På senaste Klubb idyll hade vi berättelseormskrivartävling, där ett antal lag tävlade om att skriva den mest raffinerade berättelsen genom tekniken “läs två rader, skriv två rader, vik ner och skicka vidare” (ni vet, som en vikfigur fast med en skriven berättelse istället för en ritad figur). Eftersom man med denna metod slipper allt personligt ansvar kan man släppa självcensuren och gå helt krazee. Dessutom är den effektiv för att komma bort från det här med att en text ska vara sammanhållen, kronologisk, ha början-mitt-slut eller överhuvudtaget vara begriplig.

Nu publicerar vi entusiastiskt vinnarbidraget, som i fredags belönades med drinkbiljetter, en julgodispåse samt uppläsning. Grattis lag Lussebullsfittan!

Här kommer VINNARBIDRAGET:

——————————————————————————————————
Hela kollektivet vaknade med ett ryck av tre hårda knackningar på dörren. En nervös stämning spred sig i hallen när de öppnade dörren. Ingen var där. Men på golvet i trapphuset låg en enorm lussebullsfitta. Den ångade och pulserade och verkade kalla på dem.

- Kom, följ med, tycktes den viska. Jag är lussebullsfittan från dina hemligaste drömmar.
Hon kunde bara inte sluta tänke på lussebullsfittan. Men det är som någon berömd författare sagt: Man älskar det som avlägsnar sig, det ogreppbara.

Lite som ett fönsterputs, eller en tvål från Åhléns. Jag vände mig åt höger i en discosnabb vändning och där stod Sofia som kommen från ingenstans. Vi skrattade gott tillsammans åt det lustiga i situationen, sedan sade hon:
- Såhär hade jag verkligen inte föreställt mig det. Men jag tror ändå att slutresultatet blev ganska bra.
Lussebullsfittan log ett brett leende och flyttade sig närmare. Nu fick hon hjärtklappning. Lussebullsfittan var farligt snygg. Oh my god! Vad skulle hen göra för att inte göra allt till smet nu?

Det bästa för alla inblandade, kom hen till slut fram till, var att bara låtsas som om ingenting hänt. Att helt enkelt börja om från början!
——————————————————————————————————

Det tog lite tid, men nu finns samtliga biktare som den där idyliska helgen i slutet av oktober styrde sin kos mot FilmIdyll’s Confession Booth uppe att beskåda. Om du inte redan har varit där - surfa dit och lyssna på rosorna, riset, bekännelserna, funderingarna och de stora existensiella frågorna. Har du däremot redan varit där - surfa tillbaka och se de purfärska bikterna som du garanterat inte sett ännu. Och glöm inte att fortsätta debattera, diskutera!

Nu tar det ett slag innan det händer något mer med FilmIdyll. Men det 1:a februari styr vi vår kos mot Uppsala och klubben Pink at Orange där FilmIdyll i kombo med Klubb Idyll gör ett gästspel. Programmet för aftonen kommer inom kort!

När piskande regn övergår i en snödstorm som svider, som övergår i något som mest liknar ett konstant täcke av regndroppar - finns det inget som kan få mig att vibrera så av längtan som en utlysning för mys. Det är precis vad Bang i kombination av Hallongrottan och Tupilak har gjort.

I morgon mellan 16 - 23 kan vi alla mysa, shoppa, diskutera livets viktigheter eller bara blicka ut över tjusigheter när ovannämnda trio bjuder in till Vintermys. Det ulovas storbögar och småbögar, hyllning till John Lennon, vrakpriser och allehanda uppträdande. Och så bar och DJ såklart!

———————————————————————————————————–

Vintermys
Hallongrottan / Frilanskontoret vägg i vägg
Fredag 30 november, kl. 16 - 23
Bergsundsgatan 23
T-bana Hornstull
Stockholm

Text av:
Karl Johan Karlson

Jag jobbar med att torka bajs för 14 spänn i timmen och då brukar jag tänka på olika saker. Idag tänkte på jag på barn, och hur mycket jag inte vill ha dem. Sen tänkte jag att skulle skriva en text om det. Men jag berättade inte för någon av mina jobbarkompisar om mitt projekt, de skulle kanske bli arga. För barn är heliga. Jag är faktiskt rädd för vad som kommer att hända mig om den här texten hamnar i orätta händer.

Min gammelmoster Greta levde på en tid då jag inte skulle drömma om att yppa dessa obiologiska okristna tankar. Greta levde ensam (jag tror Greta var flata, schyyyy) och min mormor som är 95 och mest snackar om sina knivslagsmål vid finska gränsen trots att hon inte varit norr om Umeå, snackar fortfarande om sorgen över att Greta inte fick någon karl och framförallt inga barn.
Jag vill ägna en tanke åt henne och åt alla de barnlösa människor som liksom Greta straffats för att de brutit mot barnnormen. Speciellt tänker jag då på alla de bögar och flator i historien som önskat barn men inte fått några, och drabbats hårdast.

Jag tänker på gud, världens första förälder. Jag tror inte hon välsignar barnaskapandet och barnafödandet (inte var det tänkt att någon liten unge skulle springa omkring och bajsa i hennes paradis). Om det vore så att gud gillade barn skulle en unge väga typ som en chipspåse och mest njutfullt glida ut, istället för att väga som en säck potatis och orsaka sprickor ända ner till stjärten. Det spricker ju för fan, är inte det ett straff om något, och tillräckligt av ett argument för att man ska avstå från att skaffa barn?!

Biologisk modersinstinkt och Arne Weise-filmer där björnmammor, fågelmammor och sälmammor skyddar sina barn med livet som insats får ofta äran för barnnormen.
Den biologiska modersinstinkten är så starkt förankrad i vårt samhälle att den tas för självklar. Den är omöjlig att ifrågasätta och mammor som lämnar sina barn hör till samhällets bottenskikt.

I naturprogram ges ofta djur mänskliga egenskaper, speciellt ömma moderskänslor, eller som Oprah säger:
”When I see a bear mom protecting her young cub all I see is an American mom struggling for the survival of her kids”.
Att man känner empati för små försvarslösa människor är väl inte konstigt, men att folk med livmödrar skulle känna mer bara för att man burit barnet inom sig, är påhitt, och ett skadligt sådant.
Folk med kuk borde i rättvisans namn tvingas känna lika mycket!

Ellen Ripley i Alien-filmerna är värsta bad ass-bruden som är den enda som överlever tre filmer. Genom alla filmerna klarar hon livhanken, inte sällan genom att lämna sina skadade kamrater som inte längre kan fly åt sina öde. Men när det gäller en 12-årig flicka kliver hon av räddningsskeppet och beger sig till själva nästet för att hämta henne! Hon finner flickan bland alienäggen där mamma Alien bor. Mamma Alien låter Ellen hämta flickan som tack för att Ellen väljer att inte skjuta hål i alla äggen. Till och med fucking Alienmamman har moderskänslor!

Jag förstår inte heller varför alla samkönade par kämpar så för att få skaffa barn. Det är som att barn ingår i frigörelsen att bli fullvärdiga medborgare. Två av de största segrarna i svensk HBT-historia (ni vet den ni läste om i skolan) är rätten att få ingå partnerskap (suck) och rätten att få prövas som adoptivföräldrar (sen att vi inte får några ungar hemskickade är en annan femma). Överallt finns bilder på lyckliga regnbågsfamiljer som nästan, ja nästan, ser hetero ut. Det är ju kul för dem, och det är väl schysst att man sparkar lite på tvåsamhetsnormen (barnaskapandet är ju annars det bästa vapnet i upprätthållandet av just den!), men den sparkar samtidigt in mig i barnnormen. Jag fattar det inte, Homogays hade ju alla möjligheter i världen att skapa sig ett liv utan krav på barn och de åtföljande kraven på gott föräldraskap.
Jag är bara glad att jag inte förväntas utsätta min älskade kropp för en graviditet.

Det borde vara tvärtom, att man som homogay är glad att man på biologisk väg inte råkar ut för någon avkomma. Breeders borde stå på kö för att få sterilisera sig gratis – för att bli fullvärdiga medborgare.
”Vi vill ha rätt att knulla utan risk för barn!”
”Om det fanns ett vaccin mot bögpesten AIDS så skulle den vara gratis, låt oss få vårt vaccin mot heteropesten gratis!”
Nu blev det ju en koppling mellan AIDS och barn och det var ju inte meningen, kom av bara farten. Men vadå, kroniskt tillstånd som orsakar för tidig död (Ja, jag vet, nu gick jag för långt, och att få barn gör en snarare ung på nytt).

För bara sex år sen då jag kom ut såg det annorlunda ut. Då såg möjligheten att skaffa barn sämre ut och folk avstod från att fråga eller frågade försynt om jag var ledsen över att jag inte kunde få barn. Idag, efter partnerskapslagen och adoptionslagen frågar folk helt enkelt HUR jag tänker skaffa barn och jag förväntas också vända ut och in på mig själv för att lyckas med det obligatoriska projektet.
Nu har vi också en given plats i den vackraste delen av heteronormen!

Varför kunde inte bara jag få finnas lite för mig själv i utkanten, som en del av de konstiga queersen? Varför kan inte jag få leva mitt liv som jag vill? Det bästa med att inte vara queer var att man fick definiera sitt eget liv.


Vi måste hitta strategier för att minska barnafödandet i Sverige, och nej det blir aldrig barnbrist, åk till Afrika!
En strategi är det här med sterilisering. Och kom nu inte och peka på historien och säg att tvångssterilisering är något ont när transpersoner som genomgår könsbyte än idag utsätts för det! Vi borde fan alla ha steriliserat oss redan i sympati!

Vi måste åka med protestplakat till Hammarby sjöstad och möta upp alla de mammor som invaderat stället med blommiga gummistövlar och barnvagnar med nummerskyltar med barnens namn på (varför heter alla William?!).
Vi måste motarbeta barnnormen, och vi måste motarbeta synen på barnaskapande och att den måste vara biologisk! Vi måste göra det för Sussie i Malung som skaffar barn för att det, trots fina gymnasiebetyg, inte finns några jobb att söka och barn ses som ett bra alternativ! Vi måste göra det för alla barnlösa kvinnor som inte får jobb för att de förväntas skaffa barn och för alla kvinnor med barn som förväntas ta all föräldraledighet!

Det är dags att nyansera bilden av den svenska medborgaren, det måste vara okej att inte vilja ha barn, att inte vilja utsätta sin kropp för en graviditet, att inte känna naturliga moderskänslor och att ogilla barn, att kunna säga att du är välkommen, men ungen får du lämna hemma!

Borta bra men hemma bäst! Äntligen ska Klubb idyll tillbaka till moderskeppet och älskaren Landet, hoppas ni kommer och firar återföreningen som kan liknas vid en romantisk julsaga med pornografiska inslag.

Detta gäller:
Kom klockan 19 (eller allra senast klockan 20) då vi tar ut första advent en vecka i förskott och bjuder på julsånger och hembakta lussebullar samt anordnar berättelseormskrivartväling! Det hela går ut på att ett antal personer författar en historia, där varje person endast får läsa det som personen innan har skrivit och utefter det själv skriver några rader och sedan lämnar vidare till nästa person som upprepar samma procedur. När sista personen gjort sitt bidrag, vecklas pappret ut och hela historien kan läsas. Tävlingen går ut på att det lag som skrivit den bästa historien belönas med ära och fina priser. Vinnarbidraget läses sedan högt och vinnarna får tjusiga priser. Det är ett utmärkt tillfälle att skriva det mest oanständiga/banala/perverterade/pretentiösa du kan tänka dig utan att behöva ta ansvar för det!

Mellan 19 och 21 råder dessutom dj-anarki och det fritt fram för alla som vill att spela skivor!



ELEUSIS, vars musiksmak vi bekantade oss med under FilmIdyll, börjar spela klockan 21 och vi hoppas på mer electro, punk, hiphop och psykadelia. Klockan 23 är det dags för Moggatron som utlovar electro-techno-bass och vi hoppas-hoppas-hoppas på ett golv fyllt av lyckliga dansare höga på julstämning!

PS. På filmidyll.se har det kontinuerligt kommit upp nya confessions – gå in och titta och kommentera! DS.

Fredag 23 november
Restaurang Landet, t-bana Telefonplan
Kl 19-01
18 år
Gratis innan 21, därefter 20 kr och som vanligt - jämna cash is king!

Text av:
Elin Sandström Lundh

“…och har ju dig själv att skylla när allt går åt helvete.”

Efter att ha jobbat tillsammans under våren bestämde sig Annsofie Lundin och Johanna Salander att starta något stort och bättre tillsammans. Det blev en scenkonstförening som imorgon torsdag, har nypremiär med föreställningen Kravmärkt Frihet.
Genom sin scenkonst vill de ifrågasätta ”scenkonst-Sveriges” spegling av en verklighet som ofta utgår från en vit, heterosexuell man.
“Vår vision är att göra scenkonst där publiken inte kategoriserar personerna som är på scenen utifrån könen kvinna/man och sexuell läggning. Vi vill utmana våra föreställningar om bra/dålig scenkonst. Vi vill förändra världen” säger Annsofie.

Imorgon får vi se en nyproduktion av Kravmärkt Frihet, en föreställning som Annsofie och Johanna beskriver som ”ett stycke skruvad scenkonst där vi härjar runt i annorlunda skepnader på en liten scen och dissekerar nya och gamla valfriheter”.
De som såg föreställningen senast får den här gången se en mer bearbetad, vassare och bättre version med ny musik.

2008 är redan smäckat av föreställningar som inte bör missas; en föreställning om tvåsamhet och barn; “hellre tillsammans i helvetet än ensam i himlen”.
Nästföljande föreställning bygger på uttalandet ”om hon va en kille skulle jag vara kär i henne” och är baserad på Annsofies och Johannas dagböcker och tiden då de skapade sina identiteter.
De planerar även en föreställning om pojkar där de frågar sig hur det skulle vara om intima relationer mellan pojkar, killar, män var fysiskt och psykiskt nära oavsett sexualitet.

—————————————————————————————————

Imorgon torsdag den 22 november kl. 19:00 (spelas även 27, 28 november samt 3, 4 december kl. 19:00)
Scen Gavelius
100 kr, biljetter bokas via kravmarktfrihet@gmail.com

Text av:
Ebba Hemberg

Ibland sprider sig nyheter långsamt över Atlanten, bort hit till det norra hörnet av den gamla kontinenten. Två exempel på exporter från the land of the free and the brave som absolut inte är nödvändiga att emulera är tv-kanalen Fox och en av dess programledare Bill O’Reilly. Att Fox – som ägs av den mycket konservative och kapitalistiske Rupert Murdoch – inte utgör något praktexempel på journalistisk etik, faktakoll eller objektivitet är vida känt. Bill O’Reilly står för ett av de mer obscena inslagen på kanalen med sitt program ”the O’Reilly Factor”, där syftet är att skrämma upp tittarna till hat mot demokrater, invandrare - illegala som icke - muslimer eller helt enkelt den minoritet som är flavor-of-the-day.
Självfallet är en av O’Reillys favoritslagpåsar homosexuella. I programmet varnas tittarna ofta inför ”propaganda för homosexuell livsstil”, något som förklaras vara en förklädd form av vänsterpolitik från de sekulariserade, liberala intellektuella i USA.

Men under sommaren 2007 sände O’Reilly ett till och med för honom bisarrt inslag:

O’Reilly: In Tennessee, authorities say a lesbian gang called GTO, Gays Taking Over, are involved in raping young girls. And in Philadelphia, a lesbian gang called DTO, Dykes Taking Over, are allegedly terrorizing people, as well.
Wheeler: Well, you know, there is this national underground network, if you will, Bill, of women that’s lesbians and also some men groups that’s actually recruiting kids as young as 10 years old in a lot of the schools in the communities all across the country.

Det är egentligen överflödigt att kommentera hur absurda dessa påståenden är. Men vad som ändå är värt att lägga märke till är hur O’Reilly, och hans expert på kriminalitet Wheeler, använder en retorik och diskurs som pekar på att det finns någon typ av hemligt nätverk, en konspiration av lesbiska som försöker störta samhället. En sådan hotbild känns väl igen från gestaltningar av den homosexuelle mannen under tidigt 1900-tal fram tills minst 1950-talet. Då odlades bilden av den homosexuelle mannen som pedofil och som någon som lurade små pojkar in i den homosexuella livsstilen, en myt och hotbild som nu alltså går igen iklädd dräkten av den lesbiska kvinnan. Lesbiska som indoktrinerar barn till att bli lesbiska, lesbiska som tvingar barn till att ha sex, lesbiska som bredvid hotbilderna om den homosexuelle mannen fått ta plats i sin alldeles egna konspiration. Dessa bilders absurditet, nu som då, tar dock inte ifrån dem att de förblir effektiva hotbilder för dem som inte vet bättre.

O’Reilly och Wheeler fortsätter genomgående i inslaget att förstärka hotbilden, genom påståenden om att dessa lesbiska gäng enbart är ute efter att göra illa människor. Wheeler menar också att det enbart i Washington D.C. finns över 150 st lesbiska gäng - en siffra så överdriven att den inte kan bli något annat än skrattretande. Tänk vad fantastiskt, 150 gäng att välja på när du känner för att vara lite lesbisk! I en stilla undran funderar jag vad som i universumet för ”the O’Reilly Factor” räknas som ett lesbiskt gäng? Ett fotbollslag? Kompisar som träffas för en öl varje onsdag på den lokala lesbiska baren? Finns det ens 150, eller för den delen 50 lesbiska barer i Washington D.C.? Fast det är klart, det är ju mycket enklare att starta ett gäng – titta bara på Idyll – än att öppna en bar. Som gammal avdankad idrottare anar jag också att de 150 gängen kanske är desamma som områdets alla kvinnliga fotbolls- och basketlag. Indoktrinerad till homosexualitet – check. Frivilliga eller inte sexakter med lagkamrater – ja det beror på vem som frågor och om jag kommit ut än – check. Nu börjar i alla fall siffran 150 te sig mer rimlig.



O’Reillys princip är att avbryta sina gäster, överrösta dem genom att skrika, stänga av deras mikar när han inte lyckas skrämma dem och att plocka in ”experter” som likt Wheeler bara håller med. I det berörda inslaget fördjupar sig O’Reilly och hans expert på området lesbiska gäng ytterligare i temat kring att indoktrinera barn som tvingas utföra sexuella handlingar:

O’Reilly: Now, when they recruit the kids, are they indoctrinating them into homosexuality?
Wheeler: Yes. As a matter of fact, some of the kids have actually reported that they were actually forced into, you know, performing sex acts and doing sex acts with some of these people.

Argumentationen rörande de ytterst hotfulla lesbiska känns återigen bekant. Att vara lesbisk blir både en identitet och en ständigt påtaglig sexualitet, att hela tiden vara aggressivt sexuell. Något så osexuellt som att hålla handen blir när lesbiska gör det därför en sexuell handling. Vilket för O´Reilly och Wheeler i förlängningen blir detsamma som att vilja sprida denna sin ”lesbiskhet” till alla andra ”normala”.

Som tur är går O’Reilly och Wheeler så långt i sina påståenden att det bör bli uppenbart hur fel de har. Som när Wheeler förklarar att de lesbiska gängen finns ”all over the country, from New York to California to wherever you want to name”. Men tyvärr finns det nog samtidigt fler Fox-tittare än man vill föreställa sig, som helt saknar rimlighetens spärrar. Det är i skenet av det som avslutningen av inslaget på en gång både blir tragisk och komisk:

Wheeler: Now, the other thing, too, that our viewers are going to find very, very interesting, is the fact that they actually carry — some of these groups carry pink pistols. They call themselves the packing — the pink pistol-packing group. And these are lesbians that actually carry pink pistols. That’s nine-millimeter Glocks.

Rosa 9mm Glocks. Om dessa verkligen fanns skulle det vara den enda positiva effekten av USA:s bisarra vapenlagstiftning.

Att O’Reilly och Wheeler på bästa sändningstid kablas ut på miljontal amerikaners näthinnor skulle kunna få de flesta att helt tappa hoppet om möjlig förändring. Men jag skulle faktiskt vilja hävda motsatsen. Reaktioner som dessa är tvärtom ett bevis för att förändring just sker. Det faktum att “lesbiska” utdefineras är ett tecken på att mainstreamsamhället uppfattar ett hot mot status quo. Icke-heterosexuella kvinnor börjar synas och höras mer än någonsin och i kölvattnet av det följer hotbilder som dessa.
Så om lesbiska gäng med rosa pistoler är den bästa hotbild de kommer på – ja, då mår nog kampen ganska bra ändå.

Ikväll kl. 19.00 kommer Kasha Jacquline från Uganda och Linda Baumann från Namibia till Hallongrottan för att berätta om sitt arbete med Lesbiska/Bi/Trans-kvinnors rättigheter, HIV och fattigdom, hälsa och sport. Marit Östberg från Kom ut ställer frågor. Samtalet kommer att hållas på engelska med möjlighet till tolkning.
Gratis inträde och billigt fika utlovas dessutom!
Bersundsgatan 25, Hornstull

Text av:
Hanna Wildow

När Klubb Idyll firade FilmIdyll på ett rosaskimmrande Enskilda Galleriet, för snart en månad sen, var vi många vars danssteg hamnade i otakt när vi försjönk i vad som visuellt utspelade sig på kakelplattorna. Mot en bakgrund av träpanel och bänkpress förbyttes lesbisk stretchning mot koreograferad dans samt suktande blickar, i vad som resulterade i en salig fantasi i gränslandet mellan dem i filmen och vi som på dansgolvet önskade att vi också varit beklädda i glänsande trikåer. Vad vi betittade, och stundtals imaginärt befann oss mitt i, var det anrika feministiska produktionskollektivet Viktoria Sekrets träningsvideo för självaste feminismen – Stay in shape for feminism.

Viktorias Sekret bildades inför kollektivets första arrangemang, en feministisk minifestival på kulturhusets terrass år 2003. Deras ambitioner har sedan dess varit att utifrån olika teman som smuts eller post queer producera ett brett spektra av kulturarrangemang med betoning med feministisk och queerfeministisk inriktning. Lina Kurttila, en av personerna bakom Viktoria Sekret, berättar att en uttalad målsättning för kollektivet har varit att därigenom politisera kulturella uttryck, så som teater, dans, performance och sång, för att på så vis skapa en inomfeministisk debatt.

”Vi vill väcka frågor, och peta på fasta föreställningar”, förklarar Lina. ”Kort sagt kan man säga att vi vill visa på att det inte finns någon enkel, entydig bild av vad det innebär att vara feminist. Vi vill att feminismen ska öppnas upp för mer mångfald, och ständigt nära en diskussion om olika feministiska teman.”

På lördag den 17 november är det dags för oss suktare att få ta del av kollektivets bravader igen, genom deras produktion Konstgjort. Istället för en film på 5 minuter ger de oss denna gång ett arrangemang på två och en halv timme, följt av en klubbkväll tills natten tvingar oss hem. Programmet utlovar en saftig blandning av såväl nationella som internationella scenkonstnärer som alla kommer att undersöka det för denna gång utsatta temat; värdet mellan det naturliga respektive det artificiella. Lina berättar att det i utformandet av arrangemanget har kretsat centrala frågeställningar kring det autentiska, det naturliga. ”Autencitetshävdandet är ett statusspel, vi vill peka på det konstruerade i precis allt som hävdar en naturlighet”. En central utmaning för kollektivet har också varit att bryta upp den uppdelning som ofta råder mellan betraktaren och aktören, och så även denna gång. På lördag kommer till exempel publiken att interageras i 80-talets TV-program Gäster med Gester, denna gång utifrån en tolkning av film- och teatervetaren Vanja Hermele.

De olika medverkande scenkonstnärerna har bjudits in av kollektivet och utifrån det formulerade underlaget getts fria händer att utforma verken. ”Det ska bli spännande även för oss som arrangörer att se vad som kommer att komma ur det hela. Vissa grejer har vi funnits med i processen och utformandet av, medan andra är helt okända för oss”, berättar Lina.

När ridån gått igen för kvällen finns det dock inget slut. För oss som inget annat vill än dansa oss idylliskt svettiga ingår då också entré till klubben Halleluja på Moderna Dansteatern. Klubben är en del i koreografen Malin Hellkvist Selléns kommande produktion, ett undersökande av kristendomen som förutom en föreställning under våren 2008 också innehåller klubb och samtal. Idyllen kan inte svara annat än ett kort, stönande Äntligen!

—————————————————————————————————

Viktorias Sekret Konstgjort!
17 november, 2007
Kl. 19.00 - 21.30 med efterföljande klubb Halleluja kl. 21.00 - 03.00
Kilen - Kulturhuset, Sergels Torg, Stockholm
80 kr för studerande eller under 26 år
160 kr övriga

Text av: Carin Göransson, Idyll

”Smart. Hon spelar inte på sitt utseende […]. Det gör hon verkligen inte. Men tuttarna! De bara är där. Stora. Hela tiden.”

Så beskriver Lisa Corneliusson Tina Fey, manusförfattare till och huvudperson i teveserien 30 Rock, i en krönika om mediatuttar på DN:s hemsida. Enligt Corneliusson har den vulgära urringningen länge varit bannlyst från catwalken och förpassad till silikonhollywood där den lever sitt liv utan designervärldens välsignelse, som en symbol för det uppblåsta och tomma. Men Tina Fey har tydligen lyckats med bedriften att flasha klyftan OCH bevisa att hon är smart. Hon är ju inte bara skådis, utan manusförfattare också. Därför menar Corneliusson att Lisa Fey representerar en ny era av mediatuttar – smarta tuttar. De har inget gemensamt med de korkade tuttar som sitter på tex Victoria Beckham – nej, de står faktiskt i direkt motsats till varandra.

Det är intressant att stora bröst, eller synliga bröst, sänder så starka signaler om bristande intelligens att man måste klappa i händerna när tuttarna och intelligensen kombineras. Dikotomin kropp/intellekt är så stark att en kombination väcker misstankar och skapar förvirring. Ska man vara smart ska man ha en viss typ av kropp som ska paketeras på ett visst sätt, i synnerhet om man definieras som kvinna eftersom kombinationen kvinna/intellekt i sig är en smula misstänkt. Det handlar om den sedvanliga balansgången mellan hora och madonna – det handlar om att följa Den Goda Smaken. Snygg, men naturlig. Då kan man vara sexig på ett intellektuellt sätt.

Att poängtera, som Corneliusson gör, att den djupa urringningen och de stora brösten är ovanlig bland mediapersoner som i yrke motsvarar Tina Fey är intressant. Som en subversiv handling från Feys sida – här får ni en fet klyfta när ni minst anar det. Men den poängen förtas helt av de motsatspar och regler som Corneliusson ställer upp för när och hur brösten kan få synas och vad det betyder. När man ”spelar på sitt utseende” och när man inte gör det. Att kroppen och hur den kan användas och avläsas är en klassfråga blir här väldigt tydligt – med rätt kulturella och sociala resurser kan man erövra ett slampstämplat sätt att använda kroppen och ge det en ny mening. Urringningen kan på en person vara en spännande och smart handling, medan samma urringning på en annan person signalerar att personen är ett offer som ”spelar på sitt utseende” i brist på andra resurser.

Men nu är det alltså avgjort – nu kan vi flasha pattarna utan att behöva oroa oss för att förknippas med desperata bimbos. Nu finns en ny, smart tuttförebild som inte pissas på av Den Goda Smaken på DN:s modesida.