Av:
Alex Grönqvist

Jag fick ett mail från en journalist som undrade om jag och min partner ville ställa upp och snacka om vår relation i tv. De skulle göra en dokumentärserie om relationer utöver det ”normala” för att bredda Svenssons syn, med budskapet att ”alla är olika och det är okej”. Han hade läst en intervju med mig och tyckte det var modigt att jag berättade om mig själv och mitt liv. ”Det kan inte ha varit helt lätt med alla fördomar som finns i dagens samhälle”, resonerade han.

Öh, vill du vara med i vår freakshow? Nej, tack. Bara orden Titan Television får det att krypa längs ryggraden. Jag kände igen journalistens namn som en av initiativtagarna till tv-serien Böglobbyn. Jag minns att jag tittade på programmet och kunde roas av en del inslag, som när fotbollsgubben blev stalkad av bögprogramledaren. Under hela serien hade jag dock en gnagande känsla av att det var något lurt med programmets syfte. Gick inte det hela ut på att visa upp en massa bögar för att omvärlden skulle förstå att bögar inte alls är så konstiga?

När produktionsbolaget bakom serier som Outsiders hör av sig är det läge att vara kritisk och försiktig. Det här arbetssättet känns rätt sunkigt, jag förstår inte på vilket sätt det är positivt att Svensson ska tänka att jag är okej. Att synliggöra normen genom att visa upp dess avvikare bidrar ju bara till att normen förstärks.

Jag har verkligen sett tillräckligt många toleransjournalistiska exploateringar av transpersoners liv på tv – tack, det räcker så. Det känns som vi har nått en bit på vägen när det gäller att snacka om homo-och bipersoners livsvillkor i media. Ett par bottennapp dyker ju upp med jämna mellanrum, så som kränktdebatten efter Maciej Zarembas artiklar i DN nyligen. Men tidningar och radio lyckas ändå göra fördjupande och normkritiska reportage, så sent som igår lyssnade jag till ett program om den heterosexuella vården på P1. Men när det kommer till tv och framför allt när transpersoner skall synas på tv så verkar vi inte ha kommit någonstans alls. Vi får frågor om det är en lösmustasch vi har, vad vi hette när vi var små och våra partners får förklara hur de kan gilla en sådan som oss. Ibland kan en kirurg vara med och berätta om operationstekniker för könskorrigerande kirurgi eller en transvestit får byta om inför kameran.

Nej, nog med toleransskapande. Så jag tipsade journalisten om att lägga normen under luppen istället, så blir programmet nog mycket mer intressant. Då har bögen mage att tycka att det är synd att vi inte ställer upp och fäller kommentaren:

– Någon måste ju gå i bräschen för att synliggöra kan man ju tycka…

Alltså, ursäkta! Men vem är du att kritisera mitt arbete? Tänkte du att jag skulle bli mer sugen på att ställa upp i ditt toleransprojekt efter att ha blivit skuldbelagd? Jag skulle inte tro det. Gör du din grej men håna för fan inte min kamp. Nöjer du dig med att vara okej, så fine. Jag vet att jag är mer än okej och vill inte ha någons tolerans. Det är inte lätt att vara transperson i dagens samhälle och det blir inte lättare av din medömkan – det är din respekt jag efterfrågar.

Jag vill se transpersoner formulera sin politik i morgonsoffor.
Jag vill se peppiga personporträtt av balla aktivister som inspirerar.
Jag vill höra feminister solidarisera sig och kritisera kastreringskrav.