Text och foto av:
Jenny Hedström
Frilansskribent

Det är gryning i Chiang Mai i norra Thailand och solens strålar har inte riktigt orkat upp över horisonten. Trots detta ringer Phyo Thets väckaklocka. Hon har ‘duty’, vilket betyder att hon idag är ansvarig för matlagning och städning av huset hon bor i, som tillhör en burmesisk kvinnorättsorganisation. Hon smyger upp innan de sex personer hon delar hus med vaknat, sätter på riset och börjar hacka grönsakerna för dagens frukost och lunch. Phyo Thet är 22 år och född i Burma men har bott illegalt i Thailand sedan hon var 16, då hennes by i Burma blev nedbränd av regeringens soldater. Phyo har inte sett sin familj, som bor i ett flyktingläger de inte har lov att lämna, på över 3 år. Men hon har tur, ibland kan hon ringa sin syster som jobbar i Bangkok för att få nyheter om familjen.

Burma, med världens längsta inbördeskrig, har varit styrt av en militär junta i snart 50 år. Många burmeser har flytt till landets gränstrakter, och det är där i exil som Burmas första moderna kvinnorörelse har uppstått. Via email har jag fått kontakt med en organisation som kallar sig för BWU – Burmese Women’s Union – en av drygt 12 burmesiska kvinnogrupper som arbetar längs med Burmas gränstrakter. Organisationen driver kvinnohus, praktikutbildningar, mobila bibliotek för burmesiska gästarbetare, en intensiv politisk utbildning samt publicerar världens enda burmesiska genustidning. Inte dåligt för en organisation vars medlemmar ständigt måste vara på sin vakt för arrest och deportering.

Inför mitt besök på BWUs högkvarter blir jag tillsagd att vänta vid en motorväg tills jag blir upphämtad. Jag står snällt och väntar, när två unga tjejer kommer fram till mig. Klädda i Disney t-shirts och med flätor ser Whai Su och Lu Lu de mycket yngre ut än vad de är. De tar mig till ett vitkalkat anonymt hus i en prydlig förort till Chiang Mai, där ingenting utanför huset röjer att innanför väggarna opererar en illegal kvinnoorganisation. Husets vardagsrum används som mötesrum och det är dit Whai Su tar med mig. Jag blir sittandes på en svart lädersoffa som klibbar sig fast mot mina lår för att vänta på Su Su, en av BWUs ledare.

Su Su börjar med att ursäkta sig för de komplicerade instruktioner jag fick innan jag kom till kontoret. ”Polisen gjorde en razzia på en av våra syster-organistioners kontor förra veckan och arresterade 3 medlemmar”, förklarar hon. ”Vårt kontor bör vara säkert, vi betalar en månatlig summa till polisen, så att vi ska få höra om planerade razzior i förtid, men man vet aldrig.” Jag frågar vad som händer om de blir arresterade, och Su Su svarar att det beror lite på. Ibland deporteras arresterade till gränsen, till Burma. På den något naiva frågan om vad deportationen innebär dröjer Su Su med svaret. ”De som har blivit deporterade kommer inte alltid tillbaka.”

Su Su berättar att BWU bildades för ungefär 10 år sedan, då det nästan inte fanns några burmesiska kvinnoorganisationer. Grundarna, en handfull kvinnliga studentsoldater, ville bilda en organisation som skulle hjälpa kvinnor oavsett folkgrupp eller religion. Målet för organisationen idag är att öka kvinnors deltagande i den politiska processen. Och deras arbete har varit lönande; det finns nu en större förståelse för kvinnors rättigheter inom den burmesiska diasporan och BWUs medlemmar har fått ökat inflytande inom flera politiska, manligt styrda organisationer. Trots dessa framgångar har de dock fortfarande en lång väg att gå; de patriarkala strukturerna kvinnogrupperna försöker förändra är sega och svåra att motarbeta.
Su Su berättar att det traditionella burmesiska samhället är ett där mannen bestämmer medan kvinnan lyssnar och nickar i lojalt samförstånd. Politik, och utbildning, är en mans domän och kvinnogrupperna har fått arbeta hårt för att för att få höras och synas. BWUs ansträngningar har blivit häcklade¬; hatbrev har skickats som respons på artiklar och arga telefonsamtal har ringts efter demonstrationer. Misshandel och våldtäkt av kvinnliga aktivister i hemmet är inte ovanligt. ”Det är svårt ibland”, medger Su Su, ”men vi kan inte ge upp. Vad skulle vi göra då?”

De internaliserade idéerna är naturligtvis de som är svårast att ändra. Efter ett besök på ett av kvinnohusen BWU driver, över middag senare på kvällen, påpekar Lu Lu i all välvilja att jag verkar tycka väldigt mycket om burmesisk mat. Med tonvikt på ordet väldigt. Mitt hår är dessutom väldigt kort, igen med tonvikt på ordet väldigt. Vad Lu Lu verkar mena är att jag ser ut som en överviktigt lesbisk kvinna; jag kommer aldrig att kunna gifta mig. Uppfattningen upprepas igen och igen, i något olika former. Runtomkring mig oroar sig kvinnorna för sin vikt, för sitt hår, för hur de går, och undrar om de skrattar för högt eller om deras kläder är för skrynkliga. Aktivisternas största skräck, efter våldtäkt och deportering till Burma, tycks vara att inte få en man, att bli sedd som okvinnlig och lesbisk och att inte få gifta sig. Ofta händer det att kvinnorna jag träffar med självsäkerhet och fokus pratar om kvinnors underordnande ställning i Burma och om deras lobby-arbete, för att i nästa sekund fnittrande och rodnande visa mig ett textmeddelande de fått från en kille de träffat över MSN Messenger.

Det är min sista morgon i Chiang Mai. Det är Whai Sus tur att ha duty idag och fast det är tidig gryning har hon varit vaken länge. När jag går ut med min väska vinkar hon ett glatt hejdå med kvasten hon sopar rummen rena med. Hennes hår är prytt av gula band runt två spikraka svarta tofsar, solens uppåtgående strålar speglar sig på altanens vita golv och i hennes vita bomullskjol. Jag smyger försiktigt förbi de vassa bladen på de svärmorstungor som växer vilt i trädgården och öppnar grinden så tyst jag kan, för att inte väcka dem som fortfarande sover. När jag står vid vägen för att vänta på den röda truck, min taxi, som ska ta mig till flygplatsen, tänker jag på hur jag ska beskriva kvinnogrupperna här. Tre ord kommer till tanke. Modiga, motsägelsefulla och envisa. De är otroligt modiga. Samtidigt motsägelsefulla. Och framförallt förbannat envisa.. Medan taxins avgasrör spyr svart rök under mig och stan kommer närmare, önskar jag dem ett tyst lycka till.