Idag höll jag en workshop med ett gäng 15-åriga killar om genus kopplat till skolan. Att prata med ungdomar i grupp, kanske framförallt i en skolmiljö, kan få den mest övertygade konstruktivist att bli bioligist. Det händer ofta att jag lämnar högstadieskolor fast övertygad om att män är från mars och kvinnor från venus, så radikalt olika som de beter sig. En ganska deprimerande upplevelse, med andra ord.

MEN! Det finns alltid ljusglimtar. Och efter dagens workshop, där jag bland annat varit tvungen att fysiskt gå emellan ett par killar efter en ordväxling om att den enas syster var en hora, blev jag helt paff när en av workshopdeltagarna kom fram till mig och frågade “Har du varit lesbisk någon gång?”. Kalla mig fördumsfull, men jag tror inte att han hade läst Butler. Och ändå hade han en syn på sexualitet som något som handlar om praktiker, är föränderligt och flytande. Något jag inte kan påstå att jag själv hade några funderingar på när jag var 15. Antingen var man lebba, eller så var man inte. Men något kanske har hänt sedan dess, och kanske finns det hopp ändå. Många revolutioner små blir en stor å!

På lördag blir det så spännande så man kissar i brallan när vi kör QueerQuiz-SM på Klubb Idyll! Populärkultur och queerklur i finfin mix. Kom kl 18.30 för att delta och för en chans att vinna priser, ära, guld och gröna skogar. Sedan fortsätter kvällen med Inti, DJ Grunch, dans och rosiga kinder.

Var där eller var en loser!

El Mundo, Erstagatan 21
Kl 17-24. 20 kr efter kl 20, gratis innan dess. 18 år.

Okej, här kommer lite citat då, från mitt nyligen upptäckta sexistiska jobb:

“Elin, små kromosomer i hjärnan blir till stora skillnader mellan män och kvinnor i det verkliga livet.”

“Det handlar om hur det var för länge sedan, då männen faktiskt jagade. Män förstår ju inte än idag när ett barn gråter, en kvinna däremot förstår ett barn innan det har börjat prata.”

Och så slutklämmen:

“Det kommer aldrig jobba en kvinna bakom baren på denna restaurang!”

Klart slut.

Som jag väntat. År in och år ut har jag gått utan att Jehovas vittnen kommit på besök. Som nyligen inflyttad Hägerstensbo har jag dessutom anat att mina chanser ökat då jag hört att de är aktiva på dörrknackningar här ute. Och de är envisa minsann, har jag fått veta. När min kollega några kvarter bort sa att hon och hennes fru gärna ville att de skulle gå gick de, för att någon timme senare ringa på dörren igen.

Men till mig har de inte kommit, inte. I deras avsaknad har jag smidit på de mest heroiska planerna för vad jag ska göra, dagen då de ringer på min klocka.

Och så plötsligt! Idag! Djupt försjunken i arbete framför datorn, när det plötsligt ringer på dörren. Utanför; två män i 35-års åldern. Hmm. Jag öppnar. De ler. Jag ler (fel nummer ett enligt de heroiska planerna). De presenterar sig. Jag säger hej (fel nummer två). De säger att de vill prata om bibeln, varsamt placerad i den enas handflata. Jag säger att den är jag väldigt ointresserad av (okej, inte i enlighet med de heroiska planerna, men kanske inte helt fel ändå). De ger sig inte (i enlighet med planerna!). De frågar om jag har en sådan hemma. Jag svarar (helt fel Hanna, svara inte!) att det har jag tacksamt nog inte. Då säger mannen med bibeln i handflatan att det förstås är helt valfritt, dock fortfarande med Bibeln i fast handslag, mycket tydligt placerad framför mitt ansikte. Jag säger att det var ju bra (Hallåååååå?). Jag stänger dörren.

Vad hände? Jag känner mig så snuvad. Ni vet, man har gått och längtat efter något som man aldrig upplevt, så där riktigt, riktigt länge. Man har föreställt sig hur det ska bli. Hanna the hero. Och så kommer dagen D. Och inget blir som man tänkt.

Så nu sitter jag här. Och funderar på om jag skulle kunna ringa och be dem komma igen.

- Hej, jo jag undrar om ni skulle kunna komma tillbaka till mig så att jag kan få öppna med strap-on på och dela ut flygblad till er också?

På kanske världens finaste bokaffär, Bluestockings, anordnades en höguppläsning kallad Lesbian Biker Erotica. Lesbisk mc-porr! Klart vi gick dit!

Fyra starka högläsare läste ur boken Hard Road. Easy Riding och temat under de två och en halv timme vi spenderade där var det samma:
Aktiv butch med fräsig motocykel tröstar sin femme, som gråter över den glömda förrätten, genom att fistfucka henne på den rutiga picnickduken.
Aktiv butch får kåtslag på motorcykeln när Biker Barbie, med “legs up to armpits, tiny waist and huge tits” tar av sig hjälmen och släpper ut sitt långa hår.
Aktiv butch “who doesn’t take no for an answer” blir påmind i ladan om att butchar inte ska vara bottoms och kraftfullt vräker ner sin kvinna i höet, biting and nibbling her enormous tits. Femme som får sina innersta drömmar, som hon inte ens själv visste om, besannade då hon blir smiskad mot sin motorcykel av butchen hon faktiskt slog i racet.

Tack för heteroporr-uppläsningen. Det kändes NYTT, FRÄSCHT och SPÄNNANDE. Vi blev jättekåta. NAAAAT.

När Heidi Mortenson besökte Stockholm och Klubb Idyll passade vi på att intervjua henne. Här kan du läsa resultatet!

Text och foto: Hanna Wildow
Artikeln publicerades i Kom Ut, #2, 2007

Rutorna på El Mundo där klubb Idyll huserar har för länge sedan immat igen och publiken trängs om det lilla golvutrymmet. Längst in i ett hörn, på en plastbeklädd soffa, levererar en skäggig dam med seglarutstyrsel ljuva toner. Hon studsar upp och ned, involverar ett leksaksminipiano, flörtar med publiken, sjunger, skriker och gör beats. Snart ska hon förvandlas till tiger, strax därpå till alter-egot Nosnetrom boy, och innan spelningen är över har publiken fått se fler klädombyten och skepnader än vad de förmodligen kan minnas. Koncentrationen och jublet i rummet går inte att ta miste på.

Ett dygn tidigare sitter jag med Heidi Mortenson på ett fik vid Stureplan. Hon laddar inför en spelning på Berns och funderar lite på hur hon ska gå ihop med kristallkronorna och de kostymbeklädda besökarna, men är rätt övertygad om att hon kommer att skaka om även deras värld.

- Musik är det bästa verktyget för att öppna upp människor, det är så jävla starkt, säger hon till synes självsäkert.

Heidi är född danska men bosatt i Berlin och nyss hemkommen från en USA-turné. Hon har ägnat sig åt musik ända sedan hon som 19-åring flyttade till Barcelona där hon började experimentera med att göra om telefonsvarare till mikrofoner och att spela in sig själv med hjälp av tvättmaskiner. Tidigt skickade hon sin demo till Chicks on Speed, som replikerade att hennes musik var underutvecklad. Hon svarade med att starta det egna skivbolaget Wired Records. Idag säger hon sig vara glad att inte tillhöra Chicks on Speeds bolag och drar sig inte för att ta avstånd från dem.

- Jag vet inte varför de framstår som pionjärer inom kvinnligt musikskapande, när de är beroende av snubbar för att utveckla och producera sin musik.

Heidis musik har tidigare beskrivits som ”tomboytronica” eller ”queer electro” och jag är nyfiken på vad det innebär.

- Tomboytronica myntades av en dansk agent som skulle beskriva min musik. Jag gillar det, det överensstämmer med min image för tillfället; jag är en tjej som tolkas som killig. Men queert, vad innebär det? Något slags handikapp? Det är som när människor försöker benämna musik som ”female music”, som om det fanns musik och sen fanns det kvinnlig musik.
Musik har inte en queer genre, lika lite som det har en straight. Men visst, jag är queer och jag gör musik. Och mitt performance handlar mycket om att ifrågasätta könsroller och om friheten att själv välja könsuttryck.

Heidi förklarar att hon dock inte håller sig till genren electro utan lappar samman det med såväl soul och RnB som pop eller hip hop.

- Folk vill ofta placera mig i en box med Peaches och Le Tigre som förebilder men jag hämtar precis lika gärna inspiration från ex. Justin Timberlake. Han har använt sig av en walkie talkie för att lyfta in nya ljud i musiken. Det är något jag hela tiden strävar efter, att tänka i nya banor när det gäller vad som är och kan vara musik.

- Det låter lite som om du ser på din musik och ditt performance som en form av aktivism, med målsättningar bortom att bara leverera lite sköna låtar?

Musik är det bästa verktyget som finns för samhällsförändring; när människor lyssnar öppnar de sig. För mig handlar det om att kommunicera, att få folk att tänka i nya banor. Mitt performance blir ofta att exemplifiera något annat än det väntade. Som när jag lovar att ta av mig tröjan, bara publiken gör det först. Då händer det att folk nästan ser förskräckta ut. Jag menar, killar drar av sig tröjan på scenen mer eller mindre hela tiden men bara tanken på att en tjej skulle göra det blir obscen. Då spelar det ingen roll vilket könsuttryck publiken dittills tillskrivit mig, tuttarna ska stanna innanför tröjan, punkt slut.

När vi är på väg ut från fiket är Heidi lite trött på allt prat om ”gender stuff”. Hon menar att folk alltid glömmer att fråga om det viktiga som faktiskt görs, att det alltid ska snackas så mycket.

- Damn, it´s time for some action, säger hon innan vi skiljs åt.

Kvällen därpå utlovar Heidi mycket riktigt att ta av sig tröjan, om publiken bara gör det först. En ensam tjej hänger på men får inte riktigt gehör från resten av publiken och tar ganska snabbt på sig igen. Heidi själv tycks inte riktigt märka det så denna kväll stannar även hennes t-shirt på. Då kan jag inte låta bli att tänka på Heidis sista ord kvällen innan. Det är dags för lite action.

Genom WR vill Heidi utmana den skeva könsfördelningen på större electro-skivbolag.
- På Disko B är endast 2 av 42 utgivna kvinnor, och på Warp 1 av 26 säger hon med en ton av avsmak.
WR har 14 artister signade, alla kvinnor. Heidi försäkrar att könstillhörigheten inte är ett krav, men att fokus ska ligga på kvinnliga artister. ”Det är pojkarnas klubb överallt, nu är det dags att ta ett steg tillbaka och ge utrymme till damerna”. I framtiden ser Heidi positivt på att involvera WR i ett samarbete med större bolag, som exempelvis XL Recordings som hon menar är ”öppna och flexibla”. Ett stort namn på WR idag är Kevin Blechdom, som Heidi själv beskriver som “feministisk, provokativ och humoristisk men ändå allvarlig och charmig”.

Lördagseftermiddagen spenderades på Brooklyn Museum som den första lördagen varje månad har gratis inträde och en massa samtal, konserter och DJ:s under kvällen. Väldigt bra initiativ som lockar flera hundra besökare från hela Brooklyn med omnejd. Vi var dock där för utställningen Global Feminism som visas från den 23 mars till den 1 juli och som för första gången visar feministisk konst från världen över från 1990 och framåt. Mina förväntningar är stora och det höjs vid den lilla skylten som står utplacerad vid kassan. “The Brooklyn Museum presents exhibitions that give voice to diverse points of view. Global Feminisms contains challenging subject matter that some visitors may find disturbing or offensive. Children 17 and under must be accompanied by an adult. Discretion is advised.” Hur långt har vi egentligen kommit om en utställning av samtida feminstisk konst får en åldersgräns på 17 år i ett land där alla, alla, borde gå och se detta? Srämmer dessa röster fortfarande så oerhört att en varning måste utfärdas?
För egen del kändes det dock fantastiskt att för en gång skull få alla sina förväntningar uppfyllda och redan vid den inledande texten om utställningen där kritik mot det universella systerskapet, mot den dominerande rösten från väst inom den samtida feministiska rörelsen samt att alla intersektionalitetens perspektiv uppmärksammas. De två rummen samt den separata utställningen The Dinner Party är bland det bästa jag sett på länge. Videokonsten får stort utrymme, men foto, installationer, performance, skulpturer och målningar ges plats även de. Bland favoriterna finns Jenny Saville fantastiska och skrämmande oljemålningar, Miwa Yanagi starka foto, Tanja Ostojic skrämmande projekt, Sigalit Landaus video, cass Birds foto och Annika von Hausswolffs otäcka foton. Utställningen är dock inte, trots all sin ilska, sin sorg, allt det som skrämmer med hur världen faktiskt ser ut, inte en negativ utställning. Den är stark och positiv och med The Dinner Party som avslut, där Judy Chicago under flera års tid samlat in och nu sammanställt en hel världshistoria av glömda och aktivt undangömda kvinnor (1038 närmare bestämt) från anikens krigardrottningar till gudinnor, poeter, politiker, härskare och filosofer, kan jag inte känna mig annat än upplyft när jag lämnar Brooklyn Museum, frenetiskt spanande efter JD som ska spela skivor senare på kvällen..

28 april

Inti (kolla www.tidningenmacho.se!) tar en paus från radio, tidningar och pyjamaspartyn för att spela skivor hos oss. Han utlovar pop, electro och disco och vi vet att det kommer att bli magiskt!
Sedan får vi fint besök från Barcelona! Kärt barn har många namn, och den här gången kallar vi henne för DJ Grunch. Hon har klätt dansgolv i guld och svett tidigare och hon kommer att göra det igen. Grunch har spelat på klubbar i Barcelona och Stockholm och förgyllde vår kväll på Too queer for school förra sommaren. Vi räknar med house, hits och electro.

26 maj

Vi firar att vår blir sommar med att Grizzlybear kommer och utlovar sassy, classy musik, snusk och electro. Ja!!! Björnen har tidigare spelat på bla Flativalen, Klubb Fête och Intern.
Följer gör Carl Fredrik Jannerfeldt som kan som ingen annan få ett dansgolv att leva sitt eget liv. Carl Fredrik har spelat på massa klubbar i Stockholm och bland annat deltagit i DJ-turneringen Tornamento på Berns. Dessutom rör han sig väldigt fint bakom skivspelarna.

16 juni

Über och L kommer till oss och värmer våra sommarben med allt som får kroppen att vilja röra på sig - dirty electro, 80-tal, töntig pop, tysk synth och annat vulgärt. De har tidigare spelat på bla Combustion, Lash och och Intern.
Följer gör Tilde som har gjort ett litet gästspel på Idyll tidigare tillsammans med Partiet. Vi fick mersmak och den här gången har hon skivspelarna för sig själv och dansgolvet virat runt sitt finger. Ge dig hän!

Som vi skrytit! Med att Idyll ska vara som vardagsrummet på krogen. Igår insåg vi att vi tidigare aldrig riktigt nått dit. För när bokhandeln Hallongrottan med hjälp av fantastiska Lina Kurttila och Helena Sandström tog Idyll med storm var det vardagsrumskänsla och kärleksstämning utan dess like. Redan strax inne sju var Idyll fyllt till bredden för att njuta av litterär uppläsning med inslag av dramatik och allsång och Maria och Emilia ackompanjerade vardagsrummet med en salig, ljuv musikblandning.

När sedan MalaTina från Queer Pornflakes gick på levererades den bästa av electrospelningar som Idyll förunnats. Långt innan klockan slagit nio var den gungande, svettandes, skrikandes dansgolvet ett faktum. Som en alldeles delikat avslutning körde Asynja en bejublad hitskavalkad som, såsom regeln kräver, slutligen fick rutorna att imma igen och rinna.

Den 28:e april är vi tillbaka! Håll ögonen öppna för vårens tre kommande månaders program som i dagarna kommer! Kyssar från Idyllen!