Alltså det här konceptet GUBBAR, vem kom på det egentligen? Det finns alldeles för många gubbar som löper fritt på gatorna utan att någon ifrågasätter deras rätt till existens. Idag till exempel. Träffade jag ett typiskt exemplar. Syster och jag rusar fram på perrongen för tåget mot Uppsala. Tåget gör sitt startläte, vi ökar takten. Svetten dryper om oss. Vi tappar kläder men hinner inte vända om. En spyattack är nära.

Och då, då uppenbarar han sig! Gubben på bänken som sitter inne med Den Topphemliga Informationen om att “JA NU FÅR NI NOG SKYNDA ER OM NI SKA HINNA MÄ DÄ DÄR TÅGET TJEJER!”

Tack för informationen gubbjävel.

Det är sant, utan er vore idyll ingenting. Varje idyllkväll är vi lite paranoida och tror att ni inte ska dyka upp. Men ni kommer. Och ni får det att hända. Ni fyller idyll med er själva, med svett, dans och idyllisk stämning.

Lesbian dopeheads on mopeds hade bäst lagnamn på quizet men Pinky vann de ärorika priserna. Ljudssytemet pajade (som vanligt) men ni fortsatte dansa ändå och DJ Inti räddade kvällen med sin cd-freestyle a´la 90-tal och kombinerade sweeta toner med fina danssteg bakom skivspelarna. Och DJ Grunch med sidekick fick självfallet idyll att svettas in i det sista.

Med denna kärleksförklaring vill vi introducera nästa månads temakväll. Då ska idyll bli precis som på TV. Som du längtat, nu är det dags. Det blir SPEED-DATING, godishjärtan och galanta toner av Grizzlybear och Carl-Fredrik. Ses den 26:e maj.

Som en liten ursäkt över dröjesmål för bilderna från i lördags och som en liten förvink på vad som komma skall. Jag vet att ni väntar och väntar. Och jag lovar, snart gräver jag mig upp ur skrivträsket och ger er kärleksbilderna. Tills dess får ni nöja er med ett smakprov. Jag kallar den snuskgubben Carin.

Det slar mig plotsligt nar jag laser Matt Taibbis artikel i sedaste numret av Adbusters hur viktigt det ar att vi haller oss vakna. I alla frihetskamper ar det viktigt att standigt gora sig paminnd om vad det ar man kampar for, vad det ar man stravar efter. Vad vill vi med var kamp i dag och vad kan vi vinna genom att arbeta tillsammans med andra rorelser?

Taibbi skriver om sitt nast intill forakt for den amerikanska liberala vanstern som hittat sin trygga hamn genom att kalla sig just detta och sedan demonstrera upprort nagra ganger om aret mot kriget i Irak for att sedan ga tillbaka till sina vabetalda jobb och cocktailpartyn.

Aven om jag inte haller med Taibbi i allt han skriver (han har en tendens att forminska de kamper som dock fors, daribland den queerfeministiska) sa har han en viktigt poang. Den valbargade medelklassen som ar utbildad nog att sky orden republikan som pesten, vaxer i USA, vaxer i hela vast, men vad gor vi egentligen for att forandra? Forstar vi vikten av de liv vi lever, forstar vi vilken inverkan vi har pa resen av varlden? Finns det ens langre en koppling mellan den liberala vanstern och den arbetarklass de sager sig forespraka?

Dessa tankar gar att applicera pa queerrorelsen och den utveckling den ibland verkar ta. Att gora queer till ett modeord eller att kampa for rattigheter som slutar i en heterofiering, forlamning och monogamning av rorelsen ar nagonting vi hela tidan maste stalla oss kritiska till. Vad ar det vi vill vi egentligen, vart vill vi na? Att skapa en elit i storstaderna med pengar nog att festa bort kvallarna utan en tanke pa omvarlden eller de kamper som dagligen fors ar att missa poangen. Anser jag. Darfor ar det av vikt att det finns forum for oss att uttrycka oss pa, Idyll ar ett av dem. Har kan du skriva vad du kanner, vad du upplever och vad du staller dig kritisk till. Jag alskar Idyll for det och alla andra foreningar, grupper, tidningar, forum, festivaler, alla konstnarer, forfattare och forskare som fortsatter gora det. For att vi maste. For att vi kan. For det ar inte over an, inte pa langa vagar.