Text och foto av:
Carin Göransson
Idyll

---

Det var sommar och i Köpenhamn fanns en lägenhet och två cyklar att låna. Under första dagens första promenad gick vi rakt in i en affisch om en queerfestival. “Gud hör bön!” tänkte vi och hojade dit. Jag hade aldrig riktigt befunnit mig i något queersammanhang utanför Sverige och visste inte vad jag skulle förvänta mig, särskilt då jag förstått att begreppet queer inte har särskilt stark förankring i Danmark och att de feministiska (och anti-rasistiska, osv) kamperna möter hårt motstånd. Tre eldsjälar som håller workshops för varandra? 1 000 pers som har sett ljuset? 500 aktivister som vet vad som behövs för att förändra? Frågor frågor, men mest var jag nog rädd att jag inte skulle få vara en i gänget.

Det första som slog mig när jag kom till festivalen var hur mycket punkigare den danska queerscenen, eller i alla fall denna tillställning, kändes i jämförelse med de queerarrangemang jag är van vid. Festivalen ägde rum i en konstskolas lokaler som kändes lite som en fritidsgård. På väggarna var handskrivna festivalscheman uppssatta där man själv kunde lägga till den workshop som man ville bidra med. Mat serverades vid fasta tider ur stora grytor för en donation av valfri storlek. Om kaffet tog slut kokade man nytt själv. Besökare kunde gratis bo över i sovsalar. Och överallt kunde man läsa den aktivistiska sloganen DIY - do it yourself.





Eftersom jag själv har ett kontrollbehov ungefär lika stort som behovet att andas och äta blev jag nästan stressad å arrangörernas (vilka var de förresten?) vägnar av den softa carpe diem-stämning som verkade råda. När jag slutade bry mig om att det inte fanns diskade koppar kändes det dock enormt befriande att det inte fanns några funktionärer i självlysande tröjor som agerade förskollärare åt besökarna eller tryckta festivalprogram som berättade hur allt skulle gå till. I princip utan pengar lyckades man anordna en veckas gratis festival och inhysa människor och programpunkter från alla möjliga håll. En festival som på många sätt i sig själv ifrågasätter hur arrangemang ska genomföras, vem som är avsändare och vem som är mottagare. Det var bara att buga och applådera.

Men även den härliga kollostämningen har sina baksidor, som man brukar säga. Vi, som inte bodde på plats, följde schemat visa hemsidan men varje gång vi kom till festivalen hade just den filmen vi kommit för att se strukits eller flyttats till en annan tid. Det säger sig självt att man blir lite bitter när man kommer för att se Lesbian space pirates och istället får bänka sig framför Risk, stretch or die, en film som börjar som en intressant skildring av en dragartists liv och mynnar ut i en katastrofal musikvideo där Berlinmuren får symbolisera muren inombords och de “två sidorna” hos huvudpersonen. Annat som vi lyckades se var Feetish från Pornova productions, en fin sexfilm om ett badrumsmöte några fötter emellan. Vi såg en dokumentär från Queeruption Barcelona från gänget som följer fenomenet queeruptions jorden runt och jobbar på långfilmen Travel queeries som kommer ut nästa år. Vi såg även några fantastiska kortfilmer från Pretty things, som gör sketcher som påminner mycket om dem som mina kompisar och jag brukade spela in efter skolan på gymnasiet. Det är ungefär vad Pretty things gjorde - de var några college-vänner som spelade in sketcher tillsammans, skillanden är att de fick sina sktecher visade i tv i hela USA. På deras hemsida kan man se allt gammalt material och det finns hur mycket som helst. Mycket är långt från fantastiskt men om man letar ett tag kan man hitta guld!

På väg hem från vårt sista besök på festivalen pratade vi om möjligheten att i större utsträckning förena punk- och anarkistvärlden med queervärlden hemma i Sverige. Vi konstaterade att Kafé 44 aldrig skulle anordna ett queerarrangemang och att det finns en väldig uppdelning mellan dessa två scener. När jag kollade min mail senare samma eftermiddag hade jag fått ett en inbjudan till en stödfest för queeruption på… Kafé 44! Kanske är det jag som inte har fattat och som inte har nappat på de länkar och band som faktiskt finns. Det känns ganska betryggande.