta kroppen direkt förbindas med det undermedvetna, utan det medvetnas kontroll, hamnar livet självt på pappret.

Precis som för Ladies karaktär Laura, handlade skrivakten för surrealisterna om en upplösning av gränsen mellan subjekt och objekt. Genom att skriva automatiskt blir man ett med det man skrivit och det finns inte längre någon klar gräns mellan fiktion och verklighet, mellan det omedvetna och det medvetna. I förordet till surrealisten Guillaume Apollinaires roman De elvatusen spöna från 1907 (Vertigo förlag, utgåva från 1993), skriver C-M Edenborg: “Själva skrivandet har blivit en erotisk handling. Gränsen mellan fiktion och verklighet piskas i trasor genom en ‘litterär sadism’ […], det vill säga att genom själva skrivakten nå tillfredsställelse av de sexuella perversionerna.” Språket och skrivandet ses inte som en konst eller en produkt som är mindre verklig än tankar och känslor utan snarare som en del av det egna jaget. Subjektet, författaren, är inte skild från objektet, det skrivna.

Åter till Ladies. Det är tydligt att Mara Lee är oerhört medveten om förhållandet mellan en människas inre och yttre, mindre tydligt om hon valt romanens form medveten om att den skulle uppfattas som en slags chicklit. Jan Arnald skriver i en recension (DN 24/8-2007) att Ladies kanske är ett försök att uppvärdera en bespottad genre. En annan tolkning får jag höra under ett samtal med Lee på bokhandeln Hallongrottan. Samtalsledaren undrar om valet av genre, till synes chicklit, var en medveten strategi för att nå en publik som inte skulle ha varit intresserad om boken hade gett ett mer filosofiskt, akademiskt eller radikalt intryck. Kanske är Ladies tänkt som en trojansk häst, där man slår upp boken i tron om att man ska umgås med sin bästis i chickliten och istället ramlar ner i en ström av maktanalyser?

Men Mara Lee skakar på huvudet. Ladies är inte chicklit. Hon tycker inte att man ska göra det för lätt för läsaren, om det blir för tillgängligt och dramaturgiskt blir läsaren en passiv konsument. Lee erkänner att det finns något tilltalande i tanken om radikalitet i simpel förpackning, men det är inte det som hon har tänkt sig. Med de orden i minnet blir jag förvirrad när jag läser Ladies. Lee har faktiskt skrivit en dramaturgisk roman, där ett avslutat kapitel manar läsaren att öppna nästa, att läsa mer. Det som planteras i första kapitlet återkommer i det sista och alla relationer och konflikter leder fram till den stora upplösningen, som följs av en stilla avklingning där jag tillåts pusta ut.

Debatten kring Ladies visar att jag inte är den enda som är förvirrad och förvirring leder oftast till en besatthet av att kategorisera (ungefär som med människor: Är det där en kvinna eller man? Är hon svensk? Var är hon född någonstans?). Det är svårt att förstå när en författare med intellektuell stämpel verkar ha gett sig i kast med en genre som avfärdas av den goda smaken. Och det är förvirrande när en roman inte enkelt faller in i en genre. Bara Mara Lee själv verkar oförstående inför förvirringen. Hon har aldrig läst chicklit. Hon har skrivit en roman.

Men av en viss form förväntas ett visst innehåll, av en viss författare förväntas en viss text och kvalitet. Recensenten Åsa Beckman är inte imponerad av Ladies och hävdar (i DN 13/10-07) att det positiva mottagandet troligtvis beror på en tidigare uppfattning om Mara Lee som medveten och sofistikerad. Beckman skriver:

“Ju mer romanen leker och förvandlar sig, ju mer den förklär sig till chick-lit, deckare, memoar eller självbiografi, desto mer kommer författarnamnet på omslaget att styra läsningen. Det är nämligen där du kan ana dig till avsikten. Smart lek? Eller troskyldigt allvar?”

I förvirringen, menar Beckman, drar recensenterna slutsatsen att det måste vara en smart lek. Så smart att de själva inte riktigt förstår sig på den.

Ladies har många saker som den chicklit jag har läst inte har. Mara Lee skapar en värld där kvinnor är de självklara subjekten och männen främst agerar hjälpstyrka. Samtidigt lyfter hon ständigt fram de villkor som en kvinnoidentifierad kropp ställer:

“Flanerandets frihet, att inte veta vart man är på väg, är ett manligt privilegium. Utifrån en kvinnlig kropp förvandlas den omedelbart till en brist: brist på mål och medel, brist på framtid och möjligheter. Och i slutändan en brist som enbart kan fyllas av en manlig kropp.”

Huvudkaraktärerna i Ladies är varken hjälplösa eller omedvetna om makthierarkier. Sexualitet skildras på ett sätt som sällan görs (i storsäljande romaner, i alla fall) – den är inte knuten till ett visst kön utan kan riktas mot kvinnor, män, foton av sig själv eller Yves Kleins blå färg utan att det kommenteras eller görs till ett problem.

”Döm inte boken efter omslaget” och ”det är insidan som räknas” är nötta uttryck som visar att funderingarna kring förhållandet mellan yta och innehåll, kropp och sinne inte är nya. Det är en gammal sanning att inte bara kunskap är makt utan även skönhet och trots att idealen förändras och de sätt på vilka vi tolkar och kategoriserar kroppar förskjuts, fortsätter vi att alltjämt betinga olika kroppar med olika uppfattningar och omdömen. Och vi fortsätter att döma boken efter omslaget, eller författarnamnet.

Men romanen leker, förvandlar sig och förklär sig, skriver Åsa Beckman. Den kanske inte är nöjd med de kategorier som finns, vill trampa upp nya stigar, hitta ett annat uttryckssätt. Kan en roman vara både chicklit och intelligent? Kan en människa vara både storbystad och androgyn, kvinna och man, flata och bög, irakier och svensk? Det finns så många former som inte är namngivna, så många identiteter som inte blivit kategorier. Människor leker, förvandlar och förklär sig.

“Alla de ställen som inte var benämnda, beskrivna. Övergångarna, de släta ytorna mellan meningsbärande knytpunkter. Hon försökte minnas dessa platser genom att markera dem, hårt, med fingrarna. Hur hon bultade fram ett nytt språk som ömmade och värkte. Fick förut ohörda delar av kroppen att tala.”