Text av:
Christoph Fielder
Projektledare för Plural, Adbusters, America vs America, och Konstplikt samt projektkoordinator för FilmIdyll, 2007.

Fan också, igen; Fan också!
Var i tisdags kväll på Sveriges första Vouge-Ball på Debaser.
Det var så fullt och kön var så oändlig att jag kan inte sluta tänka, när jag står i kön, att Dagens Nyheter (DN) haft mycket med denna kö att göra. Såsat i DN veckan innan, så till den grad att den som ”inte var där” kommer att få veta att hen inte var det i lång tid.

”Det var ju den första, Originalet…”

Jag var spänd med en del förhoppningar, hade sett fram emot kvällen på ett konstigt sätt.
Hade pratat en liten stund med E om att det hela verkligen skulle kunna bli en katastrof. En till plats där de vita bögMÄNNEN, ytterligare en gång, tar över något som inte tillhör dom. Och gör det till sitt.

Jag blev väldigt glad av att kvällen inleddes med en förklaring om att detta handlade om en hyllning till Ball-kulturen i New York under 80-talet. Det var bra, mycket bra och satte en skön standard på hela kvällen.
Mina aviga känslor inför vad som sedan hände har intet med de tävlande att göra - ni var alla underbara!!! Men- fuckin Army of Lovers presenteras vara jury. Allvarligt, vad fan vet dom och vem fan är dom?

Elitlistor hit och ”jag kallar mig själv filosof” dit. Aldrig har jag sett en mer uttråkad och fullständigt värdelös jury. Och efter det går allt som väntat; bögarna vinner och kändisarna (Mapei och Robyn) hålls kvar på scen. Trots att detta skulle vara en plats där kändisskap inte skulle spela roll. Där varje människa på scen skulle vara kändis, sin tid på sin scen.
Jag har inget emot varesig Robyn eller Mapei men vad hade dom på denna scen att göra?

Att Alexander Bard från Army of Lovers tycker att Pro-Ana är ”2000-tal” säger ju en del om hur mycket hans filosofi följt med sen Heroin-chic modet upprörde folk på tidigt 90-tal. Samma ”sköna ironi” gör det okej att i tävlingen ha en tävlingskategori som heter ”Leila K forever”- där Alexander och c/o tillåts att – på scen – pissa på en människa som är pundare och uteliggare.

Det är liksom så skööööööönt att äntligen inte behöva vara så sjukt 90-talsaktigt politiskt korrekt.

Jag blir konstigt förvånad över att man i dessa pridetider från scen får budskapet slungat att ”gå hem och svält dig, ta gärna heroin, och skär i dig själv så kanske du kan bli hip och hamna i nån maillista hos nån föredetting som gillar att känna folk som syns i Klick”.
Vari ligger stoltheten i detta?

Jag skulle så gärna vilja skriva att det var ett skitbra initiativ och att det var en fed kväll. Men jag kan inte, det är för mycket som sticker i ögonen.
Det var ett skitbra initiativ och en skitbra kväll men………………………………