Text av:
Hanna Wildow
Idyllare

Jag är sjukt vit. Inte bara i fråga om min hudfärg – som förvisso är bländande vit – utan ifråga om precis allt som omger mig, som kretsar kring mig, som jag kretsar kring. Där jag bor är alla vita, där jag socialiserar är så gott som kritvitt och alla dem jag socialiserar med är i princip vita som snö. Och så är vi väldigt medelklassiga, också. Med snudd på överklassiga faktiskt. I alla fall med en ordentlig portion av akademiskt kunnande och akademiska poäng samt politisk korrekthet.

Min vithetsmedvetenhet går i vågor. Den dalar och ibland sträcker den sig till skyhöga toppar. Ett tag var jag väldigt rädd att jag var en så kallad undermedveten men medveten rasist. För så fort jag såg en person som inte var vit tänkte jag på hur vit jag var, vilket i förlängningen innebar att jag tänkte på att den andra personen inte var vit, vilket i sin tur innebar att jag registrerade min olikhet från denna person, vilket kanske – eller tvunget – innebar att jag la ett värde i det, vilket måste innebära att jag var rasist. När jag hade funderat lite mer – och säkert hade plockat fler akademiska poäng eller något liknande – kom jag fram till att jag ändå inte var rasist. Varken undermedvetet eller medvetet. Däremot var jag rätt medveten, om att jag var vit och om att det låg ett privilegium och ett maktföreträde i denna vithet och dess överklassiga medelklassighet. Något som var bra att vara medveten om och att hela tiden försöka utmana, ifrågasätta och försöka förändra.

Att vara kulturskapande har gjort min vithetsmedvetenhet oundviklig och flera gånger har saker fått ställas på sin spets. Som med idyllens utställning och vernissage på Riche, där 11 förhållandevis vita ansiktet stirrade ned som de mest bländande vita gudfaderansikten du kan tänka dig. Då fick jag svårt att sova och en aning ont i magen. Men ingen sa något. Eller som nu senast under FilmIdyll; två panelsamtal på två dagar med 8 deltagare, moderatorer inkluderat. Sjukt vita, varenda en av dem. Vita, vita, vita. En pratade inte svenska i och för sig, men det var ju bara för att hon var amerikan vilket nog inte ger så många blattepoäng tyvärr. Ingen sa något då heller. Vilket förmodligen kan förklaras med att – återigen – i princip alla som var där var så gott som vita.

Men kulturskapandet har också ställt själva min vithetsmedvetenhet på sin spets. Jag har fått lära mig att min vithetsmedvetenhet om min överklassiga medelklassighet inte alls är en medvetenhet. Det är tydligen ett komplex. Och när jag letar efter blattar på bilder, filmer, bland konstnärer och aktivister, i publik och bland besökare så försöker jag inte motverka förtryckande, rasistiska strukturer och normer – jag letar efter något som kan vara mitt alibi. Som jag kan placera mitt ibland allt det vita och överklassigt medelklassiga, så att jag förnöjt kan luta mig tillbaka, dricka lite bira, klappa mig på magen och knapra fler akademiska poäng samt – såklart – tycka att jag är sjukt medveten.

Och det är klart! Jag hade sovit bättre och förmodligen knappt haft ont i magen alls, om i alla fall en eller två av gudfäderna på Riche varit lite mindre vita. Och jag hade haft ett mer nöjt leende och mindre nedbitna naglar om bara någon eller några av deltagarna i panelsamtalet haft ett namn som inte klingade så himla mycket SaraAnnaLisaKalleAndersJonas. För jag hade tänkt och känt att det spelade lite roll, att det när vi försökte greppa ett maktrelaterat problem inte innebar att vi samtidigt reproducerade en massa andra maktproblem.

För det är klart som fan att vitheten ger komplex, ger ångest, ger hård och svidande självkritik på snudd till självförakt. Det är nog få saker som ger mig så mycket komplex faktiskt; jag stirrar mig utan tvekan blind på min egen vithet. Den skaver och gör ont, förmodligen lika ont som kuken gör på den som beklätts med den men som föraktar allt vad manligheten står för. Men betyder det verkligen enbart något dåligt? Ska jag skämmas över att jag skäms över min vithet? Är det fult och fel och dåligt att erkänna och utrycka att jag som kulturskapande inte vill att idyllen ska återskapa och nyskapa och genskapa den vita vitheten genom att uttryckligen säga att jag ville ha en blatte eller två eller gärna 250?

Med andra ord varken dalar eller toppar min vithetsmedvetenhet just nu. Istället fumlar den i mörkret, efter det som utgör den tunna men ändå ytterst tydliga gränsen. Hur hittar jag den, gränsen mellan å ena sidan medvetenhet samt tjusiga på snudd till obegripliga ord som intersektionalitet, och å andra sidan komplex, alibin och maktövertag?