NU kan du köpa biljett till årets fest. Ta på spenderarbyxorna och bege dig till Södra teaterns biljettkassa!


Lördag 4 augusti
IDYLL OCH DEFEKT ordnar årets fest

Det här med binära motsatser är ju lite uttjatat. Ni vet, kvinna/man, hetero/homo, svenne/blatte osv. Men under årets finaste fest tänkte vi krama det sista, smutsiga vattnet ur dikotomitrasan och bjuda på: idyll/defekt, sluts/godesses, förväntningar/överraskningar, guld/smuts och rosor/svett.

Lördag den 4 augusti, efter Pride-paraden, blir klubb Idyll och Defekt kära och vill fira med allt med alla.

Pungen kommer att bjuda på den finaste electron från kl 20. Sedan får vi vackert besök av IF (Female Pressure, New York) som kommer att linda dansgolvet runt hela handen och slunga det tre varv runt månen. MalaTina (Pornflakes Queerqrew, Berlin) avslutar med den hårdaste electron tills vi ”river hela haket”, för att citera Petter.

Dessutom kommer 100 andra saker att hända. Kom och känn det med egna händer!

Lördag 4 augusti
Södra teatern, Mosebacke torg
100 kr, 85 kr med dogtag/medlemskap i Idyll. Förköp i Södra teaterns biljettkassa.
20 år (tyvärr, det är Södrans regler!)

Tack till tbk Grafisk form, www.tbk.se för tryck och Moa Edund, www.andreijsmaria.se för formgivning

Titel: Det som ögat ser
Författare: Ann Lagerhammar
Förlag: Bokförlaget Forum

Pocketsommar och risken är stor för att man sitter där med en Stieg Larsson som in i minsta detalj beskriver sina kvinnliga rollfigurers utseenden (”med lite smink skulle hon passa på vilken reklampelare som helst”). Det som ögat ser är en sommarpocket av annan rang.

Lykke är bokens berättarjag och genom hennes tankar om sig själv och sina jag; forskarjaget, barndomsjaget, vuxenjaget och sina tvivel och farhågor känner jag mig befriad från en bestämda könsidentiteter. Lykke beskrivs dock med subjektet hon, men det finns en medvetenhet i språket som gör att detta faktum blir totalt irrelevant. Ju längre in i boken jag kommer blir jag varse om att detta inte bara är en medveten berättarteknik. Mina känslor kring en androgyn Lykke vävs snart samman med historien kring Herculine Barbins, senare Abel Barbins memoarer (återgivna av Ambroise Tardieu och Michel Focault). Herculine föds intersexuell vid 1800-talets mitt och har fram till sin död skrivit dagbok om sitt liv; sina kärlekar, sorger och glädjeämnen och det är denna dagbok som Lykke ger sig av till Paris för att finna.

Genom en lyckat varvning av Herculines dagbok, Lykkes minnen från en barndom där vi gradvis får vetskap om Lykkes fysiska och psykiska likheter med Herculine och tankar från det Paris hon rest till, kommer jag närmare och närmare de både berättarrösterna, Lykke och Herculine. Genom Herculines direkta berättande i dagboksform lär jag känna Lykke och hennes känslor inför sig själv och sina begär och kanske är det för att de påminner om mina egna, synen på sig själv som icke tillhörande det ena eller det andra könet, som gör att jag fastnar så. Lykke är, till skillnad från Herculine som på ett annat sätt strävar efter att definiera sig som antingen eller, en person som för mig är helt befriad från fasta könsroller och mönster.

Det som ögat ser är en påminnelse om de biologiska könens fortsatta vikt i dagens samhälle med en närmast sjuklig fixering vid det estetiska och trygga och en enorm rädsla som präglar alla från lärare, föräldrar och sjukvård inför allt som bryter normen.

Kanske grips jag av boken för att jag tycker mig hitta något som annars saknas, kanske är det för fascinationen av ett språk som inte är helt märkt av könsroller. Kanske är det blandningen av facklitteratur och skönlitteratur som lockar eller helt enkelt insikten om att jag är nästan säker på att boken inte kommer få ett klassiskt lyckligt slut med ett klassiskt återställande av kön och genus. Istället lämnas berättelsen öppen och det är en befriande känsla.

Då var det gjort, Idyll har frågat chans på Landet som sa ja, vilet betyder att den 24 augusti är är det dags att bege sig ut till Telefonplan, Landet närmare bestämt; världens finaste lokal, som Idyll kommer att inta under hösten! Har man inte varit på Landet förr finns en finfin beskrivning på deras hemsida.

Vi tackar El Mundo för husering av eufori, svett, hångel och elektriska toner och beger oss raskt utanför tullarna. Detta betyder för Er kära vänner att vi kan ta in lite fler dansanta varelser som dessutom får dansa en timme längre, till samma låga inträde som tidigare, yey! Vi kommer dock att fortsätta vara Stockholm smallest and queerest, oroa er icke.

Sååå, när ni efter Pridefesten (alla festers fest 4 augusti på Sodra Bar!) känner att nej, nu får det vara dags med mer Idyll, ja, då är det bara tre veckor kvar och så vips så står ni där ihopklämd i en svettig och till tonerna av skön elektro gungandes klunga och trivs. Varmt välkomna!

Titel: Pojkflickan
Författare: Nina Bouraoui.
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag

”Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?”

Som en oväntad handling hamnar Pojkflickan i min hand. Den är inte nyligen utgiven, än mindre författarens debut. Men hon är omtalad sägs det mig, Nina Bouraoui. Som en av de ”riktigt betydande unga författarna i Frankrike” förklarar omslaget till Pojkflickan.
Jag avvaktar den några dagar. Kastar en och annan blick på den, men vågar inte riktigt ge mig an den. Som om dess tilltalande omslag i sig ger en föraning om det grepp den ska komma att ta.

Bouraoui är besatt av sig själv i Pojkflickan. Av sin identitet. Av sin omvärld genom sin identitet. Av sin omvärlds besatthet av hennes identitet. Av sitt liv, så skiftande men ändå så aldrig föränderligt konstant.
Jag blir som besatt av Bouraoui genom hennes Pojkflickan. Av Yasmina, av Nina, av Ahmed, av Brio, av Amine. Jag vävs in i berättelsen, jag låter mig besättas och bli besatt, jag lindas kring Bouraouis berättarfinger. ”Du väntar på mitt tecken. Du accepterar mig motvilligt. Jag går genom dig.” skriver Bouraoui till Amine. ”Du, jag, du, jag. Jag är i dig, Amine. Du är penetrerad.” fortsätter hon och jag känner hur jag blir till Amine. Jag penetreras av Pojkflickan.

Pojkflickans karaktärer blir aldrig riktigt till karaktärer. Istället speglar de alla en sida av Bouraoui, som vävs samman till en berättelse om Bouraouis besatthet av omvärldens besatthet av hennes identitet. Eller speglar de kanske sidor av läsaren? Av dig, av mig, av våra besattheter.
Ibland drabbas jag av som ett dåligt samvete gentemot Pojkflickan. Jag ger inte den dess förtjänade fokus. I sitt stundtals manipulativa förvirrande, där prosa, poesi, narrativ och berättarröst görs till än fler obetydliga kategoriseringar och begränsande regler, kräver Pojkflickan full uppmärksamhet av mig. Och till och med det vet Bouraoui om läsaren, om mig. Slutligen skriver hon det jag återkommande tänkt om hennes böcker, ”(vackra men svåra, ska folk alltid säga, som ett eko)”. Jag känner mig träffsäkert genomskådad, och provocerad av att vara en del av ekot jag betraktat mig som kontrast till.

Lika skarpt och tydligt som Bouraoui greppar mig, lika diffust och grumligt blir mina försök att greppa henne, att greppa hennes pojkflicka. I det oändliga upproret mot identitetskategorier tror jag till slut att jag finner Yasmina, Nina, Ahmed, Brio, Amine, just där i det upproriska. Men till och med då gör Bouraoui tvärtom. Som en revolt mot det revolterande, som ett normbryt hos det normbrytande låter hon pojkflickan tillslut bli ”rätt”. Förmodligen alldeles medvetet lämnar Bouraoui mig i slutändan med inget annat än textfyllda pappersblad. Text med berättelser, berättelser med ord, ord med innebörd. Men allt ändå helt utan sanningar. Med ett ifrågasättande av sanningen självt.