Titel: Drift
Förlag: Kolik förlag
Författare: Liv Stömquist
Tecknare: Jan Bielecki

I annonsen för nya seriealbumet Drift beskrivs det med fyra tilltalande utrop:

Kvinnliga subjekt! Muskulösa män! Hälsosam perversion! Queer anarki!

Redan i de inledande rutorna har de två första löftena infriats när den ena huvudkaraktären, Lena, med blicken klär av främlingen Robert på busshållplatsen mot Norrköping. Lena tar plats bredvid Robert på bussen och de två främlingarna börjar berätta sina kärlekshistorier för varandra. Historierna bjuder på mörka hamnkvarter med dekadenta sjömän, målarateljéer med narscisistiska konstnärer, erotiska äventyr i vattenbrynet och osedligt beteende på bartoan. Politik, humor och erotik strålar samman i den gyllene triangel som utgör allt som gör livet värt att leva. Ofta blir det klyshigt, men det passar bildspråket så väl att det inte gör något. Men medan det finns gott om muskulösa män och kvinnliga subjekt har jag svårt att hitta den ”hälsosamma perversionen”. Eller så är det jag som är så ohälsosamt pervers så att jag inte fattar att det här är nasty som fan.

Allt är snyggt och slickt och teckningarna av buffel-lika män och timglasformade kvinnor förmedlar klassiska ideal i 50-talstappning och skriker Starlet. Det är vita och funktionella kroppar som särar på benen i ruta efter ruta. Samtidigt är det kanske tanken – att vara mainstream och normbrytande på en och samma gång. Att låta den queera och anarkistiska idén om det gränslösa komma till uttryck genom att kidnappa mainstreamkulturens figurer och låta dem bryta mot sina egna normer. Det är snyggt och det är underhållande, men det är inte nytt. Just 50-talets filmisar och bilder av hemmafruar och pin-uppor har blivit ett favoritmotiv i feministisk och ibland även queer populärkultur. I vilken museishop, bokaffär eller kitshig inredningsbutik som helst hittar man spaltmeter med ironiska vykort av lyckliga hemmafruar i förkläden eller Betty Boop poserande med buskar under armarna.

Att göra underhållning av en politisk kamp kan vara en balansgång, särskilt när man använder sig av mainstreamkulturens uttryckssätt och när mainstreamkulturen i sin tur har lyckats väl med att kommersialisera samma rörelse. Risken är att det blir som när Folkpartiet låtsas att de är feminister eller när Kristoffer Poppius (skribent i bla DN) berättar att flatorna är de nya bögarna. Platt och förlamande. Men med sin polypropaganda, och med citat som ”på samma sätt som egendom är stöld… Så anser jag att monogami är stöld”, lyckas Drift undvika detta. Däremot känns Drift på många sätt som en “måste göras”-bok som fyller en tydlig funktion - att råda bot på bristen på feministisk, queer och erotisk underhållning. Därför blir den också lite som en ABC-lärobok; tydlig, välgjord och ganska oinspirerande.

När jag stänger boken känner jag mig inte kåt och revolutionslysten. Däremot känner jag mig underhållen, belåten och övertygad om att monogami är egoism och att vägen till lycka stavas queer anarki och feministiska äventyr.