Titel: Pojkflickan
Författare: Nina Bouraoui.
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag

”Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?”

Som en oväntad handling hamnar Pojkflickan i min hand. Den är inte nyligen utgiven, än mindre författarens debut. Men hon är omtalad sägs det mig, Nina Bouraoui. Som en av de ”riktigt betydande unga författarna i Frankrike” förklarar omslaget till Pojkflickan.
Jag avvaktar den några dagar. Kastar en och annan blick på den, men vågar inte riktigt ge mig an den. Som om dess tilltalande omslag i sig ger en föraning om det grepp den ska komma att ta.

Bouraoui är besatt av sig själv i Pojkflickan. Av sin identitet. Av sin omvärld genom sin identitet. Av sin omvärlds besatthet av hennes identitet. Av sitt liv, så skiftande men ändå så aldrig föränderligt konstant.
Jag blir som besatt av Bouraoui genom hennes Pojkflickan. Av Yasmina, av Nina, av Ahmed, av Brio, av Amine. Jag vävs in i berättelsen, jag låter mig besättas och bli besatt, jag lindas kring Bouraouis berättarfinger. ”Du väntar på mitt tecken. Du accepterar mig motvilligt. Jag går genom dig.” skriver Bouraoui till Amine. ”Du, jag, du, jag. Jag är i dig, Amine. Du är penetrerad.” fortsätter hon och jag känner hur jag blir till Amine. Jag penetreras av Pojkflickan.

Pojkflickans karaktärer blir aldrig riktigt till karaktärer. Istället speglar de alla en sida av Bouraoui, som vävs samman till en berättelse om Bouraouis besatthet av omvärldens besatthet av hennes identitet. Eller speglar de kanske sidor av läsaren? Av dig, av mig, av våra besattheter.
Ibland drabbas jag av som ett dåligt samvete gentemot Pojkflickan. Jag ger inte den dess förtjänade fokus. I sitt stundtals manipulativa förvirrande, där prosa, poesi, narrativ och berättarröst görs till än fler obetydliga kategoriseringar och begränsande regler, kräver Pojkflickan full uppmärksamhet av mig. Och till och med det vet Bouraoui om läsaren, om mig. Slutligen skriver hon det jag återkommande tänkt om hennes böcker, ”(vackra men svåra, ska folk alltid säga, som ett eko)”. Jag känner mig träffsäkert genomskådad, och provocerad av att vara en del av ekot jag betraktat mig som kontrast till.

Lika skarpt och tydligt som Bouraoui greppar mig, lika diffust och grumligt blir mina försök att greppa henne, att greppa hennes pojkflicka. I det oändliga upproret mot identitetskategorier tror jag till slut att jag finner Yasmina, Nina, Ahmed, Brio, Amine, just där i det upproriska. Men till och med då gör Bouraoui tvärtom. Som en revolt mot det revolterande, som ett normbryt hos det normbrytande låter hon pojkflickan tillslut bli ”rätt”. Förmodligen alldeles medvetet lämnar Bouraoui mig i slutändan med inget annat än textfyllda pappersblad. Text med berättelser, berättelser med ord, ord med innebörd. Men allt ändå helt utan sanningar. Med ett ifrågasättande av sanningen självt.