Du stiliga man i mörkblå hellyhansen jacka, mörkt hår och skäggstubb, du fantastiska varelse som gick precis innan Pjotr (den underbart snygga dj:n som spelade sena passet på Idyll förra lördagen) började spela, var tog du vägen?

Hör av dig till Pjotr, googla honom, sök på qx, gör vad fan som helst, han vill ha dej!

Pjotr är dessutom halvukrainsk och himla snäll, sug på den du!

Gott nytt också.

Av:
Annsofie Lundin

Efter att ha jobbat flera år inom serviceyrket har jag kommit
fram till
att det finns en viss typ av män som jag bara skulle vilja
lägga i en liten kartong och placera den långt ute i skogen där
dom skulle få ligga och skrika som små kattungar utan att någon
skulle höra dom och sakta sakta skulle dom dö

Nästan nyårsafton, som ändå alltid blir trist, och nästan bara en vecka kvar tills världens bästa år 2008 premiär av Idyll.

Men innan dess måste du bege dig till El Mundo, idyllens föredetta älskarinna på lördag. Egentligen är det inget speciellt alls som händer, samtidigt är det en sådan där fantastisk kväll när Hanna och Elin står i baren i lika outfits, utlovar idyllisk musik, blandar en och anan coctail och ser himla tjusiga ut. Vi tänker som back in the old days när idyllen hade El Mundo i sitt grepp.

Så kom, och hjälp oss förvandla baren till ett läspiskt bögparadis! Ja, ja, ja!

Lördag 29 december
Kl. 17 - 00
Bar El Mundo
Erstagatan 21
Kostar helt gratis

2008 ska bli idyllens år! Våra planer är så stora att vi nästan spricker. Det är Landet som förblir vår älskarinna och under våren gäller första lördagen nästan varje månad, kl. 19 - 01.
För att premiera våra kära medlemmar lite, blir entrén i framtiden 30 kr för icke-medlemmar och 20 kr för medlemmar. Så GLÖM INTE medlemskortet om du vill komma undan billigt. Som vanligt är det gratis för alla fram tills kl 21.

Lördag 5 januari

På årets premiärkväll slår vi på stora och små trummor och skeppar in popartisten Le Bombe.



Le Bombe har sedan 2001 släppt små hemmabrända upplagor av ungefär 8 CD-skivor, som spridits från hand till hand. Från brusiga orgelballader, via gitarrfylld artypop till dansant elektro, har sångerna kretsat kring känslor av cirkus, trotsighet och risken att göra bort sig. Bakom alter egot står den outbildade konstnären Maja Karlsson från Malmö som också arbetar i bilder och texter. Alla hennes uttryck tematiserar utanförskap, gränser och hur kulturellt våld är inskrivet i våra kroppar.

Maja förklarar själv att “det blir allt mer tydligt för mig hur mina låtar, krönikor och konstbloggandet - vad jag än tar mig för - är samma försök att kommunicera något utanför mänskokulturen. Det är på en gång förtvivlad kritik av hela jordklotet och drömda frön till andra världar. Jag vårdar och stöttar mitt inre monster. Ofta vet folk inte om de får lov att skratta åt mina produkter. Men jag tycker om att få folk att skratta. Det finns en tröst i den uppgivna trotsiga galghumorn“.

Idyllen vill bara veta mer och tar ett snack med Maja om lika portioner hennes musik och hennes visioner innan hon bjuder oss på en livespelning! Missa inte denna bomb av inspiration och pepp som kör igång vid 20.



Hitkavalkad är vad som utlovas av My heart beats so, it scares me to death! Denna superba DJ har tidigare flashat sina kvalitéer på FilmIdyll, då i foajén under några fartfyllda timmar. Nu ger vi hennes det svettiga dansgolvet och förväntar oss hårda hjärtslag och en kollektiv orgasm.



Som avslutning på årets första bästa kväll gör vi en hyllning till en av Idyllens mammor. Det är Elin som återigen ska lämna idyllen för en trist stad i konservatismens näste ett antal månader. Idyllen sörjer som aldrig förr men ser till att suga så mycket saliv vi kan ur henne innan hon åker genom att låta henne ta över dansgolvet de två sista timmarna. Tillsammans med sin andra DJ-hälft bildar hon DJ-duon Framstierth som utlovar så mycket electro att inte en klädtrasa ska förbli torr.

Februari – Idyll goes Uppsala 1 februari

Ja, det är tyvärr sant, det blir inget Idyll i Stockholm under februari månad! Men misströsta ej – åk till Uppsala! Februari blir nämligen månaden då Klubb Idyll och FilmIdyll i samspel gästar queerklubben Pink i staden strax uppåt sett från Stockholm. Fredagen den 1:a februari närmare bestämt packar vi oss ihop och tar med ett gäng filmer samt vårt bästa DJ-set för att skaka om tillsammans med Pink. Och vi räknar med att många, många av Er - Idyllens älskade familjmedlemmar - ska göra detsamma.

Hör av er till Idyllen om ni vill hjälpa till eller bara följa med, så samordnar vi det hela. Vi tänker oss idyll på tåget, idyll på mini-filmfestival tillsammans med Pink, idyll dansar uppsalaborna brallorna av, och idyll har efterfest på hotell. Inte att missa, kom kom!

Mer information om tider, program och annat att inte missa gällande denna kväll kommer löpande att uppdateras här på www.klubbidyll.se samt på www.filmidyll.se.

Lördag 1 Mars

Att denna kväll kommer att bli något utöver det väntade, bortom det möjliga, det säger sig självt. För dem som inte makat sig till Uppsala i februari kommer det nämligen ha gått hela två månader sedan senaste idyll-dos. För att återfinna den efterlängtade mysfaktorn a’la idylliskt vardagsrum startar vi därför kvällen med ett oumbärligt förevent innehållande film, konst och samtal. Vi bygger fortfarande på detaljerna men håll ögonen öppna för mer info kommer snart.



Första DJ ut i båset blir en helt ny stjärna på idyll-himlen. Eller närmare bestämt två stjärnor, som tillsammans bildar DJ-duon Les Presidents. Deras lovord om sig själva utlovar fartfylld electro och techno med en viss förkärlek till electrobrudar, blandat med hip hop och rockinfluenser. What a treat är idyllens svar och våra svällkroppar är redan massiva och pulserande av förväntan.


Följer gör en sedan länge åtrådd Patti. Hon skakade om idyllens dansgolv en av de allra första kvällarna, i begynnelsens tid, i idyllens förlossningsperiod. Vi gned oss själva mot DJ-bordet och mot varandra till Pattis toner och sedan dess har vi längtat efter att få till det med henne igen. Nu får vi det äntligen och vi är så lyckliga, så lyckliga. Tidigare kanske du hört henne någon av alla henne kvällar på Ljunggrens, på El Mundo eller någon sådan där magisk natt på Slick. Vi förväntar oss mycket publikfrierier, en hel del hits och en alldeles, alldeles extatisk Patti.

Stort tack till Moa Edlund för form.

Sådan skola, sådana workshopsledare, sådana workshopsdelatagare. Vi var ett hängivet gäng, alla intensivt dedikerade till Dansen, som lät oss förföras av de autentiska representanterna från House of Authentic Flesh. De lärde oss det ena och det andra om såväl dansen vougeings uppkomst som den egna gruppens bildande och syfte. Och framförallt fick de våra hjärtslag att höjas några hundra procent då vi dansade som aldrig förr. Idyllen ger stående och dansande ovationer till denna fantastiska dansgrupp och suktar efter att få delta på deras dansträningar i framtiden!

Det var nästan julafton och en stor portion av idyllen hade rest utomsocknes men trots det fylldes lokalerna till höjden och bredden. Och tur var väl det, för annars hade alldeles för många missat de två stjärnskotten till skiv-vändare som huserade för kvällen. Placerade på scen och ackompanjerade av såväl rökmaskin som blink-blink fick Yrla och Pjotr lokalerna att spraka, svälla och pulsera. Toppat med mistel-hångel i multum blev det hela till en alldeles, alldeles underbar idyll.

Och misströsta ej jul, mellandagar och nyår. För om blott 10 dagar är det dags för ett alldeles nytt Idyll-år. Vi startar med ordentlig makeover: ny affisch, nytt utseende på bloggen koming upp, ny hårdsatsning på för-events, nya premierande av idyllens medlemmar, nya DJ:s, nya projekt. Men - tack och lov - samma idylliska besökare!

Text av:
Emilia Åkesson

Pendeltåget. Decemberförmiddag. Två lärarstuderande. De studerar interkulturell pedagogik. De är bekanta.

Återgivet ur minnet.

Del ett:

Jag: I morse var det strömavbrott, där jag sov, hos en kompis, det var helt mörkt i hela huset.
F: Jaha, oj, jobbigt.

Del två:

F: Har du köpt några julklappar än då?
Jag: Nej, alltså jag tycker det är lite jobbigt det där med konsumtion du vet och så vidare.
F: Ja, alltså det har blivit så överdrivet.
Jag: Men, firar du ens jul?
F: Nej, vi muslimer firar en annan högtid, precis innan jul, men vi ger presenter också. Det blir ju så, högtid är lika med presenter liksom. Men med julen, den har ju inget med religion att göra längre, det är ju bara de ortodoxa kristna som firar en religiös jul.
Jag: Fast i min familj läser vi ur bibeln och går i kyrkan på julafton.
F: Jaha, det trodde jag ingen gjorde längre.

Analys:

Del ett: För en utomstående, inga konstigheter. Det skumma ligger i det slentrianmässiga ljuget som uppstår i att jag inte sov hos någon som jag vanligtvis brukar benämna som en kompis. Jag sov hos en tjej, som jag har en kärleks-sex-relation med, och jag själv definierar mig som tjej. Mina föreställningar om att F skulle tycka att detta var något konstigt, eventuellt säga något negativt eller ifrågasätta min sexualitet, får mig att utan reflektion säga att jag sov hos en kompis. Det slinker för den tillfälliga omvärlden obemärkt ur mig, men är samtidigt definitivt en mottagaranpassad korrigering av relationsdefinitionen.

Del två: F tror att jag firar en ickereligiös jul med julklappar. Jag tror att F inte firar jul. Mest antar jag nog det, när jag tänker efter, för att hon har slöja över håret. Vi har inte pratat tillräckligt mycket om religion eller högtider med varandra tidigare, för att jag ska kunna dra några egentliga slutsatser om hennes högtidsfirandepreferenser. Trots detta antar jag utan eftertanke att hon inte är en person som firar jul. Vi reder i och för sig ut firanderitualerna, men det blir tydligt hur klara uppfattningar vi hade om varandras traditioner.

Slutsats:

Detta med att träffas, mötas, möjligtvis interagera.
När jag satte mig på pendeltåget och såg F framför mig, blev jag lätt irriterad (jag var mitt uppe i en knullscen i min färdlektyr och ville hellre läsa vidare än kallprata med en bekant), men efter resan kände jag mig glad att vi råkade hamna mittemot varandra.

I efterhand, när jag tänker på vårt samtal blir jag först arg. På att jag själv är så sjukt uppslukad av normkarusellen att jag slentrianljuger samt antar sexualitet och andra föreställningar om andra människor utan belägg. På att jag är insocialiserad i normer om vilka normer andra har. Normerna om normerna om normerna. Jag blir också sur för att jag och F blir hämmade i vårt samtal, av vad vi tror att den andra vill eller klarar av att prata om. Jag blir bitter över de ständigt återkommande komplexa, i oss injicerade, maktsamspelen som jag inte orkar bena ut och titta på var för sig, utan snarare mest pallar med att konstatera att de finns som en klumphärva och att de gör allt meckigt.

Men efter att den sedvanliga förbannelseritualen av det vita-medelklassiga-hetero-normsamhället stillat sig går jag över till att ändå känna visst hopp inför att allting inte alltid behöver bli totalt pk. Att det är värt att prata med människor som inte har samma referensramar som en själv och framförallt med människor som inte gör eller säger det en trodde att de skulle.

Så tillslut kommer jag fram till att det är eftersträvansvärt att på så många sätt som möjligt försöka interagera med andra människor på ett interkulturellt plan, utan föreställningar och antaganden om den andra personen. Men å andra sidan kan en inte gå runt och tänka hela tiden på allt som en ska säga eller göra tjugo gånger innan en säger eller gör det. Jag antar att det helt enkelt handlar om att sträva mot att ställa sig utanför sin ryggsäck av kultur, uppväxt och normer och på så sätt träffas, mötas och förhoppningsvis interagera med andra människor. Och faktiskt, det kan låta töntigt men, en lär sig. Ibland hundra gånger mer av möten på pendeltåget på vägen till skolan än i föreläsningssalen.

Ärade vänner!
Nu är det blott en vecka kvar till… 2007 års sista Klubb Idyll! Vi tänkte avsluta med en bang och ger er därför en rad styrketårar att klara decembers sista hårda vecka med:

Först ut, mellan kl. 19-21 får vi nobelt besök av House of Authentic Flesh. Om du känner att inspirationen på dansgolvet har börjat sina och att dina moves inte är rykande färska längre så är detta The Shit. House of Authentic Flesh är en queer dansgrupp som träffas en gång i veckan och dansar. Med inspiration från bland annat vogue, den fantastiska dans ni kanske såg under FilmIdyll när vi visade Paris is burning, provar de sig fram och dansar till den musik som de själva gillar. Så ni som sittdansade under filmvisningen har nu chansen att stuffa på riktigt. På med benvärmarna och paljettvästen för här ska dansas!
Ingen föranmälan behövs, det är först till kvar som gäller, så kom i tid!


Första DJ att visa vad som gäller är DJ Yrla vars fylliga meritlista bla. består av att ha drivit queerklubben Heartattack på Carpe Noctem förra året. Yrla spelar både tung och clashig electro och vi är alldeles spända av förväntan.. Mellan kl. 21-23 spelar DJ Yrla brallorna av oss alla.


Kl. 23 tar Pjotr över skivspelarna, ni vet, Pjotr som fick oss att gå ner i brygga på Klubb Idyll på El Mundo i våras? Nu är han tillbaka med hårdare och bättre toner än någonsin! Pjotr känner vi annars till genom Sorry We Killed You // Tête À Claques, men på lördag är han som sagt vår i två hela timmar!

Kvällen till ära kommer vi även möblera om lite, allt för att ge våra kära DJ:s känslan av total makt över oss.
OCH!!! Håll även utkik efter det stora avtal mistlar vi kommer att hänga upp i lokalen, inte som en hyllning till julen, utan just det, till hånglet.

Klubb Idyll
22 december
Restaurang Landet, T-bana Telefonplan
Gratis: kl. 19-21
20 kr: kl. 21-01
Ålder: 18 år

———————————————————————————————————–

Vi vill också passa på att påminna er om följande:


- Nästa Klubb Idyll kommer gå av stapeln så snart som 5 januari då Landet har förärat oss med den första lördagen i månaden nästa år, så half the wait, double the fun.

- Inför vårens klubbar söker vi även nya stjärnskott på Idylls DJ-himmel. Vill du spela på Klubb Idyll? Etablerad som oetablerad; alla är välkomna att skicka in ett brev till info@klubbidyll.se och beskriva sin musik innan 1 februari 2008.

Text av:
Elin Sandström Lundh

I DN Kultur den 8 december svär Ebba Witt Brattström åt de flesta håll utom sitt eget då hon vilt dissar “bekymrade unga kvinnor i kultureliten”.

Hon fullkomligt nedvärderar dagens feministiska kritiska röster som försöker geett annat perspektiv på Doris Lessing och hennes litteratur som fått Nobelpriset (hurra!) med nomineringen: “den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning.” En nominering hon själv ifrågasatte.
Det finns faktiskt dem som läst Lessing på ett annat sätt än Witt Brattströms heteronorma och dualistiskt könsrolltänkande.
Detta borde få ske utan raljerande citeringar av Judith Butler (och andra “galna” postmoderna tänkare som Karolina Ramqvist min anm.) Dessutom felciteras Ramqvist som i boken Könskrig kritiserar tanken på en gemensamt kvinnlig erfarenhet, inte befäster den som citeringen i texten antyder.

Witt Brattströms text visar i sin text på det “rätta” sättet att läsa Lessings litteratur samtidigt som hon sparkar nedåt mot de personer som vill bredda diskussionen till att inkludera fler än de som glorifierar “Marthas och Jacks besjälade samlag i “Staden med fyra portar” […] och i det förstår att detta möte för inte så länge sedan varit en verklig kvinnlig (och manlig!) erfarenhet”.
Jag är av åsikten att både läsare och Lessing själv hellre skulle läsa en artikel om Lessings författarskap än en helsida tillrättavisningar och bakåtsträvande “sanningar”.

Jag är trött på allt prat om att “dagens unga feminister” inte uppskattar det som skedde på 70-talet och den då så enade feministiska kampen.
Jag är oerhört tacksam och det är den grund jag står på idag, men herregud, kamperna går vidare, tar nya uttryck, nedmonteras och byggs upp och utvecklas igen och det är iiiiiiingenting att känna sig hotad av.

Text av:
Hanna Wildow

Journalisten som har skrivit intervjun för tidningen Elle försäkrar att Noomi Rapace funderar ett tag innan hon svarar. Tillslut är hon dock ganska säker – visst kändes det konstigare att kyssa en kvinna på scen, än vad det känns att kyssa en man. Scenen de båda håller sig fast vid är skildringen av den intensiva relationen mellan Valerie Solanas och Cosmogirl i Sara Stridsbergs uppsättning av ”Valerie Solanas ska bli president i Amerika” på Dramaten. En skildring som vid ett tillfälle tar sig uttryck genom att de båda skådespelerskorna på scen förenas i en naken och intim kärleksakt. För Rapace blir den privata relationen till Ingela Olsson, som spelar Valerie Solanas, ett problem. Det får deras tungors förenande att kännas incestuöst, förklarar hon.

Att Rapace och hennes motspelerska är så gott som nakna på scenen, eller att de inför hundratals människor om och om igen utelämnas i en ytterst intim skildring, är inte vad som tycks intressera varken journalisten eller Rapace själv. Tvärtom är det en vanlig del av skådespelaryrket. Vad som skiljer sig mellan det beskrivna exemplet och de flesta andra kärleksscener är dock på en gång fundamentalt, samtidigt som skillnaden är så gott som obefintlig. Det är en kärleksscen som alla andra. Men det är en kärleksscen mellan två kvinnor.

Trots att citatet från Rapace är kort och resonemangen kring betydelsen av denna samkönade kyss knappast är uttömmande, innebos det samtidigt av en hel värld av underliggande fenomen där det blir ytterst tydligt hur normsystemet agerar som regelverk för vilken fråga som ställs – och för vilket svar som ges. Det är Rapaces självklart antagna heterosexuella identitet som ger Elles undertecknade journalist utrymme att överhuvudtaget ställa frågan. Samtidigt är Rapace själv också snabb med att bekräfta denna viktighet genom sitt svar där hon tydligt positionerar sig själv som heterosexuell i motsats till homosexuell. För som Fanny Ambjörnsson skriver i ”Vad är queer?” vet man ”att man är heterosexuell enbart genom insikten om vad man inte är”. Och såväl journalisten som Rapace gör tydligt att Rapace, trots den utförda handlingen, inte är homosexuell.

När Rapace stiger bort från normen är hon alltså tydlig med att kontrastera upplevelsen mot andra, ”normala” och heterosexuella, kärleksskildringar genom att betona den privata vänskapliga relationen med Ingela. Att hon sannolikt även haft privata vänskapliga bekantskaper med tidigare manliga motspelare är en jämförelse som i sammanhanget görs irrelevant, då denna scen och upplevelse är något fundamentalt ”annat”.


Men Rapace lyckas med mer än så. Hon lyckas också klargöra att hon ägnar sig åt rätt sorts heterosexualitet. Genom att hänvisa till sin vänskapliga relation med Ingela Olsson som en självklar anledning till varför kyssarna upplevts som konstiga, konstruerar Rapace samtidigt en diskrepans i förhållande till en sexuell relation. På så vis upprätthåller hon duktig nog uppdelningen mellan motsatsparen vänskap – sex, en uppdelning som är helt avgörande för att upprätthålla det system som premierar den rätta, goda och sunda heterosexualitetens tvåsamhet.

Inom ramen för dettaa goda och sunda utövande av sexualitet blir relationer med andra personer än din kärlekspartner endast möjliga om de helt frikopplas från sexuellt begär. För queersen och andra som utmanar den monogama tvåsamhetsnormen tillåts å andra sidan de sexuella relationerna med andra än din kärlekspartner, men ofta endast om helt frikopplas från kärlek.

Oavsett om det sker inom eller utom tvåsamhetens fasta grepp kvarstår med andra ord samma faktum: Relationerna kan förvisso vara många, intima och djupa – så länge de genom uteslutandet av en komponent, antingen det sexuella begäret eller kärleksanknytningen, görs väsensskilda från Den Enda Relationen som kan innehålla såväl vänskap, kärlek och sex.

Tack Noomi Rapace och Elle för en lektion i Det Enda Alternativet.

På onsdag den 5 december synas jämställdheten mellan könen inom en rad olika branscher i Sverige och Danmark. Kulturnätverket Plural i Sverige har uppmärksammat att den danska kulturkanonens upphovspersoner till 91 % är män. Därför har den danska scenkonstproducenten Camp X en gång för alla önskat att avgöra vilket av de två länderna som är bäst på jämställdhet. Resultatet av denna önskan är en landskamp arrangerad på scenen Rialto i Köpenhamn och med de två konferenciererna Tina Gylling Mortensen, skådespelare från Danmark och Mikael Wranell, projektledare på Riksteatern, från Sverige. Jämställdheten kommer här att diskuteras i en form som utmanar våra föreställningar om hur scenkonst och debatter ska göras. Frågorna som kommer att debatteras är bland andra varför Sverige ligger på plats 1 och Danmark endast på plats 8 i World Economic Forums Global Gender Gap?

Deltagare i landskampen är Frederik Wiedemann, RedAssociates, Drude Dahlerup professor i statsvetenskap, Lars Einar Engström författare En sexists bekännelser, Karen Sjørup, forskare i jämställdhet vid Roskilde universitet, Christian Nissen före detta chef DR, Tove Leffler journalist och redaktör för den nyligen utkomna antologin Könskrig, Devrim Mavi journalist, Marcus Lindéen teaterregissör, radioproducent och aktivist samt Ellen Nymann skådespelare och aktivist.

Kulturnätverket Plural, den danska scenkonstproducenten Camp X och Riksteatern arrangerar landskampen i jämställdhet onsdagen den 5 december kl. 20.00 på Camp X Rialto i Köpenhamn.

Mer information om projektet finns på www.campx.dk

För ytterligare information kontakta:
Christoph Fielder, coach Kulturnätverket Plural 08-531 991 10, 0703-46 24 37
Linda Ajax, producent Riksteatern, 08-531 994 76, 070-682 97 35