Titel: Det som ögat ser
Författare: Ann Lagerhammar
Förlag: Bokförlaget Forum

Pocketsommar och risken är stor för att man sitter där med en Stieg Larsson som in i minsta detalj beskriver sina kvinnliga rollfigurers utseenden (”med lite smink skulle hon passa på vilken reklampelare som helst”). Det som ögat ser är en sommarpocket av annan rang.

Lykke är bokens berättarjag och genom hennes tankar om sig själv och sina jag; forskarjaget, barndomsjaget, vuxenjaget och sina tvivel och farhågor känner jag mig befriad från en bestämda könsidentiteter. Lykke beskrivs dock med subjektet hon, men det finns en medvetenhet i språket som gör att detta faktum blir totalt irrelevant. Ju längre in i boken jag kommer blir jag varse om att detta inte bara är en medveten berättarteknik. Mina känslor kring en androgyn Lykke vävs snart samman med historien kring Herculine Barbins, senare Abel Barbins memoarer (återgivna av Ambroise Tardieu och Michel Focault). Herculine föds intersexuell vid 1800-talets mitt och har fram till sin död skrivit dagbok om sitt liv; sina kärlekar, sorger och glädjeämnen och det är denna dagbok som Lykke ger sig av till Paris för att finna.

Genom en lyckat varvning av Herculines dagbok, Lykkes minnen från en barndom där vi gradvis får vetskap om Lykkes fysiska och psykiska likheter med Herculine och tankar från det Paris hon rest till, kommer jag närmare och närmare de både berättarrösterna, Lykke och Herculine. Genom Herculines direkta berättande i dagboksform lär jag känna Lykke och hennes känslor inför sig själv och sina begär och kanske är det för att de påminner om mina egna, synen på sig själv som icke tillhörande det ena eller det andra könet, som gör att jag fastnar så. Lykke är, till skillnad från Herculine som på ett annat sätt strävar efter att definiera sig som antingen eller, en person som för mig är helt befriad från fasta könsroller och mönster.

Det som ögat ser är en påminnelse om de biologiska könens fortsatta vikt i dagens samhälle med en närmast sjuklig fixering vid det estetiska och trygga och en enorm rädsla som präglar alla från lärare, föräldrar och sjukvård inför allt som bryter normen.

Kanske grips jag av boken för att jag tycker mig hitta något som annars saknas, kanske är det för fascinationen av ett språk som inte är helt märkt av könsroller. Kanske är det blandningen av facklitteratur och skönlitteratur som lockar eller helt enkelt insikten om att jag är nästan säker på att boken inte kommer få ett klassiskt lyckligt slut med ett klassiskt återställande av kön och genus. Istället lämnas berättelsen öppen och det är en befriande känsla.