Essä av:
Carin Göransson

Det är nervöst att läsa romaner som en har höga förväntningar på. När jag läste Mara Lees roman Ladies (Albert Bonniers förlag, 2007), var det som att en massa förväntningar som inte infriades omvandlades till frågor som blev en essä. Här kommer den.

I flera recensioner och bloggdiskussioner har Ladies kallats för chicklit. ”Chick” står för kvinna/brud, ”lit” för litteratur, det vill säga kvinnolitteratur. Chick är i sin tur en förkortning av chicken som betyder höna eller kyckling, men också används som slang för fegis. Det kanske inte spelar någon roll vilken översättning man väljer? Chickliten handlar, grovt förenklat, om storstadskvinnor i 30-årsåldern som försöker få ihop sina karriärambitioner, jobbtrubbel och dråpliga kärleksaffärer där den andra parten, självklart, är en man.

Alla genrebeteckningar fyller en funktion. De specificerar vad som kan förväntas av en bok och inom vilka ramar författaren kan hålla sig. Men exakt hur en texts form och innehåll förhåller sig till varandra har varit en outsinlig källa för diskussion. Kan ett innehåll förmedlas i olika former – i en tabell, i prosa eller lyrikform – utan att det förändras? Är det innehållet som skapar formen eller formar formen innehållet? Kanske är det så att formen inte bara tolkar texten och anpassar sig efter dess innehåll. Formen, till exempel en genre som chicklit, kan i sig vara meningsbärande och tillföra något till förståelsen av texten.

På ytan följer Ladies receptet för en chicklitroman. Den handlar om fyra unga storstadskvinnor med karriärambitioner och snygga pojkvänner. Men där finns ingen självironi, ingen öppet visad fettpanik, inga snubblingar och klumpigheter. Karaktärerna är ”fullblodsnarcissister”, perfektionistiska karriärister eller hopplöst deprimerade poeter och det finns mycket litet utrymme för identifikation med karaktärerna. I fokus står galleristen Lea, fotografen Siri, författaren Laura och franskläraren Mia och vi följer den intrig som binder samman deras liv i Stockholm, Paris och Skåne. Men framförallt kretsar Ladies kring karaktärernas kroppar och deras tankar om den egna kroppen. Skönhet och yta, kroppen som hinder och möjlighet är det centrala temat.

När jag läser Ladies finner jag ett slående samband mellan en texts form och innehåll och en människas form och innehåll, det vill säga kroppen och sinnet. Precis som att ett visst omslag eller en viss genre signalerar något om textens innehåll, skapar en människas yttre förväntningar kring vad som finns på insidan. På samma sätt som textens form kan tillföra innehållet något, skänker en människas kropp och utseende specifika erfarenheter som bland annat grundar sig på bemötandet från andra människor. En vit kropp, en svart, en stor, en förlamad, en plastikopererad, en rynkig, en snoppkropp, en fittkropp. Alla sänder de ut olika tolkningssignaler och genererar olika bemötanden som är kulturellt och socialt betingade. Vi läser ofta av kroppar efter genus, etnicitet, ålder, sexualitet och klass men också mycket annat. Vad tränar hon för sport? Vad läser hon för böcker? Var bor hon? Olika kroppar möts av olika hinder och möjligheter, samlar på sig olika erfarenheter.

Karaktärerna i Ladies är fullkomligt medvetna om den egna kroppen och den mening som kroppen bär. Lea inser tidigt att hon är vacker och vilken makt det innebär. Men hon förstår också att ingen förväntar sig något av en skönhet, mer än att hon ska vara just skön. Så hon väntar med att låta världen möta hennes bländande yttre och när hon väl gör det, sker det på ett kontrollerat sätt. Skönhet är en tillgång som kan förvaltas på olika sätt. Lea vill vara ett subjekt, och genom att bli konstkritiker erövrar hon blicken, rätten att se och bedöma. Ska man vara ett subjekt kan man inte se ut som ett objekt. Form och innehåll hänger ihop.

Leas strategiska val gällande hur hon ska föra, klä och använda sin kropp bygger på en analys av de senaste århundradenas västerländska, dualistiska tänkande. Kropp och sinne har särats åt, klassificerats som väsensskilda men ändå sammanhörande. Slutligen har sinne värderats högre än kropp. Ungefär så som gjorts med kvinnor och män. Och trots att vi befinner oss i en tid och ett samhälle där alla uppmuntras att intressera sig för sina kroppar, är det en lång process att göra kroppen rumsren och långtifrån alla kroppar är välkomna i de fina salongerna. För att inte tala om vilka tolkningar som läggs i kroppsspråk och kläder. För kvinnor blir det ofta en balansgång mellan att vara sexig men inte vulgär, kontrollerad men inte tråkig. Det är denna balansgång som Lea försöker bemästra.

Att yta och innehåll hänger ihop har även Laura förstått. Därför har hon aldrig begripit sig på sin spegelbild. Att hon skulle vara vacker verkar nästan löjligt, hon som har en så mörk insida. Så förändras det också. Laura börjar skriva, långsamt blir hon den hon egentligen är. Poeten. Och för varje ord hon skriver rinner en del av hennes skönhet bort, till dess att utsidan slutligen motsvarar insidan. Mara Lee förmedlar att kroppen är meningsbärande men inte absolut när hon låter Laura göra uppror mot en biologisk definition av sig själv:

“Laura hade aldrig sett sin mor i livet. Hon kunde nästan säga: Jag är inte riktigt född. Och därför: Min kropp bär inga spår av en jordisk födsel (i hemlighet: Tro inte att jag kommer från det där otäcka snittet, det där mörka hålet.) Det var en kroppslig ordning hon inte ville kännas vid, hon hade sina egna sår, egna betydelsefulla, identitetsskapande sår – platser som inte stavades KVINNA eller MOR. Nej, Lauras platser hette POET och JUNGFRU. ”

Det finns annat än biologiska klassificeringssystem som bestämmer vilka vi är, oavsett vad andra lägger för innebörd i den kropp som de ser. Det som ofta betraktas som autentiskt eller äkta kan istället ses som en spelad roll, och rollbyten är möjliga. Varje gång en person inte enkelt kan placeras i ett kön, en etnicitet eller en sexuell läggning ifrågasätts det autentiska i dessa kategorier. När Laura skriver är det något slags självbestämmande som hon är ute efter, en rätt att definiera sig själv. Så länge hennes kropp signalerar skönhet och kvinnlighet är det omöjligt. Kroppen måste förändras för att hon ska bli den hon är. Det är Lauras egna sår, fysiska och psykiska, som får henne att skriva och det är skrivandet som tillåter henne att förenas med sin kropp. Hon gör explicita kopplingar mellan kroppen och språket:

“Den fullkomligt hysteriska upptagenheten av den egna kroppen. Alla de ställen som inte var benämnda, beskrivna. Övergångarna, de släta ytorna mellan meningsbärande knytpunkter. Hon försökte minnas dessa platser genom att markera dem, hårt, med fingrarna. Hur hon bultade fram ett nytt språk som ömmade och värkte. Fick förut ohörda delar av kroppen att tala.”

Författaren Julia Cameron beskriver i Lusten att skriva (Kontrast förlag, 2004) hur minnen och erfarenheter som sinnet förtränger lagras i kroppen. Vid fysiska aktiviteter eller beröring, som vid massage, kan minnen och bilder frigöras i vårt sinne och plötsligt stå helt klara innanför ögonlocken. ”Våra kroppar berättar historier”, skriver Cameron och påminner om att det som många författare vill är att beröra sina läsare. Och visst är det lätt att se att språket, skrivande och läsande påverkar kroppen. Ibland skriver jag texter där orden verkar rinna ur tårkanalerna, jag läser texter där orden hoppar ur strupen i ett skratt. Och vem har inte hört ett ord som känts som ett slag i magen eller en kallsup?

Det finns skrivmetoder som utforskar kopplingen mellan kropp och sinne. Ofta ser vi på skrivande som en tänkande process, men Julia Cameron menar att i ett fokuserat tillstånd kan skrivandet fungera som en lyssnande process där vi skriver de ord som dyker upp. Just dessa fraser som tycks komma av sig själva, använde 1920-talets franska surrealister som utgångspunkt för den metod som de kallade för automatisk skrift. Att skriva eller tala automatiskt handlar om att försätta sig i ett tillstånd fritt från självcensur och förnuftsspärrar och skriva det som kommer av sig självt, helt utan reflektion eller ingripande av förnuftet. Det som fastnar på pappret är ett uttryck för det egna undermedvetna och metoden bygger på tron om att tanken inte nödvändigtvis föregår tungan eller handen. Den medvetna tanken censurerar och dödar och genom att låta kroppen direkt förbindas med det undermedvetna, utan det medvetnas kontroll, hamnar livet självt på pappret.

Precis som för Ladies karaktär Laura, handlade skrivakten för surrealisterna om en upplösning av gränsen mellan subjekt och objekt. Genom att skriva automatiskt blir man ett med det man skrivit och det finns inte längre någon klar gräns mellan fiktion och verklighet, mellan det omedvetna och det medvetna. I förordet till surrealisten Guillaume Apollinaires roman De elvatusen spöna från 1907 (Vertigo förlag, utgåva från 1993), skriver C-M Edenborg: “Själva skrivandet har blivit en erotisk handling. Gränsen mellan fiktion och verklighet piskas i trasor genom en ‘litterär sadism’ […], det vill säga att genom själva skrivakten nå tillfredsställelse av de sexuella perversionerna.” Språket och skrivandet ses inte som en konst eller en produkt som är mindre verklig än tankar och känslor utan snarare som en del av det egna jaget. Subjektet, författaren, är inte skild från objektet, det skrivna.

Åter till Ladies. Det är tydligt att Mara Lee är oerhört medveten om förhållandet mellan en människas inre och yttre, mindre tydligt om hon valt romanens form medveten om att den skulle uppfattas som en slags chicklit. Jan Arnald skriver i en recension (DN 24/8-2007) att Ladies kanske är ett försök att uppvärdera en bespottad genre. En annan tolkning får jag höra under ett samtal med Lee på bokhandeln Hallongrottan. Samtalsledaren undrar om valet av genre, till synes chicklit, var en medveten strategi för att nå en publik som inte skulle ha varit intresserad om boken hade gett ett mer filosofiskt, akademiskt eller radikalt intryck. Kanske är Ladies tänkt som en trojansk häst, där man slår upp boken i tron om att man ska umgås med sin bästis i chickliten och istället ramlar ner i en ström av maktanalyser?

Men Mara Lee skakar på huvudet. Ladies är inte chicklit. Hon tycker inte att man ska göra det för lätt för läsaren, om det blir för tillgängligt och dramaturgiskt blir läsaren en passiv konsument. Lee erkänner att det finns något tilltalande i tanken om radikalitet i simpel förpackning, men det är inte det som hon har tänkt sig. Med de orden i minnet blir jag förvirrad när jag läser Ladies. Lee har faktiskt skrivit en dramaturgisk roman, där ett avslutat kapitel manar läsaren att öppna nästa, att läsa mer. Det som planteras i första kapitlet återkommer i det sista och alla relationer och konflikter leder fram till den stora upplösningen, som följs av en stilla avklingning där jag tillåts pusta ut.

Debatten kring Ladies visar att jag inte är den enda som är förvirrad och förvirring leder oftast till en besatthet av att kategorisera (ungefär som med människor: Är det där en kvinna eller man? Är hon svensk? Var är hon född någonstans?). Det är svårt att förstå när en författare med intellektuell stämpel verkar ha gett sig i kast med en genre som avfärdas av den goda smaken. Och det är förvirrande när en roman inte enkelt faller in i en genre. Bara Mara Lee själv verkar oförstående inför förvirringen. Hon har aldrig läst chicklit. Hon har skrivit en roman.

Men av en viss form förväntas ett visst innehåll, av en viss författare förväntas en viss text och kvalitet. Recensenten Åsa Beckman är inte imponerad av Ladies och hävdar (i DN 13/10-07) att det positiva mottagandet troligtvis beror på en tidigare uppfattning om Mara Lee som medveten och sofistikerad. Beckman skriver:

“Ju mer romanen leker och förvandlar sig, ju mer den förklär sig till chick-lit, deckare, memoar eller självbiografi, desto mer kommer författarnamnet på omslaget att styra läsningen. Det är nämligen där du kan ana dig till avsikten. Smart lek? Eller troskyldigt allvar?”

I förvirringen, menar Beckman, drar recensenterna slutsatsen att det måste vara en smart lek. Så smart att de själva inte riktigt förstår sig på den.

Ladies har många saker som den chicklit jag har läst inte har. Mara Lee skapar en värld där kvinnor är de självklara subjekten och männen främst agerar hjälpstyrka. Samtidigt lyfter hon ständigt fram de villkor som en kvinnoidentifierad kropp ställer:

“Flanerandets frihet, att inte veta vart man är på väg, är ett manligt privilegium. Utifrån en kvinnlig kropp förvandlas den omedelbart till en brist: brist på mål och medel, brist på framtid och möjligheter. Och i slutändan en brist som enbart kan fyllas av en manlig kropp.”

Huvudkaraktärerna i Ladies är varken hjälplösa eller omedvetna om makthierarkier. Sexualitet skildras på ett sätt som sällan görs (i storsäljande romaner, i alla fall) – den är inte knuten till ett visst kön utan kan riktas mot kvinnor, män, foton av sig själv eller Yves Kleins blå färg utan att det kommenteras eller görs till ett problem.

”Döm inte boken efter omslaget” och ”det är insidan som räknas” är nötta uttryck som visar att funderingarna kring förhållandet mellan yta och innehåll, kropp och sinne inte är nya. Det är en gammal sanning att inte bara kunskap är makt utan även skönhet och trots att idealen förändras och de sätt på vilka vi tolkar och kategoriserar kroppar förskjuts, fortsätter vi att alltjämt betinga olika kroppar med olika uppfattningar och omdömen. Och vi fortsätter att döma boken efter omslaget, eller författarnamnet.

Men romanen leker, förvandlar sig och förklär sig, skriver Åsa Beckman. Den kanske inte är nöjd med de kategorier som finns, vill trampa upp nya stigar, hitta ett annat uttryckssätt. Kan en roman vara både chicklit och intelligent? Kan en människa vara både storbystad och androgyn, kvinna och man, flata och bög, irakier och svensk? Det finns så många former som inte är namngivna, så många identiteter som inte blivit kategorier. Människor leker, förvandlar och förklär sig.

“Alla de ställen som inte var benämnda, beskrivna. Övergångarna, de släta ytorna mellan meningsbärande knytpunkter. Hon försökte minnas dessa platser genom att markera dem, hårt, med fingrarna. Hur hon bultade fram ett nytt språk som ömmade och värkte. Fick förut ohörda delar av kroppen att tala.”

Filmfestival och klubb med FilmIdyll och Subjekt
Lördagen den 12 april, kl. 12 - 02
Folkets Bio & Norrlandsoperan
20 år
50 kr för filmfestival, 80 kr för klubb

Uppsala och Göteborg är avverkat och nu återstår blott Umeå som blir avslutningen på hela FilmIdyll. Tillsammans med Subjekt skapar vi en dags idyllisk festival.

Det hela sparkar loss redan kl 12.00 på lördagen med en av Subjekt anordnad föreläsning av forskaren Martina Ladendorf: Flator om L-word, lesbisk identitet, sexualitet och plats. Sen fortsätter göttandet med film i alla dess former. På www.filmidyll.se under fliken Program hittar du all information om de olika filmerna som ska visas.

När dag blir till kväll blir även film till klubb. Subjekt ordnar kalasernas kalas på tema HUD, i Norrlandsoperans lokaler. Vi tippar våra shorts på den hetaste kvällen och hoppas på chock. Idyllen djar såklart, tillsammans med en hel kavalkad av andra DJ:s:

DJ SIR IKE & MONX
DJ KAI & KORPEN
DJ EXPLOSEVE
DJ LENNY & WILD
+ IDYLL´S CREW

Vi kommer alla göra vårat yttersta, klä upp oss och av oss, spela av er plagg efter plagg, stelhet efter stelhet, reva av godingar så ni inte kan stanna tills ni stupar, pumpa ut den ljuvaste biten, electron, discon så att vi sedan kommer vandra hem bedövade av darrande och tillfredställelse.

Vi ses i Umeå den 12 april!

———————————————————

PROGRAM: FilmIdyll & Subjekt på Folkets Bio i Umeå
13.00 Soffan

13.05 Paris is Burning

14.30 Heaven

15.15 Capricious Collective

16.15 Filmen om FilmIdyll
Panelsamtal: Subjekt ställer idyllen mot väggen

17.40 I’ll show you(Mine if you’ll show me yours)

17.45 Min kuk är en dildo

18.00 The Ladies Room

SLUT I RUTAN!

Klubb Slick
Lördag den 5 april
Kl. 21 - 02
Södra Teaterns Kägelbana, Mosebacke Torg, Stockholm
20 år
80 kr

Den 5 april har vi ett klassiskt plattvändarbattle att se fram emot.
I ena båshörnan hittar vi orkanbruttan Joanna ‘Patti’ Högberg som lika gärna lämnar klackmärken ovanpå borden som klänger för mycket i ljusriggen. Bruden kommer spotta och fräsa ur sig förortskåta elektrokaskader uppblandade med wannabismutsiga hiphopskrussiduller på ett alldeles gudomligt sätt.

På andra sidan båset har vi mannen som gjorde sin första stapplande spelning någonsin hos oss för urminnes tiders sedan under namnet Dj Ligger Med Arrangören. Nu har Pjotr vuxit upp och blivit Stockholms kung av techno med egna fabulösa klubbar som Tête À Claques och Manic Panik under bältet och vi väntar oss enbart det bästa han någonsin presterat denna natt.

Förköp finns att köpa på http://www.sodrateatern.com/ eller 08-531 99 490.

Lite mer info och bilder från tidigare kvällar finns på http://www.klubbslick.se

Den näst sista, ja du läste rätt, näst sista KlubbIdyll börjar närma sig, 4 april (fredagen den 4 april!!) för att vara exakt och det är en kväll som ej bör missas.
Inte nog med att en av våra alldeles egna förfödrar fyller år, inte nog med att QAOS kommer att framföra sitt projekt på scen, inte nog med att du nog kommer att hångla/svettas/dansa som aldrig förr, kommer även DJ Über samt Grizzlybear att tonsätta vad än du kommer att syssla med på fredag. Fantastiskt to say at least.

Nå; QAOS är ett projekt som använder teater som metod för att stärka unga människor med icke-heterosexuella identiteter. Projektet drivs av queerteaterföreningen KOMONQ. De har tidigare drivit bland annat projektet KUNQ, vars pedagogiska syften och utformning kommit att inspirera QAOS.

Projektets ensemble har deltagit i ett år, och har till Idylls stora bultande glädje nyligen bestämt sig för att inte enbart blicka inåt i sig själva med hjälp av teater, utan även framföra resultatet av denna blick för publik.
Nu på fredag kommer vi att få se en work in progress, det vill säga ett utkast från vad QAOS just nu arbetar med. Samtal med QAOS sker i vanlig ordning. Härliga tider.

Framträdandet på Idyll är ensemblens andra någonsin efter det senaste på 8 mars på Stockholms Stadsteater, i samband med Modärna Kvinnor.

När vi så sedan inspirerats till bristningsgränsen tar DJ Über över spakarna och styr oss in i natten med sin dirty electro, töntig pop, chipmusik och diverse catchy låtar. Inte ett sendrag i sikte så varma i lederna kommer vi att vara efter denna session. Über yeah.

Näst ut bakom båset är ingen mindre än vår kärt återkommande Grizzlybear som svängt brallorna av oss både på gamla El Mundo och rikedomet Riche. Vilket sväng sedan, vilken sväng!
Dirty, sassy och klassy är grizzlyz motto och Idyll bugar och tar emot.

Det som gäller är alltså som följer:

Plats: Restaurang Landet
T-bana: Telefonplan
När ska jag komma? Runt kl. 19.00 ungefär
Kostar: 1 tjuga (1,5 tjugor för icke-medlemmar)
När måste jag gå hem? Kl. 01.00 tyvärr.

Fest och Tribute: DJ ebs bjuder på Joni Mitchell, Billie Holiday & Dolly Parton
Fredag 28 mars, kl. 21 - 00
Bar El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm
Gratis

Dj ebs, som inom en snar framtid även blir ena halvan av dj-duon Corky & Violet på Idyll den 3 maj, är numera Mundos stående tribute-DJ som en gång i månaden förenar självklara, motsägelsefulla och alldeles ljuvliga stjärnor i en sagolik mix. Denna gång kommer hon ta oss med till Joni Mitchell, Billie Holiday och Dolly Parton - den röda tråden är solklar! I vilket fall ska de tre firas på El Mundo fredag 28e mars från kl 21.00. DJ ebs bjuder på vilda mixer och gärna allsång till Dolly så börja smörja strupen och fila på dansstegen redan nu! Vi ses i dimman…

Firande av Vaginadagen
Lördag 29 mars, kl. 13.00-22.00
Var: Teater Pero, Sveavägen 114, Stockholm
För detaljer och biljetter, se www.pero.se

Fira Vaginadagen i Stockholm 29 mars!
V-Day är en rörelse som distribuerar medel till gräsrotsrörelser, nationella som internationella
rörelser och program som arbetar för att stoppa våldet mot kvinnor och flickor. V:et i V-Day
står för Victory, Valentine och Vagina.

Mål: V-Day är en internationell rörelse med syftet att stoppa våldet mot kvinnor och flickor
genom att samla in pengar och kunskap med hjälp av ideella produktioner av Eve Enslers prisbelönta pjäs Vaginamonologerna.

Arrangeras i samarbete med: RFSU Stockholm, Landstinget förebygger aids, Afrikanska kvinnors nätverk.

Hela programmet finns på:
http://www.rfsu.se/upload/Lokalt/vday-2008.pdf

Vaginadagens blogg:
http://www.vdaysthlm.blogspot.com/

Kontakpersoner för mer information och bilder:
Ninna Stiwenius, pressansvarig: 0733-86 43 52
Eva Smoczynski, projektledare för V-Day 2008:
0737-16 30 48
eva.smoczynski@rfsu.se

* V-Day äger rum 29/3 på Teater Pero, Sveavägen 114*

Samtal: FOFF-träff, tema - aktivism, föräldraskap och feminism
Arrangör: FOFF, Forum för feministiska föräldrar
Söndag 30 mars, kl. 13.30 - 16.00
Plats: Kvinnohögskolan, Masthuggstorget, Göteborg

FOFF-träff i Göteborg söndag den 30 mars, Tema - aktivism, föräldraskap och feminism. Vad kan och vill vi göra?
Fika-försäljning, även vegan, barnvänliga lokaler. Alla intresserade varmt välkomna!
Alla träffar är på söndagar mellan kl 13.30-16.00 på Kvinnofolkhögskolan, hpl Masthuggstorget, ingång från Masthuggstorget (ej Första Långgatan) uppför trappan till innergården.


Mer info se www.foff.se

Seminarium: En halvdag om Heder
Onsdagen den 9 april 2008 kl. 13.00 -17.30
Plats: Sal Vallfarten, hus Vallfarten, Campus Valla i Linköping

VAD ÄR HEDER?
HEDERSFÖRTRYCK • HEDERSVÅLD • HEDERSMORD
Teoretiska perspektiv och analytiska utmaningar inom svensk forskning

Medverkande:

Ingbeth Larsson, Forum för Genusvetenskap och Jämställdhet, Linköpings universitet,
Kenneth Johansson, Historiska institutionen, Lunds universitet,
Astrid Schlytter, institutionen för Socialt arbete, Stockholms universitet,
Åsa Eldén, Sociologiska institutionen, Uppsala universitet,
Mehrdad Darvishpour, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet
Åsa Aretun, Forum för Genusvetenskap och jämställdhet, Linköpings universitet

Anmälan senast den 7 april till elisa@genusforum.liu.se

Läs mer på adress http://www.liu.se/content/1/c4/21/82/Hederskonferens.pdf

Fest och Tribute: DJ ebs bjuder på Joni Mitchell, Billie Holiday & Dolly Parton
Fredag 28 mars, kl. 21 - 00
Bar El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm
Gratis

Dj ebs, som inom en snar framtid även blir ena halvan av dj-duon Corky & Violet på Idyll den 3 maj, är Mundos stående tribute-DJ som en gång i månaden förenar självklara, motsägelsefulla och alldeles ljuvliga stjärnor i en sagolik mix. Denna gång kommer hon ta oss med till Joni Mitchell, Billie Holiday och Dolly Parton - den röda tråden är solklar! I vilket fall ska de tre firas på El Mundo fredag 28e mars från kl 21.00. DJ ebs bjuder på vilda mixer och gärna allsång till Dolly så börja smörja strupen och fila på dansstegen redan nu! Vi ses i dimman…

Av:
Alex Grönqvist

Jag fick ett mail från en journalist som undrade om jag och min partner ville ställa upp och snacka om vår relation i tv. De skulle göra en dokumentärserie om relationer utöver det ”normala” för att bredda Svenssons syn, med budskapet att ”alla är olika och det är okej”. Han hade läst en intervju med mig och tyckte det var modigt att jag berättade om mig själv och mitt liv. ”Det kan inte ha varit helt lätt med alla fördomar som finns i dagens samhälle”, resonerade han.

Öh, vill du vara med i vår freakshow? Nej, tack. Bara orden Titan Television får det att krypa längs ryggraden. Jag kände igen journalistens namn som en av initiativtagarna till tv-serien Böglobbyn. Jag minns att jag tittade på programmet och kunde roas av en del inslag, som när fotbollsgubben blev stalkad av bögprogramledaren. Under hela serien hade jag dock en gnagande känsla av att det var något lurt med programmets syfte. Gick inte det hela ut på att visa upp en massa bögar för att omvärlden skulle förstå att bögar inte alls är så konstiga?

När produktionsbolaget bakom serier som Outsiders hör av sig är det läge att vara kritisk och försiktig. Det här arbetssättet känns rätt sunkigt, jag förstår inte på vilket sätt det är positivt att Svensson ska tänka att jag är okej. Att synliggöra normen genom att visa upp dess avvikare bidrar ju bara till att normen förstärks.

Jag har verkligen sett tillräckligt många toleransjournalistiska exploateringar av transpersoners liv på tv – tack, det räcker så. Det känns som vi har nått en bit på vägen när det gäller att snacka om homo-och bipersoners livsvillkor i media. Ett par bottennapp dyker ju upp med jämna mellanrum, så som kränktdebatten efter Maciej Zarembas artiklar i DN nyligen. Men tidningar och radio lyckas ändå göra fördjupande och normkritiska reportage, så sent som igår lyssnade jag till ett program om den heterosexuella vården på P1. Men när det kommer till tv och framför allt när transpersoner skall synas på tv så verkar vi inte ha kommit någonstans alls. Vi får frågor om det är en lösmustasch vi har, vad vi hette när vi var små och våra partners får förklara hur de kan gilla en sådan som oss. Ibland kan en kirurg vara med och berätta om operationstekniker för könskorrigerande kirurgi eller en transvestit får byta om inför kameran.

Nej, nog med toleransskapande. Så jag tipsade journalisten om att lägga normen under luppen istället, så blir programmet nog mycket mer intressant. Då har bögen mage att tycka att det är synd att vi inte ställer upp och fäller kommentaren:

– Någon måste ju gå i bräschen för att synliggöra kan man ju tycka…

Alltså, ursäkta! Men vem är du att kritisera mitt arbete? Tänkte du att jag skulle bli mer sugen på att ställa upp i ditt toleransprojekt efter att ha blivit skuldbelagd? Jag skulle inte tro det. Gör du din grej men håna för fan inte min kamp. Nöjer du dig med att vara okej, så fine. Jag vet att jag är mer än okej och vill inte ha någons tolerans. Det är inte lätt att vara transperson i dagens samhälle och det blir inte lättare av din medömkan – det är din respekt jag efterfrågar.

Jag vill se transpersoner formulera sin politik i morgonsoffor.
Jag vill se peppiga personporträtt av balla aktivister som inspirerar.
Jag vill höra feminister solidarisera sig och kritisera kastreringskrav.