Text av: Ebba Hemberg

I ett försök till att råda bot på vintermörkret tog jag mig under söndagen, genom iskylan bort till Moderna Museet för att titta in på utställningen om Olle Bærtling.
Och där, planlöst strövandes runt i Modernas fantastiska lokaler, stötte jag på en konstnär som jag - trots flera kurser filmvetenskap - inte vetat fanns, men ändå alltid saknat. En svart rymd på min filmhimmel, som jag plötsligt lade märke till och som fylldes av ljuset från Gunvor Nelsons konst.

I mörkret, i något Moderna Museet kallar videopassagen, blev jag underbart överrumplad av feministisk filmkonst som berörde mig långt in i de mest avlägsna och undangömda skrymslena av min själ. Framförallt Nelsons verk Red Shift rörde upp minnen och känslor från min uppväxt, från min släkt, från mitt arv, från kvinnorna som både brutalt och varsamt lotsat mig hit.

Jag vill inte beskriva Nelsons filmer åt er. Jag vill bara uppmana alla som kan, att ta sig till Moderna och själva bli inspirerade, betagna, krossade, äcklade, roade och kärleksfyllda av denna för mig hitintills okända konstnär – Gunvor Nelson.

——————————————————————————————————-

Utställningen pågår på Moderna Museet fram till 2 december och kostar 80 kr, eller 60 kr för studenter upp till 26 år. På söndagar kl. 14 visas dessutom gratis några av Nelsons filmer i Moderna Museets biograf.

Visning söndag 18/11, kl. 14.00:
My name is Oona (1969),
Red Shift (1984),
Time being (1991)

Restaurang Landet, Telefonplan
19-01
20 kr efter kl 21
18 år

Fredag 23 november

Man kan aldrig få för mycket av julen. Därför tar vi ut första advent en vecka i förskott och bjuder på hembakta lussebullar och julsånger! Kl 20 prick startar kanske tidernas första tävling i berättelseormskrivande. Man kan väl inte tävla i skrivande! säger ni. Tyst! säger vi. Det här med berättelseorm är något vi försökt få er att nappa på två gånger redan, tillsammans med Defekt på sommarens fest och under FilmIdyll. Nu blir det tredje gången gillt och dags för revansch för ormen. Det hela går ut på att ett antal personer författar en historia, där varje person endast får läsa det som personen innan har skrivit och utefter det själv skriver några rader och sedan lämnar vidare till nästa person som upprepar samma procedur. När sista personen gjort sitt bidrag, vecklas pappret ut och hela historien kan läsas. Tävlingen går ut på att det lag som skrivit den bästa historien belönas med ära och fina priser. Det här är chansen att släppa alla hämningar och skriva det mest chockerande/perverterade/banala/urspårade du kan tänka dig, utan att behöva ta ansvar för det. Mellan 19 och 21 råder dessutom dj-anarki och alla som har något de vill spela är välkomna bakom dj-båset!

ELEUSIS, vars musiksmak vi bekantade oss med när hon spelade på FilmIdyll, börjar spela kl 21 och vi hoppas på mer häxbrygd av electro, punk, hiphop och psykadelia. Därefter, mellan 23 och 01, spelar Moggatron som är en gud vid skivspelarna och kommer att spela electro-techno-bass non stop tills vi drop. Vi förväntar oss ett Landet fyllt av lyckliga dansare höga på julstämning!

Lördag 22 december

<
Vi funtar fortfarande på föraktiviteten. Om du har förslag, bring em on! Dj Yrla har tidigare haft klubben Heartattack på Carpe Noctum, och sätter igång dansgolvet kl 21 som en tändsticka i en Bon-tidning. Därefter får vi återbesök av Pjotr som står bakom klubbar som Tetes a claques och Sorry we killed you. Det blir hård electromani och technomagi hela kvällen!

Stort tack till JennyB för form.

Text av:
Silvana Imam

jag red på dina läppar med min tunga. med tunga steg mot morgondagen släpper jag vasen som går i kras sen efter flera kallsup i känslohaven. allt går i intervaller. som mannen som slutade gå för piskrappen i ansiktet. livrädd med stil. för öppna ögon då är stängda ögon nu. försämrad syn på anikviteter och profeter som predikar om att alla är lika ljuger. paradox. dom suger också kuk. super bort känslan.
alla dom som tågade
vågade ta ton. jag knäböjer för er för ni är mina hjältar. sprängde himlen för att andas drömmar.
men alla människor tog slut.
för många gick i sin egen skugga fick sin spegelbild krossade av papperssedlar. dom ska alltid låtsas som att det regnar. älskar hur era ögon smakar aska.

Text av:
Hanna Wildow
Idyllare

Jag är sjukt vit. Inte bara i fråga om min hudfärg – som förvisso är bländande vit – utan ifråga om precis allt som omger mig, som kretsar kring mig, som jag kretsar kring. Där jag bor är alla vita, där jag socialiserar är så gott som kritvitt och alla dem jag socialiserar med är i princip vita som snö. Och så är vi väldigt medelklassiga, också. Med snudd på överklassiga faktiskt. I alla fall med en ordentlig portion av akademiskt kunnande och akademiska poäng samt politisk korrekthet.

Min vithetsmedvetenhet går i vågor. Den dalar och ibland sträcker den sig till skyhöga toppar. Ett tag var jag väldigt rädd att jag var en så kallad undermedveten men medveten rasist. För så fort jag såg en person som inte var vit tänkte jag på hur vit jag var, vilket i förlängningen innebar att jag tänkte på att den andra personen inte var vit, vilket i sin tur innebar att jag registrerade min olikhet från denna person, vilket kanske – eller tvunget – innebar att jag la ett värde i det, vilket måste innebära att jag var rasist. När jag hade funderat lite mer – och säkert hade plockat fler akademiska poäng eller något liknande – kom jag fram till att jag ändå inte var rasist. Varken undermedvetet eller medvetet. Däremot var jag rätt medveten, om att jag var vit och om att det låg ett privilegium och ett maktföreträde i denna vithet och dess överklassiga medelklassighet. Något som var bra att vara medveten om och att hela tiden försöka utmana, ifrågasätta och försöka förändra.

Att vara kulturskapande har gjort min vithetsmedvetenhet oundviklig och flera gånger har saker fått ställas på sin spets. Som med idyllens utställning och vernissage på Riche, där 11 förhållandevis vita ansiktet stirrade ned som de mest bländande vita gudfaderansikten du kan tänka dig. Då fick jag svårt att sova och en aning ont i magen. Men ingen sa något. Eller som nu senast under FilmIdyll; två panelsamtal på två dagar med 8 deltagare, moderatorer inkluderat. Sjukt vita, varenda en av dem. Vita, vita, vita. En pratade inte svenska i och för sig, men det var ju bara för att hon var amerikan vilket nog inte ger så många blattepoäng tyvärr. Ingen sa något då heller. Vilket förmodligen kan förklaras med att – återigen – i princip alla som var där var så gott som vita.

Men kulturskapandet har också ställt själva min vithetsmedvetenhet på sin spets. Jag har fått lära mig att min vithetsmedvetenhet om min överklassiga medelklassighet inte alls är en medvetenhet. Det är tydligen ett komplex. Och när jag letar efter blattar på bilder, filmer, bland konstnärer och aktivister, i publik och bland besökare så försöker jag inte motverka förtryckande, rasistiska strukturer och normer – jag letar efter något som kan vara mitt alibi. Som jag kan placera mitt ibland allt det vita och överklassigt medelklassiga, så att jag förnöjt kan luta mig tillbaka, dricka lite bira, klappa mig på magen och knapra fler akademiska poäng samt – såklart – tycka att jag är sjukt medveten.

Och det är klart! Jag hade sovit bättre och förmodligen knappt haft ont i magen alls, om i alla fall en eller två av gudfäderna på Riche varit lite mindre vita. Och jag hade haft ett mer nöjt leende och mindre nedbitna naglar om bara någon eller några av deltagarna i panelsamtalet haft ett namn som inte klingade så himla mycket SaraAnnaLisaKalleAndersJonas. För jag hade tänkt och känt att det spelade lite roll, att det när vi försökte greppa ett maktrelaterat problem inte innebar att vi samtidigt reproducerade en massa andra maktproblem.

För det är klart som fan att vitheten ger komplex, ger ångest, ger hård och svidande självkritik på snudd till självförakt. Det är nog få saker som ger mig så mycket komplex faktiskt; jag stirrar mig utan tvekan blind på min egen vithet. Den skaver och gör ont, förmodligen lika ont som kuken gör på den som beklätts med den men som föraktar allt vad manligheten står för. Men betyder det verkligen enbart något dåligt? Ska jag skämmas över att jag skäms över min vithet? Är det fult och fel och dåligt att erkänna och utrycka att jag som kulturskapande inte vill att idyllen ska återskapa och nyskapa och genskapa den vita vitheten genom att uttryckligen säga att jag ville ha en blatte eller två eller gärna 250?

Med andra ord varken dalar eller toppar min vithetsmedvetenhet just nu. Istället fumlar den i mörkret, efter det som utgör den tunna men ändå ytterst tydliga gränsen. Hur hittar jag den, gränsen mellan å ena sidan medvetenhet samt tjusiga på snudd till obegripliga ord som intersektionalitet, och å andra sidan komplex, alibin och maktövertag?

Om du inte uppfattat det ännu fanns det under FilmIdyll’s idylliska dagar ett bås där du kunde frångå minglet, myllret och allt förutom dig själv, några skynken och en kamera. Ett bås där du kunde spela in din egen bikt, visa pattarna eller bara ha en romantisk dejt med kameran själv. Ett forum som du kunde göra till ditt eget, där du kunde debattera, diskutera och vara i händelsernas centrum utan omgivningens ifrågasättanden. En plats vi valt att kalla Confession Booth.

Allt eftersom att helgen flöt på ramlade bikterna in. Det blev djupt, ytligt, konstnärligt, akademiskt, arrogant, roligt, irriterat, tjusigt och gräsligt. Nu samlar vi dem på FilmIdyll’s hemsida www.filmidyll.se och uppmanar DIG att fortsätta reflektionerna, diskussionerna och debatterna. Varje film har en funktion för kommentarer nedanför. Så sätt igång och kommentera! Och surfa in var och varannan dag för det kommer fler och fler bikter hela tiden.

Gå HIT för att läsa om projektet, skrolla ned för engelska och ännu lite längre ned för att välja vilken film du vill börja med!

Text av:
Elin Sandström Lundh
Idyllare

Under en helg ute i Skärgården på en ö vi kallar Suggholmen låg där på dass och även vid den öppna brasan högar med tidningen Moore.
Moore är en tidning för ”män”, som ser ut så som tidningar för ”män” ser ut som mest. En halvnaken, mejkad ung tjej i utmanande pose pryder omslaget och mer av detta lovas inne i tidningen, tillsammans med annat som män uppskattar; exempelvis bilar, vapen och flygplan.

Att det finns otaliga argument mot tidningar som Moore; bristen på motsvarigheter för ”kvinnor”, heteronormen som ligger tung över innehållet, det faktum att vissa inslag är rent av stötande och förnedrande, ex. gällande hur man bäst raggar på de fullaste tjejer som är lättast att få hem samt att de fixerade rollerna för hur man ska göra rollen kvinna och man är enormt fixerade. Men det är inte vad den här texten ska handla om, det finns redan otaliga texter av det slaget.

De övriga gästerna, mig själv till en början inkluderad, blev ganska upprörda över det faktum att det mitt i vår lantliga idyll mitt ute i havet, under fiskmåsar, bland vin i box och matlag fanns tidningar som dessa. Som ett fult bevis över att någon annan varit här före oss, någon med betydligt sämre smak. Fast det var inte så det sades. Förstås. Nej, det handlade om kvinnoförnedring. Om mansgrisar och om det patriarkala samhället vi lever i. Att vi inte ens slapp det här ute på vår välbehövda semester. Vi jobbar ju som sagt väldigt hårt inne i innerstan där vi bor, som producenter och projektledare, som dansare och musiker.

När det började lida mot kväll och den koreanska grytan börjat lägga sig i magen, när portvinet plockats fram och brasan tänts började jag så tänka lite närmare på Moore. Eller rättare sagt, jag började läsa den. Min analys av Moore är att ja, det finns kvinnoförnedrande inslag och ja, det är fylld av fördomar om vad ”riktiga män” ska tycka om.
Det jag dock tror att kritiken mot tidningar som Moore också handlar om, outtalat förstås, är den goda smaken.

Moore är så långt ifrån god smak man kan komma med dess tacky omslag, tjejer som bryter mot normen av en sval, osminkad vacker kvinna samt texter utan kulturella och akademiska inslag. Det är alltså detta faktum som gör av vi kan spotta på Moore på ett sätt vi inte gör om tidningen Vice. Enligt min mening är Moore och Vice exakt samma tidning i två helt olika fodral vilket resulterar i att den ena blir en hipp innerstadstidning medan den andra blir kvinnoförnedring i pappersform.

God smak spottar man nämligen inte på. Man spottar inte på saker som skimrar, som har en fräsch doft av kändisskap, känsla för trender eller kulturellt kapital, även om de må ha en bäsk bismak av kvinnoförnedring.

Bingo Rimér som är chefredaktör för Moore skriver i en av tidningarna om kraven från samhället och hur svåra de kan vara att leva upp till. Han gör till och med en lista på män som varit dyslektiker i skolan och haft det tungt under skoltiden, men som idag har välbetalda jobb som producenter eller musiker. Han peppar vidare, vill man så kan man! Man behöver inte vara akademiker för att vara något värt!
Klyftan mellan ledarens uppmaning och besökarna på vår skärgårdsö känns för en stund ganska stor. Det är så uppenbart att det handlar om god smak och att det så uppenbart handlar om klass.

Den goda smaken gör sig påmind i de flesta av debatter som dessa, från porr till prostitution och den gör det allt för ofta obemärkt. Så fort något är ohippt, ser för autentiskt eller icke-kommersiellt ut, i allt från ”dålig” porr till tidningar utan koll har vi fritt spelutrymme att dissa och spotta och även politisera, även om det så många gånger istället handlar om att vi stör oss på något helt annat, den dåliga smaken.

Sexism existerar överallt och för att ytterligare poängtera min värdegrund är jag av åsikten att den även ska bekämpas överallt, var än den gömmer sig. Detta är alltså inget försök till att försvara Moore, det handlar snarare om en uppmaning till självkritik i äkta ”gräv där du står anda”. Varför tycker du som du tycker och vad är det som gör att vissa människor, tidningar, filmer och tv-program ständigt hamnar i blåsväder, medan andra inte gör det, trots ett skrämmande lika innehåll?

Jag tycker inte om Moore och jag vill inte bli kompis med Bingo. Men i alla fall inte längre helt oreflekterat.