Som jag väntat. År in och år ut har jag gått utan att Jehovas vittnen kommit på besök. Som nyligen inflyttad Hägerstensbo har jag dessutom anat att mina chanser ökat då jag hört att de är aktiva på dörrknackningar här ute. Och de är envisa minsann, har jag fått veta. När min kollega några kvarter bort sa att hon och hennes fru gärna ville att de skulle gå gick de, för att någon timme senare ringa på dörren igen.

Men till mig har de inte kommit, inte. I deras avsaknad har jag smidit på de mest heroiska planerna för vad jag ska göra, dagen då de ringer på min klocka.

Och så plötsligt! Idag! Djupt försjunken i arbete framför datorn, när det plötsligt ringer på dörren. Utanför; två män i 35-års åldern. Hmm. Jag öppnar. De ler. Jag ler (fel nummer ett enligt de heroiska planerna). De presenterar sig. Jag säger hej (fel nummer två). De säger att de vill prata om bibeln, varsamt placerad i den enas handflata. Jag säger att den är jag väldigt ointresserad av (okej, inte i enlighet med de heroiska planerna, men kanske inte helt fel ändå). De ger sig inte (i enlighet med planerna!). De frågar om jag har en sådan hemma. Jag svarar (helt fel Hanna, svara inte!) att det har jag tacksamt nog inte. Då säger mannen med bibeln i handflatan att det förstås är helt valfritt, dock fortfarande med Bibeln i fast handslag, mycket tydligt placerad framför mitt ansikte. Jag säger att det var ju bra (Hallåååååå?). Jag stänger dörren.

Vad hände? Jag känner mig så snuvad. Ni vet, man har gått och längtat efter något som man aldrig upplevt, så där riktigt, riktigt länge. Man har föreställt sig hur det ska bli. Hanna the hero. Och så kommer dagen D. Och inget blir som man tänkt.

Så nu sitter jag här. Och funderar på om jag skulle kunna ringa och be dem komma igen.

- Hej, jo jag undrar om ni skulle kunna komma tillbaka till mig så att jag kan få öppna med strap-on på och dela ut flygblad till er också?