När Heidi Mortenson besökte Stockholm och Klubb Idyll passade vi på att intervjua henne. Här kan du läsa resultatet!

Text och foto: Hanna Wildow
Artikeln publicerades i Kom Ut, #2, 2007

Rutorna på El Mundo där klubb Idyll huserar har för länge sedan immat igen och publiken trängs om det lilla golvutrymmet. Längst in i ett hörn, på en plastbeklädd soffa, levererar en skäggig dam med seglarutstyrsel ljuva toner. Hon studsar upp och ned, involverar ett leksaksminipiano, flörtar med publiken, sjunger, skriker och gör beats. Snart ska hon förvandlas till tiger, strax därpå till alter-egot Nosnetrom boy, och innan spelningen är över har publiken fått se fler klädombyten och skepnader än vad de förmodligen kan minnas. Koncentrationen och jublet i rummet går inte att ta miste på.

Ett dygn tidigare sitter jag med Heidi Mortenson på ett fik vid Stureplan. Hon laddar inför en spelning på Berns och funderar lite på hur hon ska gå ihop med kristallkronorna och de kostymbeklädda besökarna, men är rätt övertygad om att hon kommer att skaka om även deras värld.

- Musik är det bästa verktyget för att öppna upp människor, det är så jävla starkt, säger hon till synes självsäkert.

Heidi är född danska men bosatt i Berlin och nyss hemkommen från en USA-turné. Hon har ägnat sig åt musik ända sedan hon som 19-åring flyttade till Barcelona där hon började experimentera med att göra om telefonsvarare till mikrofoner och att spela in sig själv med hjälp av tvättmaskiner. Tidigt skickade hon sin demo till Chicks on Speed, som replikerade att hennes musik var underutvecklad. Hon svarade med att starta det egna skivbolaget Wired Records. Idag säger hon sig vara glad att inte tillhöra Chicks on Speeds bolag och drar sig inte för att ta avstånd från dem.

- Jag vet inte varför de framstår som pionjärer inom kvinnligt musikskapande, när de är beroende av snubbar för att utveckla och producera sin musik.

Heidis musik har tidigare beskrivits som ”tomboytronica” eller ”queer electro” och jag är nyfiken på vad det innebär.

- Tomboytronica myntades av en dansk agent som skulle beskriva min musik. Jag gillar det, det överensstämmer med min image för tillfället; jag är en tjej som tolkas som killig. Men queert, vad innebär det? Något slags handikapp? Det är som när människor försöker benämna musik som ”female music”, som om det fanns musik och sen fanns det kvinnlig musik.
Musik har inte en queer genre, lika lite som det har en straight. Men visst, jag är queer och jag gör musik. Och mitt performance handlar mycket om att ifrågasätta könsroller och om friheten att själv välja könsuttryck.

Heidi förklarar att hon dock inte håller sig till genren electro utan lappar samman det med såväl soul och RnB som pop eller hip hop.

- Folk vill ofta placera mig i en box med Peaches och Le Tigre som förebilder men jag hämtar precis lika gärna inspiration från ex. Justin Timberlake. Han har använt sig av en walkie talkie för att lyfta in nya ljud i musiken. Det är något jag hela tiden strävar efter, att tänka i nya banor när det gäller vad som är och kan vara musik.

- Det låter lite som om du ser på din musik och ditt performance som en form av aktivism, med målsättningar bortom att bara leverera lite sköna låtar?

Musik är det bästa verktyget som finns för samhällsförändring; när människor lyssnar öppnar de sig. För mig handlar det om att kommunicera, att få folk att tänka i nya banor. Mitt performance blir ofta att exemplifiera något annat än det väntade. Som när jag lovar att ta av mig tröjan, bara publiken gör det först. Då händer det att folk nästan ser förskräckta ut. Jag menar, killar drar av sig tröjan på scenen mer eller mindre hela tiden men bara tanken på att en tjej skulle göra det blir obscen. Då spelar det ingen roll vilket könsuttryck publiken dittills tillskrivit mig, tuttarna ska stanna innanför tröjan, punkt slut.

När vi är på väg ut från fiket är Heidi lite trött på allt prat om ”gender stuff”. Hon menar att folk alltid glömmer att fråga om det viktiga som faktiskt görs, att det alltid ska snackas så mycket.

- Damn, it´s time for some action, säger hon innan vi skiljs åt.

Kvällen därpå utlovar Heidi mycket riktigt att ta av sig tröjan, om publiken bara gör det först. En ensam tjej hänger på men får inte riktigt gehör från resten av publiken och tar ganska snabbt på sig igen. Heidi själv tycks inte riktigt märka det så denna kväll stannar även hennes t-shirt på. Då kan jag inte låta bli att tänka på Heidis sista ord kvällen innan. Det är dags för lite action.

Genom WR vill Heidi utmana den skeva könsfördelningen på större electro-skivbolag.
- På Disko B är endast 2 av 42 utgivna kvinnor, och på Warp 1 av 26 säger hon med en ton av avsmak.
WR har 14 artister signade, alla kvinnor. Heidi försäkrar att könstillhörigheten inte är ett krav, men att fokus ska ligga på kvinnliga artister. ”Det är pojkarnas klubb överallt, nu är det dags att ta ett steg tillbaka och ge utrymme till damerna”. I framtiden ser Heidi positivt på att involvera WR i ett samarbete med större bolag, som exempelvis XL Recordings som hon menar är ”öppna och flexibla”. Ett stort namn på WR idag är Kevin Blechdom, som Heidi själv beskriver som “feministisk, provokativ och humoristisk men ändå allvarlig och charmig”.