Text av:
Elin Sandström Lundh

I DN Kultur den 8 december svär Ebba Witt Brattström åt de flesta håll utom sitt eget då hon vilt dissar “bekymrade unga kvinnor i kultureliten”.

Hon fullkomligt nedvärderar dagens feministiska kritiska röster som försöker geett annat perspektiv på Doris Lessing och hennes litteratur som fått Nobelpriset (hurra!) med nomineringen: “den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning.” En nominering hon själv ifrågasatte.
Det finns faktiskt dem som läst Lessing på ett annat sätt än Witt Brattströms heteronorma och dualistiskt könsrolltänkande.
Detta borde få ske utan raljerande citeringar av Judith Butler (och andra “galna” postmoderna tänkare som Karolina Ramqvist min anm.) Dessutom felciteras Ramqvist som i boken Könskrig kritiserar tanken på en gemensamt kvinnlig erfarenhet, inte befäster den som citeringen i texten antyder.

Witt Brattströms text visar i sin text på det “rätta” sättet att läsa Lessings litteratur samtidigt som hon sparkar nedåt mot de personer som vill bredda diskussionen till att inkludera fler än de som glorifierar “Marthas och Jacks besjälade samlag i “Staden med fyra portar” […] och i det förstår att detta möte för inte så länge sedan varit en verklig kvinnlig (och manlig!) erfarenhet”.
Jag är av åsikten att både läsare och Lessing själv hellre skulle läsa en artikel om Lessings författarskap än en helsida tillrättavisningar och bakåtsträvande “sanningar”.

Jag är trött på allt prat om att “dagens unga feminister” inte uppskattar det som skedde på 70-talet och den då så enade feministiska kampen.
Jag är oerhört tacksam och det är den grund jag står på idag, men herregud, kamperna går vidare, tar nya uttryck, nedmonteras och byggs upp och utvecklas igen och det är iiiiiiingenting att känna sig hotad av.