Titel: Mediatan
Författare: Maria Pia Boëthius
Förlag: Leopard Förlag

Ibland så kommer de till en, böckerna som plötsligt bara ligger i ens hand och redan efter ett par sidor vet man. Böckerna som man minns, som utgör en milstolpe, som skapar ett före och ett efter. Mediatan är en sådan bok.

Känslan jag får efter att ha läst boken är att Maria Pia Boëthius skrev den för att hon måste. Som att det inte fanns något annat val än att få det som måste sägas på pränt. Det är som att efter år som människa på jorden har hon faktiskt förstått. Och den känslan finns kvar i mig långt efter att jag lagt ifrån mig boken.
Sidorna brinner, inte okontrollerbart, utan av ett insiktsfullt lugn. Texten är inte hetsig utan flyter fritt, trots sin tunga börda.

Jag sträckläser boken, letar mig ner i texten innan jag ens hunnit läsa klart stycket, bara för att få se det där nyckelordet som jag vet finns där, och det gör det. Och mer där till. Ord som jag tidigare inte vetat om, men som nu får namnge det som jag så länge känt. Ord som Grotesken. Mikod. Övervakade av Mediatan själv.

Boken kretsar kring Barcelona som ligger för döden i ett rum på Danderyds sjukhus. Där tillbringar hon sin sista tid med att samtala om livet med sin goda vän Pym. Denna berättelse är känns dock nästintill sekundär för mig, det hade kunnat vara en helt annan berättelse, andra personer, platser, namn. För mig är det egalt, texten lever sitt eget liv och den talar rätt till mig, rakt och utan komplikationer. De finns där för att berätta den historia som är Mediatan, som för att hjälpa den fram.

All form av återberättande känns överflödig här, jag vill snarare uppmana till läsning, för det här är en välgrundad och vidsynt käftsmäll rakt i nyllet på det makt som dagligen växer, som dagligen förlamar och ljuger oss alla rätt i ansiktet. Media, våldet, patriarkalismen, alla de maktstrukturer som försöker hindra oss från att träda ”ut ur könet och in i människan” Det här är (äntligen!) en ansats att faktiskt få ALLA med sig i kampen mot något större och bättre.