Idyll älskar dans, svett och hångel för den som inte uppfattat det. Och så fullkomligt avgudar vi tillställningar som får magen att pirra för att det inte ser ut som annars, när väntat blir oväntat och ickenorm regerar. Med den här känslan tågade vi igår till Wotevers fest, förväntansfulla och lyckliga över att vi har vår scen i Stockholm ändå; vi möts i de där nattliga timmarna och glömmer allt annat.
Men jag förstår inte riktigt. Jag vet inte hur jag ska känna inför vad som mötte oss? Det är väl att begå offentligt självmord att klanka ned på det men ibland kan man bara inte vara tyst. Vad var det som hände igår? Förklara för mig hur man ska förstå hur magdans med en liten späd kvinna i sidentyger som juckar sitt kön mot en leendes och påhejande ring kan vara queert? Vad, VAD är queert i det? På vilket sätt är det INTE vidrigt, gräsligt och tacky? Kan vem vi ligger med ta bort betydelsen som vi hade lagt i dansen om den innfunnit sig med andra besökare, det vill säga heterosexuella män? Är vi upphöjda och överordnade detta fenomen som vi så ofta annars tar krattigt avstånd från, bara av den anledningen att vi kallar oss queer?
Kom igen! Saker och ting blir INTE queert av att queers tittar på. Punkt. Det blir bara deprimerande.