En novell av:
Carin Göransson

Det var en gång en cykel, snabb och smidig som en svala. Den ville rusa och susa, plinga och springa och helst av allt flyga jorden runt. Men den hade lämnats att rosta i ett gathörn, fastlås i ett stuprör som kissade på däcken då och då. Där stod den dag ut och dag in, och väntade på att livet skulle börja.

En dag kom Sixten förbi. Eller egentligen kom Sixten förbi varje dag på väg till skolan. Hon kunde inte låta bli att spana in cykeln. Hon tyckte att cykelns färg påminde om sjögräs. Inte sånt som har legat och solat sig grönbrunt på en klippa, utan sånt som svajar runt i vågorna och nästan ser självlysande ut. Men när hon såg låset kring cykelns hals blev hon alltid lite melankolisk och tänkte: Jag vet hur det känns. Men hon sa aldrig nåt, utan fortsatte vägen mot skolan.

Men den här dagen gick Sixten inte förbi cykeln. Hon stannade precis invid den och såg sig omkring, först till höger, sedan till vänster. En man gick över gatan och försvann runt hörnet. Då satte sig Sixten på huk. Hon smög fram en knipsare från under tröjan och höll upp den mot cykeln.
- Är det okej?
Cykeln blinkade till, Sixten satte saxen kring låset och tryckte till. När låset föll till marken tappade cykeln balansen och var på väg att följa efter, men Sixten fångade upp den i sista sekund. Hon såg framför sig sjögräset som vajade i vattnet och strök cykeln över ramen och handtagen.
- Nu åker vi.

Fot mot pedal, händer kring handtag och sadeln mellan benen. Det kittlade, överallt. De åkte upp och nerför backar, körde i cirklar runt fontänen, sladdade i gruset på pensionärernas boulebana och la sig i gräset i parken och åt en glass. Underbara sjögräs på hjul, tänkte Sixten och såg på cykeln.

På väg hem åkte de förbi skolan. Sixten spanade upp mot fönstergluggarna med en känsla av triumf. Men just när de passerade fotbollsplanen hördes startljudet av en, två mopeder. Som en åskknall som hastigt ökade i styrka och kom närmare. Sixten och cykeln ökade farten men snart var mopederna ikapp. Kalle körde upp bredvid dem och Kajsa låg bakom, alldeles precis bakom.
- Vafan gör du med min cykel? skrek Kalle.
Mopederna trängde sig närmare, Sixten och cykeln var som inneslutna i ett åskväder av mopeder. Som ett tusen knallpulverpistoler i hörselgången.
- Stanna säger jag, du rör inte min cykel!
Sixten sänkte överkroppen över cykeln och trampade allt hon kunde, fötterna och pedalerna trycktes mot varandra och vinden piskade tårar i ögonen men cykeln rusade på. Kalle ökade farten och körde om, Sixten vände sig om och såg Kajsa komma allt närmare medan hon ropade med ett leende:
- Se upp för stupet, Sixten!
Där framme hade Kalle stannat mopeden och bakom honom öppnade sig marken för en brant stentrappa som slutade, många meter ner, i en parkering. Kajsa där bakom snuddade nästan med mopeden vid cykelns bakdäck. Sixten kramade cykelns handtag och viskade:
- Ska vi göra det?

Och cykeln for förbi mopeden rakt ut över trappan, de lättade från marken och for som en nysning genom luften. Sixten mindes en grekisk myt som säger att om man cyklar för nära solen kan däcken smälta och man är dödens. Hon tittade bakom sig, högst upp på trappavsatsen stod Kalle och Kajsa och kikade storögt fram bakom mopederna. Hon tittade upp mot solen och kisade, slöt händerna hårdare kring handtaget och böjde sig ner mot cykeln och ropade:
- Får jag kalla dig Blixten?

Den som tittade upp ovanför hustaken den dagen kunde se en blixt slå upp över den blå vårhimlen. När den klättrat ända högst upp möttes den med solen och fortsatte sedan neråt på andra sidan i en allt mindre ljusstråle tills den plötsligt sprakade till och var borta.